#catahya: Kortirion Kallsuparen

18 april 2006

Långa, fettdrypande tentakler smekte Kortirion Kallsuparen i en öm omfamning. Han spände sina svällande muskler och fnittrade nervöst. En havsaborre som simmade förbi, ditlockad av de mystiska ljuden, flydde i pryd avsmak. Kortirion började upphetsat slita av sig sina silverglittrande fjäll och blottade röd, naken hud. Hans gälar pumpade frenetiskt. Två rödspättor som bodde på botten under honom kämpade hopplöst för att klösa ut ögonen genom att skrapa dem mot ett stenblock, men det var för sent. De simmade blint därifrån i drogat vansinne, med blodspår i vattnet bakom sig men fortfarande med bilder hemskare än någon plattfisk tidigare drömt om inetsade i synapserna för resten av sina korta men miserabla liv.

Kortirion flämtade ivrigt och skickade små, förälskade luftbubblor mot dammens yta (där de sprack och fick saven i en gammal al som stod med rötterna i den leriga strandkanten att stiga, till de kringstående ungbjörkarnas och en förbipasserande ornitologs högljudda förtvivlan). Han fångande en ovanligt smäcker tentakel och kysste den passionerat. Kortirion tog ett djupt andetag, fick lungorna fyllda med vatten och sparkade panikslaget mot ytan.

Han släpade sig upp på stranden och spydde upp liter efter liter lerigt vatten, en halv mus, en liten sjöngfru och fem sidor ur Descriptio insularum aquilonis.
“Fjällen”, muttrade han. “Fjällen är vad som hindrar mutationen från att gå tillbaka.” Han såg sig om efter sitt lager för nödsituationer. “Jag kunde ha svurit på att jag hade lagt det här någonstans”, sade han. “De kan inte gärna ha fått ben och sprungit iväg. Eller … jo … det kan de visst, men det skulle vara förbaskat dålig tajming.”
Bakom en taggig buske kikade någonting blått och förrädiskt blänkande fram.
“Du! Hörru!” ylade Kortirion. “Kom hit, va?”
Burken, som mycket riktigt inte alls hade fått egna ben utan snarare såg ut att släpa sig fram med hjälp av ett lager självlysande slem, gjorde en obscen gest och försvann igen. Från dammen steg en ensam, otålig bubbla upp.
“Jag kommer, älskling, jag kommer”, lovade Kortirion och med en sista längtansfull blick mot platsen där bubblan penetrerat den annars stilla vattenytan satte han av mot platsen där han sett burken. Han lyfte undan buskens nedersta grenar med ett triumferande flin och allt blev svart.

Det var först senare, långt senare, som Kortirion hade lyckats ta sig ur den överdimensionerade konservburkens bestämda omfamning. Under en uräten tonfiskförpackning låg en lapp.

SZF och Förenade fiskfronten för ett värdigt efterliv vill härmed påpeka att det här är en första och sista varning. Fler brutala övergrepp på våra oåterfödda bröder och systrar kommer att bestraffas hårt.

Så spreds det ett rykte, blands Irks mindre nogräknade och mer desperata ungkarlar, om en damm där en vacker (om än tentakelprydd) jungfru väntade den som lyckades ta sig ned att besöka henne, för allt som vågat sig till hennes domäner var en tom tonfiskburk, kastad i vredesmod.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *