#catahya: Glaranduil Gravplundraren

13 oktober 2005

Över en namnlös öken långt söder om Irks civiliserade rånmord och fylleslagsmål cirklade en ensam gam. Den seglade lojt på de varma uppåtvindarna med sina hungriga ögon fästa vid en malplacerad varelse. Glaranduil Gravplundraren, ökänd i ett halvt av världens nio hörn och bannlyst från tretton kyrkogårdar, grävde frenetiskt i den brännheta sanden. De sorgliga resterna av hans en gång utsökt manikyrerade naglar rymde smuts nog att plantera en mindre trädgård och fradgan hängde likt en ännu inte stelnad stalaktit från hans ena mungipa. Han gläfste upphetsat medan han studerade den halvdecimeter djupa grop hans idoga grävande hittills resulterat i.
Någon knackade honom på axeln och han vände sig irriterat om. Bakom honom stod en bomullsboll, i vilken någonting som vagt påminde om mänskliga konturer kunde anas, som stumt höll fram en spade.
“Spade?” fräste Glaranduil. “Spade?! Det här är en utgrävning! En undersökning av tidigare oanade djup! Jag är mitt uppe i att skriva om civilisationens historia! En spade skulle skada ömtåliga föremål som inte har sett solljus på … på … på jättelänge!” skrek han snyftande och stampade upphetsat i marken för att ge eftertryck åt sina ord och föll rakt igenom.
En mumie som i århundraden väntat på att få släppas ut ur sitt fängelse väcktes av en brutal men ljuv omfamning när Glaranduil våldsamt penetrerade den träkista i vilken den hade vilat. Kärlekens lycka varade i några korta ögonblick innan den nyanlände upptäckaren frenetiskt började fäkta med armarna och trassla upp de jungfruligt smutsgula bindorna. Samtidigt som han samlade sina ljuva toner i hjältemodiga, gälla skrik för att – ifall de skulle ha undgått att lägga märke till den – göra de andra uppmärksamma på hans belägenhet så att de inte oanande skulle behöva möta gömda fasor återhämtade han sig pressad mot gravkammarens bortersta hörn för ett mäktigt anfall mot de förtorkade och nu spridda likdelarna. När han dödsföraktande tassat fram och petat på en övergiven underarm med foten för att försäkra sig om att den inte skulle gå till angrepp bakifrån vände han uppmärksamheten mot det hål han hade skapat under sin graciösa nedfärd.
“Se!” ropade han. “Ingen spade. Jag sade ju det! Vem vet vad för skada en spade hade kunnat åstadkomma, va? Se till att få hit en stege och lite verktyg istället!”
Han satte näsan mot en av väggarna och andades sniffande ut och in i djupa andetag av jord och orörd luft, spretade med de intuitiva tentakler som hade vunnit honom hans ära och berömmelse.
“Det är en gravkammare till här någonstans!” ropade han. “Det känner jag. Det här var bara någon … tjänargrej … oviktigt! Här måste vi gräva. Här skall det finnas någonting!”
Han började ivrigt krafsa i väggen, som en förvirrad hundvalp som försöker ta sig ut. Bakom honom slängde någon ned en spade och en improviserad repstege.
“Vi har lunch”, sade bomullsbollen, som allt som oftast gick under namnet Garrul. “Kommer kanske när den är slut. Om en timme eller så.”
“Spade?” fräste Glaranduil. “Spade?! Det här är en utgrävning! En undersökning av tidigare oanade …”
Han avbröt sig och svor till när en nagel gick av mot den envisa fienden av packad sand.
“Jag skall ta och använda en spade för en gångs skull”, ropade han. “Bara gör att göra er glada, så att ni slipper oroa er! Men kom ihåg att Glaranduil Gravplundraren aldrig skulle få för sig att känna ett behov av ett så klumpigt verktyg som en spade!”
Han plockade upp sin nya allierade och började hacka i väggen med en tidigare oanad nivå av frenesi. Det dröjde inte länge innan han hade lyckats bända upp ett hål som var tillräckligt stort för att han skulle kunna tvinga igenom den kroppshydda som gjort honom mäkta populär bland Irks mer ljusskygga nöjesetablissemang och en gång i tiden hjälpt Glaranduil att besegra en uppstudsig enbent tiggarunge. Han tände en fackla och såg sig om. Prydd av en stenportal ledde en vindlande gång vidare in i mörkret. Inristat i stenen stod ett ensamt ord, till hälften täckt med sand: Kah… Med bultande hjärta trädde han in i det okända och nådde efter ett mindre missöde med en sväng, en vägg och ett nu ömmande knä sitt mål.
Mitt i rummet, slumrande på den kalla basalten, låg en ensam, avhuggen svans.

I en namnlös ökens otillgängliga mitt finns, om man vet vad man letar efter, de knappa spåren av en avbruten utgrävning. En svans, en repstege, en spade och några spridda, olyckligt förälskade ben.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *