De döda skeppen

15 november 2010

Resterna av slaget var fortfarande påtagliga, trots de många dagar som gått.
Solen sken från en molnfri himmel och gjorde luften så het som den kunde vara i ett tropiskt klimat. En svag bris sköljde in från havet och fick små vågor att leka över den annars kristallklara vattenytan.
Detta var ett stort avsnitt av långa vita sandstränder, delar av Rahadkontinentens oändliga böljande kuster som vätte mot det oändliga Havet i söder.
Bortom sanddynerna skymtades öknens stenklippor och det ödelandskap som upptog hela den gigantiska halvön.
Allting var stilla. Allt, bortsett från havets tysta viskande och sjökorparnas gälla skrik då de kretsade ovanför de rena, varma böljorna.

Bortsett från knakandet, knarrandet och klagandet av virke och metall.

Hundratals fartyg låg utspridda som ett barns leksaker i bränningarna och ute på djupare vatten. De hade sköljts upp som följd av stormarna som rasat för ett par dagar sedan och vissa låg nästan uppe på land, medan andra var nästan dolda under vatten där djupet var större.
Hundratals fartyg hade havet burit hit på grund av sina nycker. Det var stora fartyg, om inte jättelika. Enorma kryssare, vars skrov var delvis klädda med grått järn, bestyckade med höga master och batteri efter batteri med ballistor och kanoner.
Fregatter, mindre, men inte desto mindre skräckinjagande med skulpterade bogspröt och höga kastell.
Jagare, eleganta och beväpnade med trekantiga segel.
Långa galärer med hundratals åror och med pilskytteplattformar på däck.
Slupar, små och med strömlinjeformade skrov.

Allting var kaos nu. Delar av skroven hade slagits sönder, rent av slitits av och blottade skeppens mörka inre. Vissa fartyg hade brutits i två delar, andra hade krockat och smält ihop till ett enda vidunder. Masterna hade knäckts och slaka och sönderrivna segel hängde över relingarna ner i vattnet. Årorna var knäckta, och de smäckra sluparna var förvandlade till förvridna vrak.
Taljor vajade i vinden, och då vågor rullade in från havets vidder så hördes den sorgsna kakofoni av knarranden och gnisslande då de skadade skeppens vila stördes.

Vissa fartyg syntes i hela sin skadade prakt, andra var upp till relingarna och kastellen dolda i det kristallklara vattnet.
Och överallt guppade vrakspillror. Det var träplankor, lådor, kistor, rep, segel, till och med hela delar av ett skrov eller akterkastell låg i vattnet. Invid en kantrad slup som hade sjunkit till hälften så flöt en vacker galjonsfigur föreställande ett rytande lejon. Bredvid den, under vattnet låg en jättelik svart blykanon på den vita bottnen.
Och överallt kroppar.
Flytande, under vattnet bland tunga kanoner, ballistor och rustningar. De låg på däck som trasdockor, de hängde från hopflätade rep och låg uppsköljda på stränderna. De doldes i fartygens mörka inre, fastkedjade vid galärernas åror eller instängda på batteridäck som fyllts med vatten.
Hundratals kroppar.

De fanns av alla typer. Det fanns långa och ståtliga, klädda i kolsvarta uniformer med silverband över axlarna. Det fanns de klädda i gyllene kläder, i grå och säckiga, helt nakna och de som var klädda i trasor. Det fanns hudfärger som varierade från vitt till svart, det fanns folk från olika raser. Alver, eleganta och högvuxna. Människor, både kraftiga och magra. Det fanns dvärgar, lite kortare än människor men oändligt mycket muskulösare.
Alla låg livlösa, guppade i vattnet eller rörde sig av strömmar på bottnarna. Ibland såg det ut som om någon rörde sig, men sedan så vändes deras kroppar mot en och man såg de uppblötta och svullna anletsdragen. Vatten rann ur munnar, huden var blekgrå, och hår hängde i smutsiga testar.
Skockar av sjökorpar sänkte sig ideligen i jakt på mat. Stim av färgglada fiskar vågade sig nära och längre ut så syntes hajars vassa fenor då de jagade bland de sjukna fartygen.
Ibland så steg korparna skränande upp och följdes av mörka moln som virvlade uppåt och upplöstes. Det var flera av alverna, vars kroppar skingrades i kyliga skuggor och försvann då de återbördades till sitt skugglika element.

Annars var det lugnt och stilla. Fridfullt. Stormen hade förintat alla spår av de strider som dessa släkten hade utkämpat. Ingen levde för att fortsätta dem. Stridernas syften var okända, de hade dött i havet.

Alla sov fridfullt. Alla var döda, borta med vågorna eller försvunna ur sfärerna i skugglika moln.
Men inne en av de magnifikaste kryssarnas inre, inne i virrvarret av dränkta och sönderslagna korridorer, inne i rum som fyllts med bråte och kanoner, bland kropparna som klämts fast och drunknat, så glödde något.

Det var en liten kristall, pulserande av ett blått ljus. Man hade försökt rädda den, och den var omgiven av tio pansarrustningar som låg i den vattenfyllda kabinen. Kropparna hade sedan länge upplösts och försvunnit.
Havets hjärta hade använts för att bringa död på sina fiender, och den hade dräpt dem. Det hade dräpt alla som störde havet med sin smuts, sitt blod och sina skepp.

Havet hade återbördat landets barn till landet. Där kunde de ligga på stranden, inte riktigt i havet men inte heller på torr jord, vyssade av havets strömmar. Där kunde de ligga, som straff för de orätter de begått.

Mot Havet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *