De Ickemagiska: Kapitel 2

2 januari 2008

Dagen efter tänkte jag mycket på de två mystiska männen.
Jag visste sedan tidigare att ickemagikunniga personer var föraktade av många, men inte att det fanns personer som kunde tänkas döda de.
Jag oroades för detta, eftersom att jag själv inte var säker på om jag kunde utöva magi, eftersom att nästan alla som kunde det borde visa tecken på det redan vid tioårsåldern.
För tillfället hade jag fått i uppgift att handla mer mat till vårt förråd av Jias.
Matförsäljaren Yura hade jag känt sedan jag kom till Parkan, han var en trevlig, knubbig och kort man som ofta gav mig rabatt för att vara trevlig men också för att han visste att min familj var fattig.
– Vad ska det få vara lov att vara?, frågade han vänligt när jag steg in butiken.
– Ett par limpor tack.
– Det ska bli, sa han och hämtade två limpor ifrån hyllan bakom honom, packade ihop de prydligt och gav de till mig.
– Tackar, sa jag och lämnade butiken.
Vädret därute var soligt och fint och jag tog mig en liten promenad utanför staden.
Inte många andra var därute, de flesta valde konstigt nog att tillbringa en varm sommardag inomhus.
Men då vände jag mig om och såg att två välbekanta män kom springande efter mig, nämligen de två männen från restaurangen.
Utan förklaring tog de tag i mig och sprang iväg med mig från staden.
– Vad vill ni mig?!, skrek jag.
– Lugn, svarade den långa av de två, det här är för ditt eget bästa, du förstår, vi har fått tag på en lista på ickemagikunniga som Rajan och hans män har tänkt mörda snart, de kan tänkas göra det när som helst.
– Vem är Rajan?
– Vet du inte det?, utbrast han, han är ju ledare över De Svarta Ögonen, som jobbar med att förinta ickemagikunniga som de inte tycker hör hemma här i världen.
– Men…min familj då?
– Vi har inte tid. Du kan skicka ett brev till de när vi är framme vid nästa stad.
De nådde fram till en glänta där ett halv dussin personer stod samlade.
– Ok, nu antar jag att ni alla är riktigt förvirrade…, sa den långe, men jag och Dari jobbar för att ickemagikunniga personer ska kunna leva fritt här i världen och vi vet att ni kanske saknar er familj men ni kan skicka brev efter de när vi har kommit lite längre fram på resan. Det finns ett land, kallat Norgrir väster om härifrån där ickemagikunniga kan leva friare och det är ett mer välordnat samhälle, och vi hade tänkt ta er där, vad det än må kosta, vi har länge jobbat med det här och tycker att De Svarta Ögonens ondskefulla tankesätt ska få ett slut.
Det blev länge tyst, och man märkte att stor förvirring rådde bland nästan hela skaran av folk.
– Men…hur ska ni kunna slåss mot De Svarta Ögonen om ni bara håller på att smuggla över folk till Norgrir?, frågade någon.
– Vi hade tänkt att gå till angrepp mot de när ni är i säkerhet i Norgrir, sa Dari, den kortväxte.
– Fast nu går vi, sa Hassan.
Och det fortfarande någorlunda förvirrade sällskapet började att röra på sig och styra stegen mot väst.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *