Där Tanken Somnar

26 oktober 2003

Vem är det som vandrar på tysta steg där tysta själar sover?

Varför är jag här? Vilket land är detta? Det är en plats där allting är mörker som ingenting döljer. Ett torrlagt hav svallar i en vindstilla storm. Allting är tyst, men jag är inte ensam. Någon kommer. Jag kan känna hennes steg lika tydligt som mitt hjärtas rädda slag.

Hur kom jag hit? Jag gick huvudgatan ner mot kyrkan. Det var mörkt och vinden ylade mellan husen. Höstlöven blåstes omkring med ilska, som om djävlarna dansade bortom den verklighet vi människor kan se. Marken var våt och hal. Jag hade svårt att få fäste. Jag skulle ha tagit kängorna istället för träskorna. Säcken var tung. Remmarna skavde mot axlarna. Men vad hände sedan? Jag kan inte minnas.

Jag rör mig. Kan inte känna min kropp, men jag vet att den finns där. Mörkret skiftar runt omkring mig, från svart till svart. Förändringen kan inte ses, bara kännas. Någonstans hör jag ett hjärta bulta. Är det kanske mitt?
Någonting hände där vid kyrkan. Mötte jag någon? Ja, någon jag tyckte om en gång men inte längre hade känslor för. Vi grälade. Sade hon någonting om ett barn? Ja, så var det. Vi möttes, och hon pratade om ett barn. Kanske mitt barn, men jag tror inte att jag har något. Det är svårt att minnas. Mörkret äter alla minnen, plockar sönder dem och låter bitarna segla iväg in i intigheten. Varför är jag här? Och vems hjärta är det som slår på en plats där inga ljud kan födas?

Jag var arg när jag lämnade henne. Regnet slog mig i ansiktet, men jag var het av ilska. Jag ville slå sönder någonting. Krossa någonting, liksom hon hade krossat mitt hjärta. Till och med hit, till detta eviga mörker, hade jag tagit med mig smärtan och sorgen hon givit mig.

Slå, igen och igen, mitt hjärta! Du är allt jag har kvar.

Jag lämnade henne, och hennes axlar darrade av gråt. Hon ropade efter mig, skrek ut mitt namn om och om igen. Men jag gick utan att se mig om, så fort att allting annat än vreden tycktes svinna bort. Jag gick ner mot tavernan. Hennes ord ekade fortfarande i mitt huvud, men jag kunde inte minnas dem. Allting föll sönder.

Natten var mörk och tung. Luften som drog in från sjösidan var rå och isande kall. Den tycktes frysa inuti lungorna och hindra mig från att andas. Jag drog upp huvan över ansiktet och sparkade ner en grindstolpe. Flisorna föll ner på marken och sopades runt av den våldsamma vinden. Nog dansade smådjävlarna denna natt! De hade tagit någonting från mig, de och hon. Någonting som aldrig kunde ersättas.

Vem är det som närmar sig i tystnaden? Jag kan känna hennes steg med varje slag av mitt hjärta. En del av mig längtar efter att hon ska nå fram, medan en annan del darrar av skräck inför hennes ankomst. För vem är hon, och vad vill hon mig?

Har det någonting att göra med en klinga? Ja, där fanns ett svärd. Jag stod i mörkret mellan husen, med den molniga himlen ovan och det leriga gruset nedan. Luften hade en tung, fuktig lukt. Jag gick ner på knä och skrek upp mot himlen, försökte skrika ut all den sorg och ilska som samlats i mitt bröst. Men inget ljud som människor kan frambringa är tillräckligt för att omfatta sann hjärtesorg. Den kan bara gråtas ut, tår efter tår, kväll efter kväll, tills ingenting av den finns kvar.

Ett ljus närmade sig i mörkret. Jag försökte se vad det var, men ögonen lydde inte och kroppen var för trött för att orka flytta sig. Det kom närmare, och snart insåg jag att det var blänket från en svärdsklinga. Den kom snabbt emot mig, men det fanns fortfarande tid att ta sig undan. På ett ögonblick fattades mitt val och jag stod kvar, på knä mitt i gatan. Ljuset kom närmare och närmare, med varje slag av mitt hjärta och varje tår som mina ögon fällde. Jag välkomnade ljuset.

Och ljuset blev till mörker. Jag kände ingen smärta. Jag hade förväntat mig att det skulle göra ont, och detta hade jag fruktat mer än någonting annat. Men jag kände ingenting. Allting flöt bort och förvandlades till skuggor, det ena minnet efter det andra. Allt som finns kvar är mitt hjärtas slag; min mördares fotsteg som försvinner i natten. Hennes fotsteg när hon närmar sig. Hon som vandrar med tysta steg, på platsen där tysta själar sover.
Är du redo? frågar hennes röst. Den är grå och overklig, som vore den aska av någonting som en gång varit. Med den försvinner de sista minnena. Jag är ren. Livet har runnit bort från mig. Bara jag finns kvar, och mina tankar börjar skingras, den ena efter den andra. Jag är inte rädd. Jag sträcker ut min hand mot henne. Jag har inte längre någon hand att räcka ut, men det hindrar mig inte.

Hennes hand är varm. Varför var jag någonsin arg på henne? Hur kunde jag någonsin inte älska henne? Vad hon än har gjort, vad hon än har sagt, så spelar det ingen roll längre, eftersom jag kommer aldrig att få träffa henne igen. Det blir min gåva… min gåva till henne. Jag är inte arg längre.
Tankarna förvandlas till mörker. Strax kommer jag att somna. Jag kommer aldrig att ha varit. Min kropp ligger döende på gatan utanför tavernan, blodet rinner ut över gruset och droppar ner från stenarna innan det hinner stelna. Människor rör sig kring kroppen. De skriker, någon ropar på läkemannen. Hon, den enda jag fortfarande minns, sitter vid kroppens sida. Hon gråter. Hennes tårar är det enda jag fortfarande kan känna. De landar i mina försvinnande tankar, en efter en, och ger mig kraften att med mina döende läppar säga ett enda ord till henne:

Förlåt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *