De sju makternas svärd Del 12

7 november 2005

Kapitel 12

”Mamma titta på mig!” ropade Jade medan hon klättrade omkring uppe i toppen av ett träd som stod i mitten av en liten äng, som låg nära slottet. Det var hennes femte födelsedag och hennes mamma och pappa hade tagit med henne till skogen där de var helt ensamma. Det hade varit det ända hon önskade till födelsedagspresent. En dag ensam med sina föräldrar och det hade hon fått. Båda var upptagna hela tiden med sina jobb på slottet och hade inte så mycket tid över åt att vara med henne. Men nu satt de båda under trädet och njöt av värmen i luften. ”Mamma titta då!” Ett vackert ansikte tittade upp mot henne och log lyckligt.
”Jättebra gumman” sa hon vänligt.
Jade såg hungrigt ner mot maten som stod uppdukad på marken. Det såg verkligen gott ut. Ett högt prassel fick henne att rikta blicken mot skogskanten. Hon stelnade till.
”Mamma! Pappa!”
”Ja, vad är det Jade?” frågade de samtidigt.
Ett högt brak fick dem båda att titta mot skogen.
” Katira, ta med Jade och spring” ropade Uri.
”Jag kan inte lämna dig!”
”Du måste! Annars kommer vi alla att dö.”
Det brakade till bakom dem och ett rytande ljöd genom luften.
”Pappa!” Jade darrade lite på rösten när hon oroligt tittade ner mot sina föräldrar.
Hennes mamma och pappa tittade skrämt mot varandra.
”Vi hinner inte till slottet Uri. De har omringat oss.”
Helt plötsligt stormade orcher ut från skogen runt omkring dem och avancerade snabbt mot dem.
”Mamma” viskade nästan Jade. Hela hon darrade av rädsla och hon kunde knappast hålla sig kvar på grenen hon stod på. Hennes föräldrar hade dragit sina svärd och rusade nu mot fienden.
”NEJ!” Jade klättrade så snabbt hon kunde nedför trädets stam och började springa mot Katira och Uri som stod i mitten av en stor klunga med orcher. Ingen av orcherna verkade märka henne och hon var nästan framme när hon plötsligt sprang in i något. Det var som en genomskinlig mur.
”Nej!” Hon slog så hårt hon kunde med sina knytnävar mot muren. ”Sluta! Ta bort den!”
Hon pressade sig så hårt hon kunde mot väggen och plötsligt gav den efter och hon föll nästan omkull.
”Pappa!” Hon rusade vidare och smet snabbt och vigt mellan orcherna in mot sina föräldrar. Hon ställde sig bredvid dem beredd att försvara dem tills hon dog.
”Jade!” Hennes pappa hade upptäckt henne och slet tag i henne. ”Du måste hem nu!”
”Nej, jag vill stanna!” skrek hon argt. Hennes far slängde ut med svärdet och träffade en orch som hotade att döda dem. Blod stänkte upp i Jades ansikte och hon backade skrämt undan. Hennes far ruskade till henne.
”Jade! Du måste ta klotet till staden. Den är viktig förstår du.” Uri Tittade alvarligt mot henne och hon förstod alvaret i det hela.
”Okej då” snyftade hon fram och hon kände tårar rinna ner för hennes kind.
Hennes far sträckte fram en silverglänsande kula och hon tog den förvånat.
”Vad är det?” frågade hon nyfiket.
”Spring! NU!” ropade hennes far och dödade ytterligare en orch.
Hon smet snabbt iväg och sprang så fort hon kunde mot slottet som tornade upp sig bakom skogen som skilde ängen från slottets omgivning. Hon slösade tid på att titta sig över axeln. Hon fick nästan panik när hon såg tre orcher som förföljde henne. Hon gav upp ett förtvivlat tjut och försökte springa fortare. Hon var nästan ute ur skogen när hon snubblade och fastnade med foten i en grenklyfta. Hon föll snyftande ihop och väntade på att orcherna skulle komma ikapp. När ingen kom tittade hon förvånat upp. En grupp med alver stod böjda över orcherna förvånat mumlande med varandra. Hon lyckades rycka loss sig men kunde inte låta bli att skrika till av smärta när hon stödde på foten.
”Jade” kom det förvånat från en av alverna i gruppen. De rusade snabbt fram till henne och hjälpte henne att stå upp.
”Vad har hänt Jade?”
”Mamma och pappa” fick hon snyftande fram.
De reagerade snabbt och en av dem lyfte upp henne och bar iväg henne till sin häst.
”Var?” frågade han.
Hon pekade bort mot den stora eken som syntes över trädtopparna. De sporrade sina hästar och satte fart mot striden. När de kom fram fann de bara hennes föräldrars kroppar omgivna av döda eller döende orcher.
”Mamma!” utropade Jade när hon såg att hennes mamma sakta rörde sig. Hon trillade av hästen och lyckades snubblande ta sig fram mot sin mamma som låg och jämrade sig lågt.
”Mamma!” Hon hörde hur hennes röst darrade. Hon smekte sin mammas kind och började gråta ännu mer.
”Jade.” Rösten var som en hes viskning. Det var inte likt hennes mammas röst längre. Katira öppnade ögonen och tittade mot någon som stod bakom Jade. ”Leokon! Jag vill att Jade ska växa upp… långt borta från allt det här.” Hennes mamma flämtade ansträngt. ”Jag vill inte att hon ska växa upp där ingen har tid med henne… låt henne växa upp hos Keen. Han kommer att förstå.” Hon drog ett djupt andetag och hostade till. Plötsligt stelnade hon till och hennes ögon miste sin glans. Jade stirrade mot sin mamma och knuffade lite på henne som om hon trodde att hon kunde väcka henne. Hon vände sig om och tittade mot Uri men han var verkligen död. Hans hals var uppsliten.
”Jade!” Hon ryckte till när hon hörde Leokons röst. ”Kom med mig!”
”Jag vill inte.” Hon skakade på huvudet men reste sig ändå upp och tog Leokons utsträckta hand. ”Jag vill inte!”

Jade vaknade gråtandes upp i sängen. Hon mindes! Hon mindes allt. Hon mindes sin barndom igen.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *