De sju makternas svärd Del 13 “May””

29 november 2005

Kapitel 13 ”May”

May haltade sakta fram längs den regniga vägen mot värdshuset i den lilla byn. Hon var blöt, hungrig, utmattad, trött och fri. Hon log till när hon tänkte på det sista. Fri! Äntligen! Men hon kunde inte fira än. De hade jagat henne i 3 dagar nu. Ända sen hon rymde hade de varit efter henne. Att vara en Zun kunde ha sina fördelar, men att vara en slav och en Zun var ingen bra kombination, särskilt inte om man rymde. Men hon hade inte haft något val längre, inte när drömmarna hade börjat och sen håret som långsamt hade fått en silverlik färg och symbolerna och pärlorna hade inte gjort saken bättre. Hon hoppade förskräckt till när hon råka trampa ner i en djup pöl och blev ännu mera åt om foten, om det nu var möjligt. Hon skrattade till när hon märkte att det bara var en pöl och koncentrerade sig sedan på smärtan i foten som hade hög till på nytt när hon stödde på den.
”Sablar!” utropade hon surt. Foten skulle inte bli bättre av att vrickas på nytt. Hon hade trampat snett när hon sprang ifrån borgen i högsta fart på natten. Helt plötsligt gick hon in i värdshusdörren. Hon hade inte ens märkt att hon var där. Hon lät handen ligga på handtaget medan hon funderade på om det var värt risken att visa sig offentligt. Men det var nog inte så stor chans att de som letade efter henne redan var där och just nu orkade hon inte bry sig. Hon vill ha ett må mat, ett bad och en varm säng för natten och hon kunde betala. Irriterade röster hördes när hon öppnade dörren och den kalla luften strömmade in i rummet. Hon stängde snabbt och förskräckt dörren och var nästan rädd för att någon skulle slå till henne. Hon rättade till huvan som dolde ansiktet och det silverne håret och gick sakta fram mot den man som hon antog vara värdshusvärden.
”Ursäkta?” frågade hon tveksamt när han inte verkade lägga märke till henne.
”Och vad kan denna damen vilja ha” frågade en vänlig och varm röst som hon genast tyckte om. Mannen själv var ganska skräckinjagande med mörkt tovigt hår och skägg, kraftig och stark kropp och med ett förklädde som förstörde hela intrycket. Hans hållning visade att han var tränad i krigets konst. Knölen som fanns vid hans midja avslöjade att han hade en kniv och märkena på de mörkgröna byxorna visade att han nyligen hade burit ett svärd vid sin sida. De… May ryckte till när hon kom på vad hon gjorde och förbannade tyst igen den dag hon föddes.
”Skulle du ha nått?” frågade han på nytt när han inte fick något svar.
”Middag.” Lyckades hon få fram när hon kom tillbaka till verkligheten. ”Och ett bad, någon stans att sova.”
”Jaha, det blir en zun fröken” svarade mannen leende.
May ryckte till när hon hörde ordet zun och stirrade uppskrämt på mannen under luvans skyddande skugga. Hade han kommit på henne? Hon kom sen lägligt på att det var ett mynt som hette så också och blev förskräckt över hur mycket det kostade. Det var ju allt hon hade. Men hon räckte ändå ifrån sig myntet och var nästan glad av att få skiljas från det mynt som hennes dressör hade gett henne som påminnelse om vad hon var. Ändå hade hon genom de andra slavarna fått reda på att det myntet var mer värt än de vanliga. Det slog ju inte ekarden eller helios men det var ändå en imponerande summa i alla fall för en som henne.
”Går…går det bra om jag sover på loftet?” frågade hon tvekande och tänkte att det kanske skulle göra så att hon fick lite pengar tillbaka. Det gjorde det hon fick tillbaka två järn som var förvånansvärt mycket. När hon tittade upp igen tyckte hon sig se mannen blinka åt henne och le.
”Vill du bada eller äta först” frågade han.
Efter en snabb överläggning med sig själv bestämde hon sig för att bada och blev iväg skickad med en piga som skulle visa henne till badhuset, som vekade ligga i en byggnad utanför. När hon lite senare låg och njöt i det varma vattnet började hon granska sina tatueringar om man nu kunde kalla dem det, som ringlade i olika mönster. De hade ju bara dykt upp utan förklaring. De täckte hela kroppen förutom huvudet och halsen, de slutade i en ring en bit nedanför. Hon suckade och började gnugga sig i panna för att ta bort leran hon smetat in där första dagen så att pärlorna inte skulle synas. De satt fast i själva skinnet och om solen träffade rätt så avslöjades hon lätt. När hon tillslut var färdig kände hon sig renare än hon någonsin gjort och ångrade sig nästan att hon inte hade snott med sig extra kläder för just nu verkade de väldigt smutsiga, men när hon började tänka på maten som väntade så drog hon snabbt på sig kläderna och skyndade sig ut. Det var skönt att bara få slå sig ner och bli serverad för en gångs skull. Det brukade vara hon som fick servera mat annars. Inte till herrn i huset förstås, det var hon inte tillräckligt högt upp för att göra… Hon skakade hårt på huvudet för att bli kvitt minnena som kom tillbaka. Hon han äta upp resten innan hon försvann tillbaka in i sina minnen. Plötsligt var hon tillbaka på den stora gården där alla dressörer och deras Zuns höll till.

”Upp med svärdet din Zun!” skrek hennes dressör som var bakom henne och gav henne ett hårt rapp över ryggen med sin piska. Det gjorde ont men hon var van vid slagen. Hon höjde svärdet och mötte den hårda stöten som en annan Zun utdelade mot henne. Hon fångade lätt upp stöten och stirrade in i sin motståndares ögon. De var tvungna att slåss mot varandra. De var antingen det eller bli piskad fördärvad. Många gånger blev man det ändå om man inte slog mot varandra med hela sin kraft. Hon log blekt mot sin motståndare. Det var Derek. De fick ofta svara motståndare ända sen henne dressör märkte hur duktig hon var om hon bara mötte en som var bättre än henne själv. Hon fick inget beröm för det, men det fick dressören. Av ilska som plötsligt välde upp kastade hon sig mot dressören och högg med svärdet mot honom. Det träffade inget annat en luft men piskan träffade aldrig fel och den slog till henne hårt. Dressören hade bytt ut det vanliga bandet mot ett med järn bitar på som rev upp huden på henne och lämnade stora sår smärtan var outhärdlig och med ett skrik av smärta föll hon ihop.

Hon vaknade plötsligt till och skrek till av förvåning när hon plötsligt föll baklänges och med stolen med sig. När hon reste sig upp stirrade större delen av alla på värdshuset på henne. Rodnaden steg snabbt i ansiktet och det hela blev inte bättre av att höra värdshusvärdens dundrande skratt. May reste upp stolen och stegade sedan snabbt iväg mot bakdörren och försvann bort mot ladan där hon kröp ihop i det varma höet.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *