De Ickemagiska: Prolog

24 september 2007

Kroppen var livlös, orörlig.
Vid den tidpunkten förstod jag nästan ingenting, jag var tre år då och hade inte lärt mig mycket om döden, inte mycket mer än att den var hemsk en kort stund.
Men jag hade också lärt mig att, efter den där korta stunden, skulle en fridsam känsla omge den döda och vara kvar hos den personen för evigt, och det skulle inte finnas något som kallades för döden längre.
Så därför var jag inte särskilt rädd vid den tidpunkten, jag var bara oförstående.
Min mor och min bror stod bakom mig, gråtandes.
Min bror Taie var fem år då, och förstod säkert i alla fall något mer än mig, det var kanske därför han grät.
Vår far hade alltid varit en mycket vänlig person och jag förstår fortfarande inte varför jag inte kände någon sorg då vi kom hem efter att ha handlat i bytorget och hittade honom sittandes på en stol med en kniv i hjärtat och slutna ögon.
Jag funderar fortfarande på vem som hade mördat honom, för jag var helt säker på att det inte hade varit självmord.
Vad jag minns så hade vår far varit en glad prick som älskade att skämta och prata med folk, så självmord hade varit omöjligt.
Fast vi hittade också en annan sak då vi kom hem den där dagen från bytorget, något målat på väggen ovanför platsen där min far suttit, ett tecken, ett tecken som föreställde ett par svarta ögon.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *