Dalfolkets hemlighet

14 februari 2004

Det var feststämning i den lilla idylliska byn Habnur. Den gamle borgmästaren, som var en omtyckt person, skulle idag tillkännage vem som skulle få gifta sig med hans dotter Mineska. Mineska var en skönhet i allas ögon med sitt blonda hår och vackra leende. Den man fanns inte i Habnur som skulle tacka nej till hennes hand.

Huvudgatan, som i vanliga fall var sporadiskt använd, var nu fylld av folket i byn. Festligheterna hade pågått hela dagen, och nu väntade alla på borgmästarens ankomst. När han så småningom gick ut ur huset med sin dotter blev det glada hurrarop och jubel. Tätt därefter kom hans rådgivare Benares ut, en mindre omtyckt figur. Många trodde att han skulle bli den lycklige även om få hoppades på det. Han var en mystisk figur som hade anlänt till byn för några år sedan. Han var inte välkommen av någon, tills han en natt räddade borgmästaren från en oförklarlig brand i dennes hus. Sen dess hade han fått bo där, men sägs ha dåligt inflytande över dem som bor där.

”Idag är en stor dag. Vi har samlats här för att kungöra vem som ska bli min dotters man och troligen nästa borgmästare. Jag har inte så långt kvar själv och måste tänka på byns framtid. Därför har jag, efter mycket om och men, valt ut den rätte: Alectos, son av Sardik”

Detta var synnerligen oväntat, och ett sus gick genom folksamlingen. Alectos var bysmedens son och hade inte alls den status som man trodde att borgmästaren skulle kräva. Men för vissa var det inte lika överraskande eftersom de kände till romansen mellan Mineska och Alectos. De visste också att borgmästaren var en god människa, som antagligen inte kunde neka sin dotter hennes starkaste önskan.

Folket kom snabbt över chocken och jublet blev högre än tidigare. Det var ett glatt besked. Men inga var så glada som Alectos och Mineska. Deras tillvaro hade på ett ögonblick blivit fullkomlig. Bröllopet hölls strax efter, och de lyckliga tu flyttade in i ett nytt hus, som borgmästaren med hjälp av byfolket låtit uppföra till deras ära.

Snart blev det sommar, och aldrig tidigare i mannaminne hade den varit så varm, och skörden så stor. Bönderna var lyckliga och folket gladde sig åt mat och dryck som aldrig förr. Så kom tragedin.

En mörk kväll i början på hösten, när de första kalla vindarna fått dem att rysa kom Alectos hem till sitt hus. Till sin fasa fann han sin hustru liggandes avsvimmad på golvet. Han kastade sig fram och skräcken grep tag om hans hjärta. Hennes ansikte var rött och flammigt som eld, och ögonen frånvarande. Han fick en hemsk känsla av att detta var slutet för henne, och för dem.

Sorgen blev stor i byn när de fick veta att både borgmästaren och hans dotter insjuknat i en mystisk sjukdom, som bara blev värre. Byns läkare stod rådlös och hans mediciner hade ingen effekt. Hoppet var nästan ute när borgmästarens dörr sakta öppnades med ett gnisslande ljud. In stapplade en liten man med skalligt huvud och långt vitt skägg. Varje steg verkade ta en evighet hos den till syns urgamla mannen. Det var byns äldste, en person som väldigt sällan lämnade sitt tillhåll.

Tystnaden lade sig över rummet när han stapplade fram till borgmästaren som låg livlös på sin säng. Efter att ha lagt sin hand på dennes hjässa så sade han med mycket skröplig röst: ”Den Onde själv har befläckat honom. Ingen jordisk bot finns att tillgå.”

Då reagerade Alectos med en aning hysteri i rösten. ”Något måste det ju finnas. Mineska är också drabbad. Jag är beredd att prova allt.”

Det verkade glimta till i den Äldstes ögon och han vände sakta huvudet mot Alectos och spände blicken i honom. ”Så unge man, du är beredd att prova allt. Ja, då finns det kanske ett hopp. Men det kan vara mycket farligt”. ”Säg vad det är som ska göras så gör jag det”. ”Bortom vildmarken och skogarna i öster finns en dal med ett urgammalt slagfält. Slaget stod mellan en forntida konungs arméer och folket som bodde i dalen. Trots att kungens styrkor var övermäktiga i både vapen och antal så lyckades de inte kuva befolkningen, och tvingades efter tio års strider att ge upp. Det sägs att hemligheten bakom dalfolkets seger var en helig källa vid bergets fot som skänkte nytt liv åt stupade och skadade. Med tiden så minskade dalens befolkning eftersom de övergick till ett lättjefullt och syndigt liv. Men källan finns fortfarande kvar, och ur den kommer Livets vatten, som botar alla kända och okända sjukdomar. Men det finns en hake, bara renhjärtade personer blir hjälpta av vattnet, övriga går ett otrevligt öde till mötes”.

Alectos bestämde sig för att resa dit, och med sig som hjälp på färden fick han Heskor, en snickarlärling, och Arnu, en ung jägare. Båda var dock ansedda som traktens kanske bästa krigare. Dessutom erbjöd sig Benares självmant att följa med.

Det var tidigt nästa morgon när de begav sig av på var sin häst med full fart österut. Vägen de följde hade inte blivit använd på mycket länge, och den blev hela tiden mindre tydlig. De red hela dagen över den karga vildmarken, tills de vid kvällen nådde fram till skogsranden. Alectos föreslog att de skulle övernatta där och fortsätta in i skogen nästa dag. Men detta motsatte sig Benares högljutt och motvilligt fortsatte de in i den mörknande skogen. Vägen de följde hade vid det här laget övergått till att vara en stig. Mörka moln täckte himlen och när natten kom blev det kolsvart. Då var de tvungna att stanna. Det blev en orolig sömn, vinden slet i trädtopparna och främmande ljud och skrik hördes i skogen under natten.

Nästa dag var de tidigt uppe, men Heskor gjorde en mindre trevlig upptäckt. ”Min häst är borta”. ”Typiskt bybor” uttryckte sig Arnu hånfullt. ”De vet inte ens hur man knyter en knop”. ”Jag knöt ordentligt, nån måste ha …” försvarade Heskor sig tills han avbröts av Benares. ”Hur det än gått till, så måste vi vidare, och vi har inte tid att vänta på dig när du går.” ”Vadå, jag har inte…” ”Han har rätt” hördes det från Alectos. ”Vi har väldigt ont om tid, och får inte spilla mer på det här”.

Och så blev det. Alectos, Arnu och Benares fortsatte in i skogen, medan Heskor fick vända hem till fots. De red hela dagen genom skogen och kom fram till en glänta. Mitt i den stod en stor fyrkantig sten med en gammal symbol på.

”Det är en varning för att fortsätta till de ohelgade markerna” sade Arnu. De fortsatte och snart började det ösregna, och skogens grenar skänkte inte mycket skydd. Fram emot kvällen lugnade det sig lite, och de kom ut ur skogen. Framför dem sträckte sig en stor kulle några hundra meter upp. Den var helt kal på träd och buskar och endast gräsbeklädd. Sakta red de upp mot kullens rand och fick se en sällan skådad syn.

Nedanför dem bredde ett stort platt fält ut sig så långt de kunde se mot några ensliga berg. Det skrämmande var att i dalen verkade det inte finnas något som helst tecken på liv, marken var brun och svart, och täckt av småsten och aska. ”Det kallas Dödens Fält”, sa Arnu. ”Jag har sett det förut, men aldrig har jag satt min fot på det”. ”Tur våra hästar gör det åt oss”, sade Alectos för att lätta upp stämningen, men nästa blick ut över fältet fick honom att rysa.

Så började de sin färd ned mot dalen. Den svarta marken krasade under hovarna på deras hästar som mycket motvilligt fortsatte framåt. Efter ett par timmar så nådde de en punkt då de fick syn på något som liknade byggnader. ”Det är antagligen dalfolkets hus” sa Arnu. Med ökad fart begav de sig ditåt. När de kom fram såg de dock att det bara fanns ruiner kvar, och spåren av människor var bortsopade. ”Den gamle hade rätt, men källan måste i alla fall finnas kvar här i närheten” sa Alectos.

Bergets fot låg precis i närheten. ”Vi får dela upp oss i två grupper och rida åt varsitt håll” föreslog Arnu. ”Rid du åt vänster så rider jag och Alectos åt höger” svarade Benares. Alectos och Benares red någon timme innan de lade märke till en märklig öppning i bergsväggen. ”Här måste det vara, vi går in” sade Alectos och hoppade av sin häst.

Grottgången var mörk och fuktig, och gav ett ihållande eko från deras steg. Efter ett tag kunde ett rinnande vattendrag urskiljas en bit bort. Snart kom de fram till en grottsal med en källdamm längst bort. Alectos grep sin fältflaska och sprang dit. ”Nu ska jag rädda dig, min älskade Mineska”.

Just som han böjde sig ner för att fylla flaskan såg han något blänka till i vattnet. Därefter kände han något vasst tränga in i sin kropp med fruktansvärd kraft. Innan han hann vända sig om kom nästa slag vinande från Benares skarpa svärd. ”Hahaha, ditt lilla kryp. Så enkelt går det inte. Mineska kommer att bli min när jag återvänt med vatten nog för att rädda henne, men tyvärr inte borgmästaren. Sen kommer jag att bli borgmästare och hyllas som en hjälte i byn”.

Alectos kände hur medvetandet tynade bort efter svärdshuggen. ”Nu kan ingenting stoppa mig” skrattade Benares och fyllde sin flaska med det undergörande vattnet, innan han begav sig ut ur grottan. Väl ute sadlade han sin häst och tänkte att nu skulle han bara göra sig av med krypet Arnu. Mycket mer än så hann han inte tänka innan han kände ett svidande skärsår i sin vänstra arm. Chockad vände han sig om och fick se Alectos stående med sitt dragna svärd.

”Nu är rollerna ombytta, du glömde källans kraft, utropade han innan han gjorde nästa utfall mot Benares. Denne hann precis dra upp sitt svärd och parera, men striden blev kort. Den skadade Benares tappade sin ork och snart såg Alectos en öppning och satte in den slutliga stöten. Benares föll till marken med en öppnad bröstkorg. ”Hämnden är given!” sa Alectos. ”Du har inte fått mig än” svarade Benares och grep sin fältflaska. Men när han drack ur den skedde en märklig sak. Hans bruna hår började vitna och hans skinn blev rynkigt och ögonen sjönk in. För sent upptäckte han detta, och skrek desperat med en gammal mans röst. Alectos beskådade bistert förvandlingen tills skriken ebbat ut.

Alectos begav sig hemåt med Arnu. Väl tillbaks gav han sin dryck åt borgmästaren och sin hustru. Tyvärr överlevde endast Mineska eftersom borgmästaren tydligen hade ett syndigt förflutet. Alectos blev då själv utnämnd till borgmästare och levde länge med sin Mineska, tills hans hjärta en dag slutade att slå och resan var över även för hans del.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *