#catahya: Kheryn Kodräparen

31 januari 2004

Svärdet blixtrade som en avhuggen elkabel och vred sig nästan av sig självt i Kheryns händer, som om det hade varit en väl inoljad och synnerligen skräckslagen snok. Köttstycken, klövar och huvuden for genom luften och blodet gick honom till fotknölarna.
“Muuu!” skrek ett hundratal halsar unisont när hans fiender gick till förnyade angrepp. Långa, dödliga hillebarder sträckte sig efter barbaren.
“Vid Kahunas svans!” utropade han och tog livet av ett halvdussin anfallande nötkreatur i en enda smidig rörelse. “Gör era mödrar då ingenting annat än ynglar av sig?”
Han gjorde ett plötsligt utfall och belönades med avhuggna kroppsdelar och smärtfyllda råmanden. En gata öppnade sig bland de svartvitprickiga demonerna och Kheryn var inte sen att utnyttja möjligheten. Med ett par skräckinjagande skutt var han ute ur högen och hade snart lagt dem bakom sig med sina majestätiska, plaskande steg. Han sprang förbi den nu övergivna och obevakade porten och gav dess sinnrika mekanism ett kraftigt slag med svärdet så att gnistorna yrde och vägen mellan honom och de juverprydda förföljarna obevekligt spärrades av tre ton portabel stålmur.
“Det borde hålla dem upptagna ett år eller två”, sade Kheryn till sig själv och satte sig ned för att rengöra sitt svärd.
Från den andra sidan hördes en symfoni av metall som slog mot metall ackompanjerad av suspekta, djuriska läten. Han skakade på huvudet.
“De skulle kunna få en bard att gråta bara genom sin oförmåga att göra någonting i takt”, konstaterade han.
Kheryn vandrade med säkra steg upp från labyrintens nedre regioner. I de mörka hörnen låg de förvridna liken av tidigare, flyktiga bekantskaper han hade stött på medan han hade tagit sig nedåt. Då och då stannade han och plockade upp ett föremål, studerade det och slängde antingen iväg det eller – om det var honom värdigt – lade det i en liten säck han bar på ryggen. Templet var som rensat på allt levande och ingenting störde hans färd upp mot innergården där de övriga konstigt nog hade anmält sig frivilliga till att ordna lägret under tiden som han undersökte resten av byggnaden. Kheryn ryckte på axlarna. I vanliga fall var det ingen som gjorde någonting utan hot om fysiskt våld. Han förstod sig inte på dem.
Tempelgården badade i solsken när han steg ut ur mörkret och han klippte med ögonen som en uggla i sina försöka att lokalisera de andra. Det tog honom knappt ens en minut att konstatera att den tjugofem kvadratmeter stora ytan var tom på såväl läger som människor. När han dragit den slutsats drog han uppretat sitt svärd och svingade det ursinnigt mot den oskyldiga brisen, men misslyckades totalt med att stapla den i de blodiga strimlor han hade planerat.
“Var är ni?” röt han. “Var är min lunch?!”
Instinkt mer än någonting annat fick honom att snurra runt när han hörde ett lågt, skrapande ljud ovanifrån. En grotesk, förkolnad skepnad – inte alldeles olik en hund med vingar som grillats över öppen eld – missade honom med en knapp decimeter och föll istället ned på den stenlagda marken med huvudet före. Innan varelsen hade hunnit märka att fallet hade kostat den dess liv och en stor del skallen, vars innanmäte nu låg utspritt på marken, hade Kheryn redan hunnit dela upp den i tre prydliga högar.
“Bah. Avskum”, muttrade han surt. “Jag vill ha lunch.”

Ryttaren red in på en ståtlig vit springare. Vinden lekte i hennes långa, ljusa hår och den blå klänningen tycktes ha fångat själva himlens färg. Hon var av hästen redan innan den hade hunnit stanna.
“Jag har letat överallt efter dig”, var det första hon sade.
“Har du lunch?” frågade Kheryn. “Jag är hungrig.” Han gjorde en gest mot elden framför sig över vilken han rostade en ett stycke kött på sitt svärd. “De här är inte särskilt goda, vet du. Antingen äter man de råa, men då smakar de rått. Dessutom är de fulla av maskar. Tvi!” Han spottade. “Eller så rostar man dem. Men eftersom de var förkolnade redan från början så blir det ännu värre och går knappt att äta!” Han spottade igen. “Vid Kahuna, det här är inte människoföda.”
Kvinnan stirrade äcklat på honom. “Nej, det där sista håller jag fullständigt med om”, sade hon. “I alla fall … vad jag har följt efter dig för”, fortsatte hon. “Vi behöver dig hemma. Det vet du! Civilisationen här i Irk är inte rätt plats för dig. Det finns saker som kräver din uppmärksamhet, viktiga saker!”
Kheryn reste sig upp och gick fram till henne. Han stirrade in i hennes vackra, gröna ögon och funderade en halv sekund innan han högg huvudet av henne med ett enda svepande hugg.
“Satmara”, muttrade han. “Jag ville ha lunch, sade jag ju.”
Han stirrade in i den nedåtgående solen, mot civilisationens hjärta. Det fanns fler äventyr som väntade på honom där, rikedomar och vackra kvinnor. Och kanske ett riktigt mål mat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *