Chi’thenna och Cirian

18 april 2006

Cirian var en vanlig man. Han var underbefäl i hertig Olnas hustrupper. Han skötte sin utrustning, rakade sig och bytte kläder som vilken annan man som helst. Han bad till gudarna – men inte mer än nödvändigt – och offrade vid de stora högtiderna. Han trodde på trollkarlens spådomar, och visste att de som fick löven att sjunga, bäckarna att porla och vinden att susa var undiner, nymfer och dryader.
Cirian var en stilig man på ungefär tjugofem år – han visste inte riktigt. Hans hår var egentligen mörkbrunt, men blektes varje sommar till en ljust höfärgad nyans. Hans ögon var grå och som alla i hans yrke var han vältränad.
Cirian var med andra ord en mycket vanlig soldat.
Men vad Cirian hade som ingen annan soldat hade var hertigens dotters kärlek.
Hertigens dotter, Lady Chi’thenna, var en tjugotvåårig kvinna som var betydligt mer frigjord än hennes far ville tro. Den blivande hertiginnan var en anmärkningsvärd skönhet. Hennes hår var honungsblont och vågigt, hennes läppar så röda att rosorna i hennes trädgård antog en jungfruligt vit färg var gång hon gick ut och hennes ögon stora och blå som safirer. Hertigdömet Nanmer blev både kvinnor och män naturligt mörkhåriga. Olnas hår hade varit blåsvart innan det antog en respektingivande vit färg. I princip alla soldater i armén var brun- eller svarthåriga, och likaså alla kvinnor i palatset. Det fanns en eller annan rödtopp, men det var det enda som skilde sig från mängden.
Chi’thennas mor hade kommit från ett annat hertigdöme. Hennes hy hade varit vit som alabaster, precis som hennes dotters, och hennes hår platinablont. Denna kvinna, hertiginnan Tenna, var död sedan länge, och hertigens liv var i sitt slutskede.
Chi’thenna var ogift, vilket var ett stort problem i hennes ålder. Men hon hade hittat den man som hon ville tillbringa resten av sitt liv med – och just den kväll där vår historia börjar satt denne gråögde soldat på sin brits i förläggningen och förde en tunn näsduk in och ut genom en ringbrynja för att få bort rosten som naturligt bildades på detta ständigt svettiga plagg.

Cirian lade sin brynja åt sidan, och slängde upp benen på britsen. Ett litet leende lekte på hans läppar när han körde ned handen i fickan och fick fram sidenbandet Chi’thenna gett honom. Bandet var ljust, ljust blått, och hade hennes initialer broderade i ena änden. Efter att länge och väl studerat stygnen i detta broderi letade Cirian upp en ljusblå fintunika som han spräckt i ryggen för något år sedan. Han tog också nålen som han brukade laga sina kläder med, och repade upp en tråd från tunikan.
Efter ungefär en timme fylld med svordomar, mutter och upprepade stygn i fingrarna betraktade Cirian sitt verk. I ena änden av det ljusa bandet fanns Chi’thennas initialer – CN, Chi’thenna Nanmer – broderade med vit tråd. Och i den andra fanns hans – CA, Cirian Avnet – med mörkare blå tråd. Det såg faktiskt inte så tokigt ut.
Cirian knöt bandet kring sin handled, och lade sig sedan på britsen igen. Timmen var sen, och han ville sova.
Men det var i och för sig en lögn. Cirian ville inte sova, han ville hellre att Chi’thenna skulle skicka den lilla, rödhåriga tjänsteflickan som sade att han kunde komma upp till henne.
Salya – den lilla rödtoppen – hade inte kommit på ungefär två veckor nu. Sist hade hon haft med sig bandet och ett kort meddelande: ”Min dam säger att hon älskar er.”
Cirian var orolig, såklart, men han hade inte tillträde till hertigfamiljens gemak, och eftersom Sayla inte hade kommit hade han ingen möjlighet att få veta något om Chi’thenna.
En kort stund övervägde Cirian tanken på att klättra upp till hennes fönster som han brukade göra när de träffades, men risken att några av Chi’thennas jungfrur skulle vara inne i gemaket var alldeles för stor.
Cirians ögonlock höll på att falla ihop, när det knackade på väggen vid hans säng. En välbekant röst sade:
”Korpral Cirian. Det är jag – Sayla.”
Cirian reste sig ur sängen och gned sig i ögonen.
”Jag är här, Sayla. Kom in.”
Den smala flickan verkade först glida in genom väggen, men om man såg närmare skulle man upptäcka att hon flyttat på en lös väggplanka.
I det svaga ljuset från lyktan flickan bar kunde Cirian se hennes ansikte. Ögonen var röda och ömrådet kring dem irriterat. Hennes läppar darrade, och håret var i oreda. Även lyktan darrade, så Cirian tog den ifrån henne.
”Sayla, vad är det? Såja, såja, vad är det, flicka?”
”Det… det… Lady Chi’thenna…” två stora tårar trillade nedför flickans redan rödflammiga kinder. ”Hon… Lady Chi’thenna har varit mycket sjuk, och hon…” Sayla drog ett skälvande andetag. ”Ni skulle följa med mig, korpral Cirian.”
”Naturligtvis.”
Cirian tog sin tjocka mantel och svepte den om axlarna. Sedan tog han återigen lyktan från Sayla och ledde henne genom förläggningens huvuddörr.
När de två hade vandrat genom många korridorer kom de till sist fram till Chi’thennas gemak. Ett svart skynke var hängt över dörren, och Cirian drabbades genast av onda aningar.
Sayla öppnade dörren och drog sin undan. Alla Chi’thennas och hennes avlidna mors jungfrur var inne i rummet. De vimlade kring sängen, som blivit flyttad till rummets mitt. Vid sängen stod även hertigen, klädd i svart och med blicken fäst på vad som nu låg på sängen.
När Cirian kom in i rummet stannade alla jungfrurna till, och hertigens tårfyllda blick vändes mot honom. Soldaten visste genast att hans och Chi’thennas förhållande var avslöjat, och han försökte vända bort blicken.
”Kom hit, min pojke. Jag vet allt, och jag är inte förargad.”
Först tvekande gick Cirian fram till sängen. De svartklädda kvinnorna vek sig ur hans väg, och till sist kom han fram till dödsbädden.
Hans älskade Chi’thenna vilade på sängen. Hon var svept i en jungfruligt vit dödsskrud, och hennes bleka ansikte var täckt med en tunn, tunn slöja. På hennes orörliga bröst låg en röd ros i samma blomstrande ton som hennes bleknande läppar.
När Cirian som i trans såg på de gyllene lockarna, som vilade som en gloria runt hennes huvud på den svarta dödsbädden, fylldes hans hjärta med sorg, men inga tårar ville komma i hans ögon. Som om han var en åskådare, som om det var någon annan som just förlorat det dyrbaraste i livet förstod han. Chi’thennas ögon hade slutat att se, och hennes ljuvliga mun skulle aldrig mer viska hans namn, när de satt på hennes balkong och badade i månens benvita ljus.
Cirian lossade bandet från sin handled, och medan han fäste det kring Chi’thennas love istället återvände hans sinne till hans kropp, och han insåg att det som hände var på riktigt. Då fylldes hans ögon plötsligt av tårar, och när hans fingrar för en sekund dröjde på hans älskades kalla hand föll en enda droppe som av den renaste kristall, och landade på det ljusblå bandet.
Om det var en gud eller trollkarl eller bara en naturens nyck får vi aldrig veta. Men i den stund då Cirian stod vid Chi’thennas dödsbädd, med sin hand dröjande kvar på hennes måste någon eller något känt hans sorg; och med en rörelse av sin vilja förvandlat den ensamma, glittrande tåren till en liten safir, som glänste i samma färg som Chi’thennas slutna ögon.

Cirian gick ut på fälten utanför palatset. Han var en soldat, och enligt gamla regler inte tillåten att övervara Chi’thennas begravning. Likväl var han klädd i sorgedräkt, och kring hans handled fladdrade ett ljust, ljust blått band med en enda safir, och två initialpar broderade. CN och CA. Ett likadant band jordfästes i samma stund tillsammans med hans älskade.
Klockorna klämtade i moll, och Cirian visste att Chi’thennas kista nu var övertäckt. Inga känslor utom den djupaste sorg kände han, ingen annan beröring än minnet av Chi’thennas bleknade smekning över hans kind. Och ingen annan vetskap ägde han, än att hans hjärta i tusen och åter tusen stycken ville springa.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *