De sju makernas svärd Del 2

12 september 2005

Kapitel 2

Hon började sakta färden nedför trappan och hoppades på att männen inte var kvar, men väl nere hörde hon Enia och Keen och några andra prata ute i trädgården. Men en snabb titt förvissade hon sig om vilka det var. Japp det var de. Hon lutade sig tillbaka mot väggen bredvid fönstret. Kunde de inte bara gått. Hon gick ut i köket där hon fann en tallrik med kall gröt och satte sig ner vid ekbordet för att äta. Kall gröt var det värsta hon visste men hon fick skylla sig själv som inte hade kommit ner i tid. Medan hon åt funderade hon på hur hon kunde hämnas på Jiok och flickorna. Det hade nästan blivit en tradition att de spelade varandra spratt men det brukade bli småungarna som gjorde det värst. Hon suckade ljudligt och ställde sig upp. Nu hade hon helt glömt bort främlingarna och sprang upp för att hämta bågen och pilarna för att kunna öva ute på ett av fälten. Hennes farbror var fäktmästare och hade lärt henne det hon kunde om hur man använde kniv och pilbåge men han hade inte gjort det frivilligt. Hon hade fått tjata på honom i minst två månader. När hon kom ut på baksidan kom hon på att de hade gäster och sprang snabbt över gården för att slippa bli sedd.
”JADE! Kom en stund så är du snäll.” Skit! Detta måste vara min oturs dag. Eina måste verkligen ha ögon i naken. Hon verkade alltid veta om hon försökte smita förbi.
”Kommer Enia” svarade hon efter en stunds tvekan.
När hon närmade sig märkte hon att de två främlingarna faktiskt var av alv släktet. Hon hade bara sett några få förut och det vara bara snabba tittar som hon hade lyckats få på värdshuset eller när de gått förbi deras gård. Alvdragen syntes tydligt i deras ansikten och deras kläder vittnade om att de var av nobel börd. Hon rodnade när hon tänkte på det första mötet i hallen.
”Detta är min brors dotter Jade” presenterade Keen. ”Jade detta är Galatow och Leokon-Darak eller Leokon som han kan bli kallad. Båda är sanna Alver från Silverskogen.”
”Trevligt att träffas fröken Jade” sade den av dem som hette Galatow.
”Trevligt att träffa er också herr Galatow.” Hon räckte fram handen för att skaka hans men istället för en vanlig skakning tog han och kysste den med en bugning. Hon drog snabbt åt sig handen och rodnade ännu mer. Båda alverna skrattade.
”Det syns tydligt att du inte har lärt henne något om etikett Keen” sa Lekondarak.
”Jag har försökt att lära henne, men det är omöjligt. Hon försvinner varje gång jag tänker försöka.”
”Du är för långsam” svarade Jade med retsam ton. ”Nu tänker jag gå om det inte var något mer ni ville säga.” Hon gav dem inte tid att svara utan försvann snabbt iväg mot skogsbrynet för att kolla om hon fått något i fällorna som hon hade gillrat på dagen innan.
Redan när hon kom in i skogen kände hon att något var fel men fortsatte än då med vaksamma blickar åt olika håll. Efter ca 10 minuter av vandring kom hon fram till den glänta där hon gillrat den först fälla fick hon se en fruktansvärd syn. Tydligen hade en hare fastnat i fällan under natten men den var nu utspridd över hela gläntan. Den var söndersliten i små delar som om något hade lekt med den. Inget djur skulle göra något sådant. Med fruktan såg hon sig om, gläntan tycktes ha blivit ännu mörkare än den hade varit när hon kom dit och träden mer hotfulla. När hon såg ett par ögon glitter en bit ifrån henne i buskarna fick hon nog och vände sig snabbt om och sprang iväg. Buskar som brakade varnade henne om att ägaren till ögonen hade tagit upp jakten och med en snabb titt bakåt såg hon att det var mer en än som sprang bakom henne. Samtidigt som hon sprang lyfte hon bågen av axeln och lade en pil på strängen. Hon kände igen skogen mycket väl och tog den snabbaste vägen hemåt. Ett brak bakom henne varnade om att de började ta in på henne och hon ökade takten ytterligare. Hon hade fått många små sår efter grenarna och taggbuskarna längs stigen och en gång var det nära att hon trillade omkull när hon snubblade på en gren som låg på marken. Äntligen såg hon husen skymta mellan träden. Hon hoppade över den lilla bäcken som rann precis vid skogsbrynet och snubblade vidare ut på ängen. När hon kom ut på kanten av ängen såg hon att Keen och alverna fortfarande stod och pratade på gården mellan ladan och husen och började ropa och vifta på armarna. Alla tre tittade förvånat om och Keen sprang snabbt iväg och ropade på Will och Dan att hämta svärd medan alverna sprang in i huset, men snabbt kom tillbaka igen och nu med pilbågar i händerna och svärd vid höften. När den första som hon trodde var Galatow sände iväg sin första pil var hon halvvägs över ängen. Pilen for förbi henne tätt intill hennes öra och redan innan hon hörde pilen träffa hade Galatow fått iväg en ny pil, nu sköt också Leokon. Hon unnade sig en blick bakåt men ångrade sig genast när hon såg var det var som jagade henne. Hon hade hört många hemska berättelser om orcher men aldrig sett en. De hon sett var skräckinjagande fula. Deras skinn var nästan svart och en del av de hade horn som getter, alla hade de på sig harnesk av något slag och hjälmar på huvudet. Hon försökte sluta tänka på dem och ökade farten ytterligare den sista biten. När hon kom fram till kanten av den stenlagda gården saktade hon av och när hon var framme vid alverna stannade hon och ställde sig bredvid och sände iväg de pilarna som hon inte tappat medan hon sprang. Keen, Will och Dan stod nu där också iförda ringbrynjor och hjälm med svärdet i beredskap. Hon följde den första pilen med blicken medan hon la på en ny pil på strängen. Hon drog förvånat efter andan, pilen som hon hade skickat iväg hade slagit av hjälmen för en av dem som sprang först och det avslöjade ett mänskligt ansikte.
”Några är människor” utropade hon innan hon han hejda sig. Alverna verkade redan veta det men Dan och Will såg lite förvånade ut. Nu drog Dan henne i armen.
” Jade. Gå in du har inga vapen för närstrid.” Sa han åt henne.
” Men de är fler än er” svarade hon surt. Men hon vände sig lydigt om och gick in i huset där de andra höll sig. När hon nådde dörren kände hon en sur stank i luften och var nästan glad över att hon slapp att vara i närheten av orcherna som hon visste var källan av stanken.
Väl inne mötte hon Enia och Liene som förberedde sig för att ta hand om de som skadat sig under striden. De höll på att koka grötomslag och riva till bandage av lakan. När Enia såg hennes sår tvingade hon ner henne på en stol trotts protester från henne.
”Sitt still Jade jag kan inte hjälpa dig med såren om du inte sitter still.”
”Det svider ju.”
”Klart det gör annars vet man ju inte om det funkar.”
Jade suckade och stirrade på tavlan som satt på ena väggen som visade ett vackert slott omgivet av hus. Hon hade alltid gillat den. När hon var liten hade hon föreställt sig att hon bodde i slottet eller i något av de små husen precis bredvid. Hon avbröts av att Enia lade salva på ett sår i pannan.
”Aj” utropade hon.
”Sluta gnälla nu.” Såja nu är det färdigt.
”Äntligen!”
”Kan du inte gå upp till de små.”
” Kan inte jag få stanna här nere om Keen och alverna behöver hjälp.” Nu ekade klangen av svärd och vrål av smärta.
”Du hjälper bättre till om du passar barnen, de är nog livrädda.”
Hon gav up hon visste att det inte var någon ide att säga i mot Eina. Hon gick iväg med tunga steg när hon kom in i hallen mötte hon Jannie som kom nedspringande och försvann ut i köket. Toppen Jannie fick vara där men inte hon. Precis när hon tänkte springa upp för trappan såg hon två stora korgar med äpplen och fick en ide. Hon sprang fram till den största av dem och lyfte upp den. Hon blev förvånad över tyngden men gick så snabbt det gick uppför trappan och in i barnens sovrum där hon fann alla tre sitta i hopp krypta i ett hörn.
”Hejsan, minisar” hälsade hon dem. ”Vill ni hjälpa till med en sak?”
”Vad” frågade Jiok nyfiket och reste sig upp.
”Det får ni se. Jiok. Du kan hämta den andra korgen med äpplen som finns där nere. Om du behöver hjälp så ropa på Mottie så kan hon hjälpa dig med den.”
När Jiok hade försvunnit ner gick hon försiktigt fram till fönstret och kikade ut. Dan och Will var inringade och kämpade rygg mot rygg och alverna och Keen hjälptes åt att se till så att Orcherna och de onda människorna inte kunde smita in. Ett par män från byn var där också och hjälpte till. Hon kände igen tre av dem som brukade komma när Keen undervisade i stridens konst. Men även om de fått mer hjälp, var de i underläge. Hon öppnade försiktigt fönstret och tog ett äpple ur korgen.
”Kolla här.”
Hon siktade och kastade iväg äpplet. TRÄFF! Hon träffade en av orcherna i huvudet som av ren förvåning vinglade till. Mottie och Kassy jublade och tog upp egna äpplen och ställde sig vid det andra fönstret som fanns i rummet och kastade. Nu kom Jiok och förstod medsamma vad vi gjorde och ställde korgen vid Mottie och Kassy, tog plats bredvid Jade och började kasta han med. Vid det här laget hade fienderna märkt anfallet uppifrån och försökte undvika äpplena som om de träffade rätt gjorde riktigt ont. Försvaret hade också märkt den oväntade hjälpen och tog nytta av äpplena som distraherade den som blev träffad. Oturligt nog tog äpplena snabbt slut och hon fick nöja sig med att bara titta på. När striden närmade sig sitt slut kom det ännu fler beväpnade bybor för att hjälpa till. Nu när Keen och de andra hade övertaget besegrades snabbt resten av orcherna och människorna. När den sista föll så sprang hon snabbt ner till köket för att hjälpa till att förbinda sår. Alla hade de små sår som behövdes förbindas men bara Tam som var en av dem som brukade träna hos Keen som hade allvarliga skador. Han hade fått ett djupt svärdshugg i ena låret och en hård smäll i huvudet vilket visade sig i form av en stor bula. När hon var nere i köket så hade Jannie, Enia och Liene fullt upp. Hon tog upp ett par rullar med bandage och började gå runt bland de sårade som hade tagit sig runt till framsidan för att slippa stanken från liken. Hon hade fått öva sig att förbinda sår många gånger både på sig själv och på andra som gjort sig illa på träningen. Hon gick fram till en som satt på marken med ett sår på benet. Hon tog med vana händer och rev sönder byxbenet så mycket som behövdes för att blotta såret. Mannen flämtade till av smärta. Hon tittade upp på honom och såg att hans klarblå ögonen var blanka och att han gnisslade tänder av smärta.
”Vänta här” sa hon.
Han nickade till svar.
”Enia” ropade hon.
”Här” svarade hon tätt intill henne.
”Har vi något smärtstillande?”
”Vi har brännvin, det brukar duga bra.”
Jade vände sig om och smet in i huset på nytt. Väl inne möttes hon av Jiok och små tjejerna.
”Vi vill också hjälpa till” sa Jiok.
Hon suckade.
”Okej då, jag orkar inte hålla på att bråka. Mottie och Kassy ni kan ta och gå ut och hjälpa Enia, Liene och Jannie. Jiok du ska hjälpa mig med att hämta brännvin.”
”Vi ska väl inte ha fest” frågade Jiok.
”Nej dummer det är för smärtstillande. Kom nu.”
Mottie och Kassy smet ut på framsidan och hon och Jiok gick in i köket och letade fram hela Keens brännvins förråd. De lastade sig fulla med flaskor och gick sakta ut. Väl ute skickade hon iväg Jiok till Eina och gick tillbaka till sin patient. Han låg kvar och väntade på henne. När hon höll fram en flaska drack han girigt ur den. Efter bara en liten stund märkte hon att brännvinet började ha sin värkan så hon satte igång. Först ropade hon till sig Mottie och bad henne hämta lite vatten. När vattnet kom satte hon igång med att göra rent såret och sen att förbinda det. När hon var färdig märkte hon att hennes patient sov och gick därifrån för att inte störa honom. Kvinnor från byn hade nu anlänt för att hjälpa till att förbinda de sårade och en del av dem hade med mat som man dukade upp på gräset och man kunde plocka till sig det man ville ha. När hon gick förbi plockade hon upp ett äpple att tugga på och vände sig sedan mot husknuten för att hjälpa till med grävningen av gropar för hon ville aldrig röra vid ett orcherlik. Usch! De flesta av dem som bara var ytligt skadade hade nu lämnat framsida för att hjälpa till bakom huset. När hon rundade husknuten möttes hon av en förskräcklig stank.
”Usch! De luktar ju värre när de är döda än när de var levande.”
”Om du tycker det här är illa så ska du inte gå närmare” sa en röst bakom henne.
Hon vände sig om och möttes av en alv hon inte sätt förut. Han hade vitt hår uppsatt i en knut och medan hans ansikte och hållning visade på nobel börd så visade kläderna tvärt om. De var helgröna och gjorde nog så att han kunde smälta in i skogen.
”Vem är du” frågade hon med misstänksam röst. Hon hade aldrig sett så många alver på samma dag förut.
”Jag är Arkenion av Silverskogen fröken….”
”Jade” svarade hon och gjorde misstaget med att sträcka fram handen igen, han tog den med en bugning och kysste den.
”Vad är det med er” hann Jade säga innan hon han stoppa sig själv och drog åt sig handen. Arkenion såg förvirrad ut.
”Vad?”
”Inget” svarade hon och rodnade. Detta var absolut hennes otursdag. ”Vad gör du här?”
”Jag anländ i samma sällskap som Leokon-Darak och Galatow. Vi slog läger ett milsteg härifrån för att inte väcka uppmärksamhet men det värkar som om det inte skulle göra så mycket längre.”
”Nej det har du nog rätt i” svarade Jade.
”Förresten vet ni var Galatow och Leokon kan vara.”
”Ingen aning men de borde vara här någon stans.”
”Då får jag tacka. På återseende.” Han försvann bakom huset med lätta steg.
”JADE!” Det var Dan som ropade. Han stod mitt i slagsfältet och bar iväg kroppar. Hans vanligt glada min var borta och hela han var täkt med blod och smuts.
”VAD ÄR DET.”
”HJÄLP TILL HÄR.”
Usch! Hon gick närmare och märkte att Arkenion hade haft rätt. Det luktade ännu värre. Hon tog ett djupt andetag och gick fram till Dan. Den kropp han stod vid visade sig vara en människa. Hans ansikte var förvridet av smärta och ilska. Hon kände hur magen vände sig och kämpade för att inte kräkas.
”Ta tag där” sa han och visade.
Med gemensamma krafter lyfte de upp kroppen och bra iväg den till en av groparna som de grävt färdigt vid utkanten av skogen. Där mötte de Keen och Galatow som stod och diskuterade. När de hade gjort sig av med kroppen så gick hon fram till dem.
”Keen varför var de här? Jag har hört att de håller sig i norr och inte så här långt ner.”
”Jag vet faktiskt inte varför de var här” svarade han. ” Var såg du dem? Du sprang ju som en galning ut ur skogen. Jag undrade först vad som tagit åt dig.”
”Du skulle nog springa du med om du såg en orch i skogen. De skrämde halvt ihjäl mig.”
”Det kan jag först.” Det var Galatow som hoppade in i diskussionen. ”De är inte så trevliga.”
Jade kom nu på Arkenion som hade sökt efter honom och Leokon.
”Du Galatow det var någon som letade efter dig. Han sa att han hette Arkenion.”
”Sa du Arkenion? Jag känner ingen som kom hit med oss som hette det. Sa han något mer?”
”Nej, bara att han hade rest hit i ert sällskap.”
”Hur såg han ut?” Galatow visade inget men hans röst började låta nervös.
”Som en alv, vitt hår, vackert ansikte och gröna kläder.”
”Inget mer?”
”Nej! Jo förresten. Han hade en liten tatuering på halsen i form av en blixt.”
Galatow tog ett steg närmare.
”Är du säker.”
”Ja, jag tänkte inte på det förut men nu när jag tänker på det så minns jag att han hade det.”
Galatow vände sig om och pratade för sig själv.
”Han kan väl inte ha följt efter oss hit.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *