Broder själ, syster flamma

20 november 2013

(Det här är det första kapitlet i min roman “Broder själ, syster flamma” som kommer ut på Bockfot Förlag vid årsskiftet.

Christian Gripenvik
http://gripenvik.wordpress.com)

Kapitel 1: Ett slut

Tohek skiftade sitt grepp om yxan. De-Nesha såg upp mot honom, försökte tolka in hopp i hans ansikte, men allt hon såg var rädsla och tvivel. Knackningarna återkom, hårdare den här gången, nästan bönande. Plötsligt tog Tohek några långa, tunga kliv genom rummet och ut i hallen. Men där stannade han. Det var som om han ordlöst tiggde om nåd. Han såg inte på henne, bara sänkte huvudet inför dörrens hotfulla rektangel.
Nya knackningar. Bankningar, hamringar! Dörren skallrade trots sin tyngd; krängde i sin hämmande ram. Tohek lyfte yxan stegvis, nästan som om han hoppades att den som stod där utanför skulle ta till flykten bara vid åsynen av vapnet. Den gamla stridsyxan, den som han köpt när han var ung bland gränderna i Söderstaden, men naturligtvis aldrig använt.
Dörren dånade och kastade igen, kämpade för att hoppa av sina gång­järn och slippa misshandeln. Tohek tog sats och röt:
“Vad är det om?”
”Öppna”, hördes fru Haranengs röst genom ekplankorna.
Tohek muttrade för sig själv. Låset gnisslade. Regeln small åt sidan. Gångjärnen gnällde och med en ljusstake i handen trängde sig fru Haraneng över tröskeln och stängde blixtsnabbt dörren efter sig.
”Vad är det nu då?” utbrast Tohek.
”Det är värre än jag trodde”, sade fru Haraneng. ”Mycket värre.”
”Vad är det som har hänt?” frågade De-Nesha. ”Klarade hon sej?”
”Det tror jag inte. Alla har ju blivit galna”, fortsatte fru Haraneng. ”De går från hus till hus och hämtar straivanerna.”
De-Nesha kände läpparna darra. Hon drog filten tätare om sig.
”Vadå hämtar?” frågade hon.
”Hämtar!” utbrast fru Haraneng. ”Släpar dem ur husen och bort. Bort! Ni måste komma upp till mig.”
”Varför i gudarnas namn då?” utbrast Tohek.
”För att de inte hittar er där, förstås!” svarade fru Haraneng.
”Sluta nu!” röt Tohek. ”Varför skulle dom hämta oss? Vi är inga revolu­tionärer.”
”Jag vet inte! För att de vill. De är galna allihop.”
”Vad vet du om det?” fräste Tohek. ”Du har ju hållit dej inne hela da­gen.”
”Jag bara vet!” utbrast fru Haraneng. ”Vad gör det för skillnad hur jag vet det?”
Hon hade lyckats hålla känslorna i schack länge nog och nu kom tårar­na. Det var som om en fallucka öppnats och alla krafter rasat ur henne. Hon var tvungen att ta stöd mot väggen.
”Vi sätter oss i soffan så vi kan prata”, sade De-Nesha.
”Nej men … ”, fru Haraneng såg häpet på dem. ”Begriper ni inte vad jag säger? Det är er de kommer för att hämta. Inte mig! Jag är fýn. Min svågers kusin sitter i rådet. De kröker inte ett hår på mitt huvud. Ni måste komma upp till mig!”
Tohek skakade på huvudet.
”Jag ska nog hålla dom borta”, muttrade han och vägde yxan i händerna.
Fru Haraneng skrattade.
”Ska du?” sade hon. ”Ensam mot alla väktarna?”
”Väktarna?” utbrast De-Nesha och hennes make i kör.
”Det är rådet som har bestämt det!” nästan skrek fru Haraneng. ”Vad kan du göra med den där löjliga yxan när tio väktare kommer instormande?”
Några sekunder stod de tysta alla tre.
”Jag klär på mej”, sade De-Nesha till slut.
”Vad är det för dumheter?” ropade Tohek efter henne. ”Vi har inte gjort nåt. Vi är respekterade. Vi har ju till och med kunder i rådet. Vi är naturligt­vis undantagna.”
”Ingen är undantagen”, svarade fru Haraneng.
Ett par minuter senare var De-Nesha tillbaka, klädd i en enkel och ledig kappa.
”Klä på dej nu”, sade hon till sin man och fast han gav henne en lång blick av kamplust och misstro lommade han in till sig.
”Men jag tar den här med mej”, sade han när han var tillbaka i hallen; han visade dem yxans rostiga blad. ”Det kostar att exportera den här strai­vanen.”
De skyndade ut i trapphuset. Fru Haraneng var redan halvvägs uppe i trappan när De-Nesha stannade. Hon sniffade.
”Det brinner nånstans”, viskade hon. ”Vad är det egentligen som hän­der?”
”Jag vet inte”, svarade fru Haraneng utan att hejda sina steg. ”Någon gör väl motstånd, får man hoppas.”
Hon vallade in dem till sig. Dörren slöts bakom dem, men precis innan den gick igen skymtade De-Nesha att en dörr i andra änden av korridoren gläntades. Ett ensamt huvud avtecknade sig i springan.
”De-Marja då?” utbrast hon. ”Och hennes små?”
”Jag har försökt”, sade fru Haraneng. ”Hon vägrade. Stolt som urberg­et.”
Hon drog för alla reglarna. De retirerade djupare in i den dunkla lägen­heten.

Hvárek hävde sig upp ur Fyntahiks tjärsvarta vatten. Han drog sin tunga kropp över några rundnötta stenar, hasade över en kort sträcka grov sand och lade sig slutligen till vila i skydd av några krokiga träd. Från staden hördes fortfarande larmet. Ovanför hustaken skimrade ett par bränder. Hur länge tänker dom hålla på? undrade han, utan att förmå sig att svara.
Kroppen började skaka. Han drog av sig tunikan och vred ur den så mycket han kunde – lät överkroppen torka medan han gjorde likadant med byxorna. Nu då? Tillbaka till staden var omöjligt. Förresten ville han inte dit. Det fanns inget kvar där.
Han flämtade ljudligt när han trädde på sig tunikan igen. Bröstkorgen drog ihop sig så att han inte kunde andas. Sedan var det byxorna; den isande vätan stack i skrevet.
Han gav sig av norrut, genom det tunna skogsbandet, förbi upplysta gårdar och mindre kluster av stenhus. Hundar brast i skall; en illa synkroniserad kör av indignation: Vem är du? Vad gör du här? Försvinn!
Ja, vad gjorde han här? Ingenting. Bara sprang, hukad och kuvad, slank från gömställe till gömställe, darrande av skräck när hundarnas protester följdes av röster. Ett par gånger kom män vadande genom höstgräset. Påkar klapprade mot trädstammar och stenblock och gärdsgårdar.
”Vem där?” skallade ropen. Då låg han tryckt mot marken och höll andan med hjärtat klaustrofobiskt krängande i bröstkorgen. Men rösterna försvann så småningom. Hundarna lugnade sig. Bara tur att dom inte släppte kräken, tänkte han medan de sista husen ljudlöst rann förbi i mörkret.

De var igenom porten. En hel armé lät det som. Kommandovrålen och de klampande stövlarna, skramlet av vapnen. Portvakten protesterade men tyst­nade genast. Hans hustru skrek.
Dörren hade känts stadig nyss, när fru Haraneng reglade den. Nu träng­de ljuden in som om den varit av papper. När väktarna sprang i trappan skakade dörren så att De-Nesha var säker på att den skulle rasa samman in­för ögonen på henne.
Nu var de på andra våningen. Första hade de hoppat över; alltså var det sant: de visste vilka de letade efter. De-Nesha grep Toheks hand. Den var svettig och kall. Han andades grunt, stod spänd som en båge och hon såg hur den andra handen skiftade sitt grepp om yxan igen.
”Släpp den”, viskade hon, utan att ha tänkt igenom det, men hon visste att det var rätt. ”Släpp den, raring.”
”Är du inte klok?” utbrast han.
”Ssssch!” väste fru Haraneng utifrån hallen.
”Släpp den”, upprepade De-Nesha. ”Om du har den i handen när dom kommer … ”
”Jag måste ju försvara oss”, viskade han.
De-Nesha skakade på huvudet.
”Dom slår ihjäl dej. Jag klarar inte att förlora dej också.”
Han stirrade på henne och hon mötte hans blick utan att blinka. Sakta sjönk hennes vilja in i honom. Utan att se sig om lade han yxan på fru Ha­ranengs blankpolerade matbord. Sedan tog han De-Nesha i famnen och de stod tysta och väntade.
”De är vid er dörr”, väste fru Haraneng, alldeles i onödan; de dånande bankningarna genomfor huset som krampryckningar.
”Öppna! Öppna i rådets namn!” röt en röst, sprucken av för många skrik. ”Slå in den.”
En väldig duns. Sedan ett brak. Plankbitar föll till golvet. Stövlar klampade.
”Ingen här, Tredjevakt”, hördes en röst.
”Då tar vi nästa.”
Och trappans smärtsamma gnäll förkunnade att de var uppe på trean. Bara meter ifrån dem.
”Nu tar de De-Marja”, viskade fru Haraneng. ”Den dumma, stolta … ”
I nästa ögonblick brakade en ny dörr sönder. Samma evinnerliga klam­pande. Barnskrik den här gången. Skärande tydliga. De-Marja skrek, det gick inte att urskilja vad. Sedan bönade hon frenetiskt, fortfarande ohörbart. Men sedan …
”Jag vet vart dom på tvåan gömt sej!”
De-Nesha slutade andas. Hon kände sin mans kropp spännas igen, kän­de hur den försökte vrida sig ur hennes grepp för att komma åt yxan. Men hon höll för allt hon var värd. Inte du också, tänkte hon och knep med ar­marna och spjärnade med fötterna. Han kom inte en millimeter.
”Om ni låter mej gå. Mej och barna. Om vi får va så säger jag vart dom är.”
Väktaren svarade något. Det var inte svårt att gissa vad.
”Dom är inne hos fru Haraneng”, sade De-Marja. ”Jag såg dom gå in. Alldeles nyss och dom har inte kommit ut.”
”Ta henne”, sade väktaren.
”Ni lovade ju!” skrek De-Marja. ”Ni lovade!”
Men hennes rop var förgäves, barnens gråt likaså. Ljuden passerade. De-Nesha såg fru Haraneng backa. Deras blickar möttes. Sedan sträckte den gamla fýniska damen på sig och rättade till håret. Hon ryckte till när knytnäven träffade dörrvirket, inte mer.
”Öppna i rådets namn!” skrek den spruckna stämman. ”Vi vet att ni är därinne. Tvinga oss inte att slå in dörren.”
Under bråkdelen av en sekund tvekade fru Haraneng. Resten av sitt liv skulle De-Nesha undra vilka tankar som kämpat i den gamla kvinnans hjärna då. Sedan steg fru Haraneng fram, sköt undan reglarna och öppnade.
”Jag hoppas ni har synnerligen goda skäl att störa hederligt folk på det här sättet, Tredjevakt”, sade hon.
”Enligt uppgift härbärgerar ni två stycken straivaner.”
”Stycken?” utbrast fru Haraneng. ”Det är inte möbler ni talar om, Tredjevakt.”
”Det spelar ingen roll. Vi ska söka igenom lägenheten.”
”Det ska ni inte alls. Min svågers kusin sitter i rådet.”
”Vi har order.”
”Och om jag vägrar?”
”Då gör vi det ändå.”
”Då tycker jag att ni ska göra det ändå”, svarade fru Haraneng.
Några sekunder var det alldeles tyst. I bakgrunden hördes skriken från gatan; De-Nesha kunde till och med urskilja Irhiks röst. Doften av brandrök trängde in genom fönsterspringorna. Hon började skaka. Ju mer hon försök­te kontrollera sig desto mer skakade hon.
Plötsligt for fru Haraneng baklänges in i rummet, snubblade på mattkanten och föll så att ett mindre sidobord slogs omkull. Tre porslinsfigurer dunsade i golvet; en av dem tappade huvudet.
I nästa sekund var lägenheten full av väktare. Fem, kanske tio. De-Nesha räknade inte. Hon bara kramade sin man ännu hårdare och höll andan och slöt ögonen och försökte sluta skaka.
Kragen snördes åt om hennes hals och hon slets ur de trygga armarna. Tohek domderade med sin myndigaste röst men det var som om den inte längre bar, som om han inte fick tillräckligt med luft för att den skulle få kraft. Hon hörde honom flämta till; ett nytt bord krasade och en tung duns fick henne att öppna ögonen. Tohek låg på golvet. Munnen rörde sig som om han försökte säga något, men inte ett ljud kom över hans läppar. Han kämpade sig upp på alla fyra. En av väktarna sparkade honom i magen. Han kräktes på mattan.
”Sluta!” skrek fru Haraneng som hade kommit på fötter. ”Ni behöver inte demolera min lägenhet bara för att ni ska utföra era smutsiga sysslor. Bete er som folk!”
En väktare föste undan henne.
”Ta dem”, röt Tredjevakten och pekade i riktning mot dörren.
”Kan vi få hämta några saker?” frågade De-Nesha plötsligt.
Tredjevakten ställde sig framför henne med händerna på höfterna.
”Det skulle du ha tänkt på innan du smet hemifrån”, sade han och flina­de.
”Vi har ingenting på oss … ”, försökte De-Nesha, men tystades av en örfil.
”Jag skiter i vad ni har på er eller inte!” skrek Tredjevakten. ”Du ska vara jävligt glad att jag inte klär av dig mer. Om du inte var så ful skulle jag göra det! Ut med dem!”
Tohek lyftes handgripligen från golvet och släpades mot dörren. Två väktare pressade ner De-Neshas huvud och tvingade henne framåt. Hon vif­tade verkningslöst med armarna.
Så med ens kände hon att någonting trycktes i hennes vänsterhand. Reflexen slöt fingrarna om något lent men samtidigt hårt och tungt. Hon kände genast igen det: en börs full med mynt. Snabbt drog hon armarna till sig och kramade börsen så att handflatan gjorde ont. I ögonvrån såg hon fru Haraneng. Den gamla damens mascara rann med tårarna, kläderna var i oordning och frisyren stod åt alla håll. De-Nesha kämpade för att hålla kvar blicken de få sekunderna innan hon föstes ut genom dörren och nerför trappan. Hon visste med ens, lika säkert som att solen skulle gå upp imorgon, obekymrad om hur svart natten hade varit, att de aldrig skulle träffas igen.

Det dröjde innan rädslan gav med sig och då kom kylan farande som på beställning. Kläderna hade torkat någorlunda, men fukten dröjde sig kvar. Han sträckte på sig och gick raskare för att få upp värmen. Sakta jämnades andetagen ut och kroppen slutade skaka. Ett porlande vadställe gav kylan en ny chans, men så dags hade han hittat ett jämnt tempo och bara fortsatte; gick och gick genom den svarta natten. Ett stycke västerut framträdde en höjd mot soluppgången och han kämpade sig upp till krönet och stirrade på staden i söder. Tjock och svart rök steg från gamla intjärade hus. Enkla trähus. Resterna av Söderstaden.
Vilka hundar! tänkte han. Kackerlackor. Det går fan inte att få död på dom. Han spottade. Så nära. Vad gick snett? Måste ha varit Tronvakterna.
Så nära.
Som resten av mitt liv. Ett långt utdraget nästan. Jag dög inte, helt enkelt. Allt jag gjorde blev fel till slut. Inget som kom ur mina händer dög. Inget som kom ur mej. Ingen ville ens ha mina skor. Om jag stuckit mina händer i jorden och försökt mej på att odla så hade maskarna flytt och jorden ruttnat mellan mina fingrar. Nej, jag duger inte. I en värld där man är vad man gör finns jag inte. Det är inte min värld. Det är hennes värld. Den fittan. Och henne kastade jag ut.
Ett kort skratt frustade över läpparna.
Fel sida. Jag valde fel sida.
Och vilken sida skulle jag ha valt? Hennes. Fan heller. Jag tänkte inte buga och krusa för nåt jävla lik bara för att hon lagt upp sej. Vad trodde hon? Att jag skulle tacka henne för att hon gav mej chansen att lägga mej på knä precis som hon? Sughoran. Sug pengar ur liktasken.
I fjärran skimrade staden i rött. En bubbla av ljus som kämpade för att komma loss från marken och få sväva fritt i natten. En stum kamp.
Varför kunde jag inte böja mej? Varför var det så svårt?
Och varför skulle jag? Skulle han ha funnits där när vi behövde honom? Fan heller, han sket ju i oss. Han hade aldrig gett oss en chans, det var henne han ville ha. Vi hade fått nöja oss. Vi hade inte mycket, men det vi hade var vårt för att jag jobbat för det.
Och vad var det värt? Egentligen?
”Inte ett jävla skit”, viskade han. Inte i den här staden. Värphönan. Värper sina guldägg, men det är alltid nån som är där och snor ägget. Hon gick till tjuvarna och sen tänkte hon sej att jag skulle gilla det. Det var hon som slutade kämpa. Så jag kastade ut henne. Man måste kämpa. Jag kämpade. Jag kämpade så jävla hårt.
Han överraskades av gråten och satt tyst. Tinningarna spände som väktarnas byglar; bet och högg in i huvudet.
”Jag kämpade”, viskade han.
Fan vad jag kämpade. Men hon kämpade inte! Då kan hon lika gärna gå till dom. Dom tog ju allt ändå.
Ur ett av träden nedanför kullen fladdrade en skock fåglar. Han reste sig och spanade ner i mörkret. Prassel och knak. Antagligen bara fåglarna. Antagligen. Hundarna borde han ju ha hört. Om de hade hundar med sig, alltså, och det borde de ju ha. Hundar och hundra man, förstås.
Jag får väl hitta en annan sida, tänkte han. En stark sida, som inte är hennes. Och en dag kommer jag tillbaka och då ska jag slå ihjäl er allihop.
Så vände han ryggen åt stadens kamp och gick nerför sluttningen mot norr.

Tohek och De-Nesha föstes ihop med ett tjog andra straivaner. Fler var det inte som bodde i deras område. Efterhand som de vandrade västerut längs gatorna tillkom fler, tills de gick i en lång rad mellan väktarnas byglar. Vid husen stod deras grannar och kunder, vänner och bekanta och tittade på. Människor som de skrattat med för ett par dagar sedan. Barn och vuxna om varandra, några med sänkta blickar, andra skrattande.
”Var har ni era gudar nu?” ropade någon.
En liten pojke, tätt hållen mot sin mors ben, lyfte på hakan och drog handen över halsen. Hans mor skrattade och klappade hans kind.
De-Nesha klängde sig fast vid hoppet. Naturligtvis var det ett misstag! Det kunde inte vara på riktigt. Hur skulle det kunna vara på riktigt? Men när de nådde Gamla rikets allé falnade ljuset i henne. I deras grupp var de kanske ett par hundra straivaner, en liten rännil som förenades med en flod, för längs allén rörde sig tusentals människor åt samma håll. Bara straivaner såvitt hon kunde se. Men det var ju just det! Det gick ju inte att se! Det var bara ett ord, bara ett namn. Vem kunde se att hon var straivan?
”Stanna inte!” skrällde en röst tätt inpå, och en hand stötte henne framåt med sådan kraft att hon nästan föll.
”Det är bra! Ut med dem!” tjattrade folket vid husväggarna. Uppifrån ett fönster tömde någon sitt nattkärl rätt ner bland de trasiga, blåslagna strai­vanerna. Gallskratt. Ja, det var roligt.
De flöt ut på Gamla rikets allé, vallades fram mot den täta, lunkande flo­den och tvingades in i den. De-Neshas mage pyrde av illamående när hon insåg att det inte längre var någon som såg just henne. Vem hon var, vad hon gjort, gjorde ingen skillnad längre. Ingen skulle sträcka ut en hand mot just henne. Var det på riktigt ändå?

Jag var fyra och hon var två, när pappa kom ut med en under varje arm ur det brinnande huset och ställde ner oss och sprang in efter mamma. Jag var fyra och hon var två, när taket rasade in så vi blev föräldralösa och hemlösa på en gång. Jag var fyra och hon var två, när jag släpade henne därifrån rätt in i den kolsvarta skogen.
Vi tiggde. Sjöng lite och fick väl mest nån slant för att vi var söta små barn. Hon var för liten för att sälja sej, annars hade det väl gått helt åt helvete. Hela sommaren gick vi innan vi kom till stan, för bondjävlarna hemma vägrade släppa in oss. Dom sade att pappa stal, men vad hade dom gjort själva om dom svultit? Om det varit deras ungar som skrek av hunger? Visst, dom hade såklart spottat i nävarna och jobbat hårdare bara. Dragit åt bältet och knegat på. Skenheliga jävlar.
Jag hade aldrig varit i stan och visste inte ens vad det var för stad, men jag tänkte väl att det skulle bli lättare att tigga där det var mycket folk. Vi tiggde och sjöng. Och stal en del, förstås. Sov i rännstenar och skitiga gränder bland fyllon som skröt med att dom minsann också kommit till stan när dom var små och: ”kolla på mej, jag har klarat mej bra”.
Jag vet inte hur många såna jag såg dö där i gränderna. Deras trasor och skit räddade oss den vintern. Jag har fortfarande kvar kniven som jag snodde från något lik som var halvätet av råttor så man kunde se dödskallen under skinnet.

På riktigt. Det var på riktigt. Insikten slog rot bland De-Neshas landsmän, ibland här, ibland där. Kvinnor och män grät, barn tjöt. En bisarr kör av mullrande böner steg från de fördrivna. Trasiga, klösta och slagna. Somliga så skadade att de fick släpas på improviserade bårar. En del föll där, på ga­tan, och fast några av dem försökte resa sig igen blev de liggande. Deras brö­der och systrar i blod och tro trampade ner dem, ett obevekligt människo­skred.
”Stanna inte!” vrålade väktarna varje gång någon försökte hjälpa en fal­len. De-Nesha såg en av dem lyfta bygeln och med ett långsamt, träffsäkert slag krossa skallen på en liggande. Blod. Tårar. Skrik. Fötterna som sprätte mot marken som tassarna på en drömmande hund.
Insikten slog rot. Grupper av unga, obeväpnade män förenades, bröt sig fria från sitt dömda folk och anföll väktarlinjerna.
”Nu tar vi dom!” Vrål av tom självsäkerhet. De kastade sina uddlösa kroppar mot sköldarna, studsade tillbaka och skrapades och dunkades blodiga mot gatstenen. Väktare rusade till. Slog och slog med byglarna. Stötte med sköldarnas kanter mot oskyddade ansikten och händer. Skriken skiftade från vrede till smärta. Svärden lyftes och föll.
De-Nesha gned tårarna ur sina ögon och såg på väktarna. Varje gång ett utfall kom tjocknade linjen där kampen pågick och tunnades ut vid sidorna. I de luckorna borde någon ha försökt slå sig ut, men det var ingen som tänkte längre.
En av väktarna mötte hennes blick. Han stod stilla på sin post me­dan hans kamrater skyndade iväg för att få slå och skära i det fördömda fol­ket, få känna glädjen i att skada den som inte kunde skada tillbaka. Bara en sekund såg de på varandra, sedan sänkte han blicken.

Huset kurade stilla och dunkelt omkring dem när de gick uppför trappan. Stegen knarrade där de alltid knarrade, inifrån Reitas kammare hördes sängen knaka hotfullt. Relnahir lyfte ljuset högre, upp mot trappavsatsen på andra våningen, och drog åt armsnaran runt Naikes midja. Hon tryckte sig hårt mot honom.
”Det känns hemskt att säga det, men visst är det skönt att det är över?” viskade hon.
”Så illa var det väl inte?” sade Relnahir.
Naike lät mörkret dölja hennes uppgivna grimas. Han kunde inte förstå. Inte förstå vad hon hade gjort, vad som faktiskt hade hänt därute. Det var inte hans fel. Eller så var det precis det det var.
”Nej, det blev riktigt roligt till slut”, sade hon. ”Bäst efter att din mor åkt hem.”
Relnahir smekte hennes kind.
”Jag vet inte vad som är värst”, fortsatte hon. ”När hon sitter alldeles tyst så att man knappt vågar säga något, eller när hon pratar och låter alla veta vad hon tänker.”
”Hon kommer att lära sig”, sade Relnahir.
”Det har du sagt sen vi träffades”, svarade Naike.
”Någon gång måste väl jag också ha rätt”, sade han och grävde in näsan och munnen i hennes hår. De vacklade åt sidan och slog i räcket. Ljuset gup­pade frimodigt.
Naike skrattade.
”Ska du tända eld på Rådstaden också?”
”Inte ikväll”, svarade Relnahir. ”Jag behöver sova. Kanske imorgon.”
De stannade till utanför Naikes rum. Hon öppnade dörren, men han räckte henne inte ljuset. Hon kunde nästan känna mörkret, som en platt tyngd mot ryggen.
Plötsligt tryckte han sig mot henne, föste henne baklänges över tröskeln och stängde dörren efter dem.
”Behövde inte du sova?” viskade Naike.
”Det handlar om motivation”, svarade han och Naike fnittrade som en liten flicka.
Medan Relnahir ställde ifrån sig ljuset på sminkbordet tassade Naike bort till sängen och hoppade upp i den och landade med ett ljudligt fras bland täcken och kuddar. Han var bara ett par steg efter, men tillräckligt för att hon skulle hinna få fatt i en kudde och dänga till honom.
”Uff!” stönade han och föll raklång bredvid henne. Så följsam. Inget motstånd alls. Inga hårda nävar, raspiga av valkar och smuts. Han lade sig lydigt när hon ville. Och nu ville hon. Nu var det hon som bestämde.
Hon tryckte in en kudde under hans nacke och satte sig på honom. Med visst krångel fick hon ihop alla kjolarna och samlade dem runt midjan.
”Och vad har vi här då?” viskade hon medan fingrarna orienterade sig mellan hans ben.
”Jag vet inte”, muttrade han. ”Är det något farligt?” Med spelad despe­ration knäppte han upp byxorna. ”Ska den vara sådär?”
”Det ser helt normalt ut”, viskade hon sedan och grep tag om hans stånd. ”Faktum är”, fortsatte hon medan hon lirkade sina underkläder åt sidan, ”att det ser riktigt bra ut.”

Plötsligt tog det stopp. De-Nesha stannade när ryggen framför henne gjorde det, men bakom kom fler människor. Hon dunsades fram, ett steg, rätt i ryggen. Mannen svor. Bakifrån pressade den tröga hopen på, frampiskad av väktarnas skrik och slag.
”Stanna inte!”
”Rör på er!”
Och de rörde sig. Tusen och tusen fördömda hasade framåt i korta, slin­tande steg. De-Nesha kände att hon nästan bars fram. Folkmassan trängde inpå henne. Tätt, tätt. Så tätt att hon knappt kunde andas. Bröstet ilade. Hon kramade sin mans hand. Lyssnade till hans rosslingar. Det började ömma i huvudet, världen gungade och hon lutade huvudet bakåt och sög i sig luft uppifrån. Hon var kort, männen runtom långa och smutsiga och stinkande. Hon klöktes. Lungorna skrek. Tusen strupar slukade all hennes luft.
”Fortsätt framåt!”
”Ut med dem!”
”Mördare!”
”Kungamördare!”
Toheks hand krampade runt hennes. Hon skrek, men ljudet drunknade i larmet. Hon såg på honom. Likblek, nästan blåvit, värre än fýnerna. Han vinglade så att det enda som höll honom upprätt var massans täthet.
Med ett plask landade något brunt, sörjigt i håret på mannen framför henne. Han svor och försökte vända sig, men massan tillät inga rörelser. Fler plask. Gälla skratt långt bortifrån.
”Kungamördare!”
”Döda dem allihop!”
”Ut med mördarna!”
Och så började någon skandera: ”Vi-na-leq! Vi-na-leq!” och snabbt föll dussintals röster in: ”Vi-na-leq! Vi-na-leq!”
De-Neshas hand bultade av smärta, men att släppa Tohek var det inte tal om, ens om hon hade kunnat. Hon sög ner luft i den lilla grop som var hennes. Ovanför henne reste sig porttornet, rödflackigt i skenet från alla facklor och oljelampor, insvept i pustar från brandfläckarna i staden. Porten gapade, ett rovdjurs slukmun mellan blodiga läppar. Ut skulle de, men porten var trång och nu stod de där de stod, packade som lik i en massgrav. Lerklumpar, ruttna frukter och stenar skyfflades över dem. Längs hela den forna paradgatan lämlade hennes folk, till väktarnas skrik och åskådarnas skratt. Tusen och tusen och tusen. Paradgatan var förvandlad till en rännsten. Staden sköljde ut sin lort. Och de trampade och slirade och väntade, köade till sin undergång. När alla straivaner var borta. När staden slutligen var ren.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *