#catahya: Haldir Hängbuk

11 oktober 2004

“Harr harr!” röt Haldir Hängbuk, de två havens och tretton insjöarnas skräck. “Harr harr!”
I en glasskål på hans axel simmade torsken Östen och stirrade ut över vad som nyligen varit ett tungt beväpnat handelsfartyg. Den kunde visserligen inte prata, men när den öppnade munnen såg den ut precis som Taggen Tveben, krutgossen, och besättningen ansåg den således som ett fullgott substitut.
Nagelfar III drev mäktigt med strömmen. Skeppets segel var majestätiskt sönderrivna, stormasten storslaget fälld över däcket med två tredjedelar av dess längd lojalt flytande i vattnet bredvid och årorna modigt nog ute på egna äventyr, långt från skeppets trygga, ljuvt tobaksdoftande omfamning.
Fören, handelsfartygets sista rest, där Tinuviel fortfarande gick att tyda från de nedfläckade guldbokstäverna, vägrade tappert att sjunka. Trotsigt stod den vänd mot himlen, som för att bevisa att motståndskraften fortfarande fanns där. Dess usla besättningsmän hade inte heller drunknat som planerat, utan stod på revet med vatten till midjan och skrek okvädningsord som kunde få även den mest härdade pirat att rodna som en kokt kräfta indränkt i jordgubbsmarmelad. Havet runtomkring de dömda hade fått samma nyans som en bäver efter att den doppats i röd målarfärg. En och annan blodtörstig marulk hade dragits till stridscenen och cirklade olycksbådande kring vraket.
“Harr harr!” röt Haldir Hängbuk, de sju flodernas och nio åarnas fasa. “Harr harr!”
Torsken Östen gapade torskaktigt och som om de väntat på denna signal gav skeppets kanoner sina fiender en samlad salva, spred lemmar, huvuden och enstaka inre organ milsvida kring.
Haldir Hängbuk, ålarnas och gäddornas okrönte konung, slet tag i en den otursamme besättningsmedlem som råkade stå närmast och slängde honom överbord.
“Harr harr!” röt han. “Samla alla stortånaglar du kan hitta! Vi har en mast att laga! Harr harr!”
En sista överlevande stackare hade med tårarna strömmande ned längs kinderna desperat försökt simma efter Nagelfar III, ljudligt klagande och med löften om evig trogen tjänst yttrade i ylanden som fick horisonten att skälva av medlidande. Piraterna skrattade rått och spottade en och annan tugga tobak mot veklingen. Det dröjde dock inte många timmar innan marulkarna insett hans hjälplösa position och gjort slut på honom.
“Kapten!” gnällde Gwindor Gaffelmarodören, “segel i öster!”
Haldir Hängbuk, småkrabbornas och blåmusslornas beskyddare, plockade fram sin tubkikare och satte den till ögat. Han kunde se en mindre flotta närma sig från Irks kustlinje.
“Harr harr”, muttrade han. “Harr harr.”
Men Nagelfar III drev stadigt mot det öppna havet, dit pultronerna aldrig vågade sig. Där väntade nya äventyr, glittrande guld och tånaglar i tidigre oanade mängder.
När förföljarna nått platsen för det tidigare sjöslaget fanns där bara den ensamma fören kvar, och ett “Harr harr!” som ekande nådde dem över de oändliga vattenmassorna.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *