Brustna Drömmar

6 januari 2014

En gång i tiden hade denna plats utstrålat värme och kärlek. En gång i tiden hade denna plats varit ett hem. En gång i tiden hade denna plats givit henne minnen som aldrig skulle slita sig från näthinnan. Men nu var allt förändrat.
Gwen tog ett par försiktiga steg in i den välbekanta gläntan. Mossan kändes fuktig under hennes bara fötter och luften kylig i hennes lungor. Solens sista strålar letade sig ned mellan trädkronorna och fick gläntan att bada i ett magiskt sken, och Gwen slappnade av. Dock kunde hon inte riktigt släppa tankarna på det förgångna. Varje träd som omgav gläntan och varje sten i den delade hennes minnen och lovade att bevara dem hemliga.
Det luktade jord, träd, och något mer. Var det bara inbillning, eller dröjde sig en annan doft i hennes näsa? Gwen tog ett djupt andetag, och insåg hur mycket hon hade saknat den doften.
Ett år hade gått sedan hon senast kände den. Gwen slog sig ned på en sten och svepte det grova, mörka kjoltyget över benen. Hon huttrade till när minnena sköljde över henne som vågor på en sandstrand. Hon blundade hårt och tillät sig själv att resa i tid och rum, till den tidpunkt hon känt sig som den allra lyckligaste flickan i världen.
Hans ögon hade varit så vackra. Gwen hade memorerat varje detalj av de ljusa, blå ögonen, och fascinerades alltid över hur de hade glittrat. Hon trodde de hade glittrat för hennes skull. Hans gyllene hår lockade sig alltid på bakhuvudet, och hans händer var så vackra. Men det Gwen älskade mest hos honom var hans leende och skratt. Hon skulle aldrig tröttna på hur hans mun breddades och hur smilgroparna djupnade, inte heller hur lustigt och glatt hans skratt porlade. Hennes hjärta tog alltid ett skutt när han såg på henne och hon hade fantiserat om ett liv de två kunde leva för att tillsammans uppleva hur hårstråna grånade och skrattrynkor bildades, men hon hade varit en åsna. Hennes fantasier var inget annat än fantasier, och hon hade förlorat sig i en drömvärld, lyckligt omedveten om blickarna han slängde på hennes bästa vänner.
Och nu var han borta. Hon satt här, ensam kvar med en sorg tyngre än hon någonsin trodde att hon skulle orka bära. Den pressade, kvävde henne på insidan, men hon log. Hon log, för doften av honom dröjde kvar i gläntan och fick henne att återigen försvinna in i sin drömvärld.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *