De sju makternas svärd Del 14 “May””

19 december 2005

Kapitel 14

Det dröjde inte länge innan May, som låg var och trygg i höets varma bädd, sjönk in i drömmens värld där mardrömmar och kallelsen väntade.

May suckade djupt när hon märkte att hon befann sig i ”drömsalen” som hon börjat kalla den. Allt var mycket vackert, som i en dröm och det kändes som om hon aldrig skulle tröttna att vara i den och se på alla målningar som fanns i den. Stolta krigare tittade ner mot henne, drottningar log milt och gudarna hade höjda händer i sina välsignelser. May vände sig mot det stora bordet som stod i mitten av salen och höjde förvånat på ena ögonbrynet när hon såg att det var fler män den här gången. Hon hade haft samma dröm nu i över två veckor och den började bli lite tröttsamt att hela tiden se samma sak upprepas om och om igen. Men denna gång verkade det som om det skulle bli annorlunda. ”Äntligen” tänkte May och log för sig själv när hon såg mot de nya. De var tolv stycken nu tre alver och tre människor och det som hade förvånat henne mest från början… Zuner! De var sex stycken Zuner där nu och de verkade inte vara slavar utan alvernas och människornas jämlikar. Hur många gånger hade inte hon önskat att hon var det. May ruskade på sig och lyckades bli av med den hopplösa känslan som sakta hade smugit sig på henne. Hon började gå närmare när en av alverna började tala för att kunna höra bättre samtidigt hon drog huvan längre ner över huvudet så att man absolut inte skulle kunna se hennes ansikte. Hon var inte lika orolig för det här, eftersom Zunerna hade samma märken som henne, men de hade inga pärlor i pannan och dessutom såg de henne inte. Hon hade försökt flera gånger att prata med dem men de såg bara rakt igenom henne som om hon inte existerade. När hon kom fram ställde hon sig på en ledig plats och väntade på nästa sak som skulle hända och hoppades att detta också nu skulle ha ändrats. Snart började en efter en att predika tills alla var med förutom May som bara stod och njöt av högtidligheten i allt.
”Vi kallar dig, du den sista av väktare, du den sjundes beskyddare,” mässade de högt och May jublade inom sig när hon hörde att det var annorlunda. ”du den silvrene väktare” May höjde handen till sitt silvriga hår och den pärlan som satt mitt i pannan…silver! ”som beskyddar renhetens krigare, trons liv, vårt sista hopp. Vi kallar dig nu den sjunde av väktare att ta din plats bland oss. Visa dig!” May kände något som ryckte till i henne och ropade förvånat till. Hon blev ännu mer förvånad när alla plötsligt vände sig mot henne och stirrade rakt på henne.
”Vem är du” frågade mannen som första hade talat. Det tog henne en kort stund innan hon förstod att det var henne han talat till.
”En Zun” svarade hon vant. Hon hade ofta fått den frågan och om hon inte svarat rätt… hon rös till när hon tänkte på det.
”Vad är du” frågade mannen som om det var just det svaret han hade väntat sig.
”Slav.” Också det svarade hon av ren vana, hon hann inte ens tänka efter innan hon gjorde det.
”Var är du” frågade mannen.
May höll tyst. Den frågan fick hon inte svara på.
”Var är du” upprepade mannen.
May höll envist tyst och väntade på det första slaget. Det var på detta sätt hon blivit tränad. Bara svara på de frågorna hon fick svara på och inget mer även om de skulle döda henne. Hon var tvungen att reagera snabbt. Mannen gick sakta fram mot henne och skulle precis lägga sin hand på hennes axel då hon kastade sig bakåt, vände sig om och började springa. Två av Zunerna sprang snabbt och lättfotat efter henne, hon märkte snabbt att hon var i underläge. De Zunerna var inte bara snabbare utan också hade de fördelen av att hon inte kunde komma ut. Precis när de lyckats stänga in henne i ett hörn skimrade luften till runt henne och hon vaknade till ljudet av en vinande vind och en pojke som ropade på henne nere från stallets som låg under henne. May kämpade sig upp ur det varma höet och hoppade vig ner genom hålet där man slängde ner hö åt djuren och landade smärtsamt hårt bakom en ung grabb som förskräckt hoppade till. Hon sköt bort smärtan och granskade killen framför sig istället.
”Vad vill du?” frågade hon när hon var färdig med granskningen och rättade till kåpan och huvan.
”Mäster Reed undrar om du inte vill komma in i värdshuset. Det håller på att blåsa upp till storm och det kommer nog att bli ganska kallt här inne.” Han log och hackade tänder. ” Det är det redan!”
May blev förvånad över hur mycket han frös, själv frös hon inte ett dugg. Inne i Zun bostäderna hade det ibland varit så kallt att de var tvungna att lägga sig tätt tillsammans och inte ens då var det säkert att alla överlevde natten. För det mesta fick de mer hö när det blev så kallt men ibland var dressörerna för lata för att göra det även om det bara var att beordra några av Zunerna att göra det.
”Jag kommer” sa hon när hon vaknat upp ur tankarna och följde efter pojken ut i snöyran. Det var vitt överallt men pojken verkade ändå hitta till dörren och det var hon glad för, själv skulle hon nog lyckats med konsten att gå vilse på bara ett ögonblick. Både hon och pojken var lättade av att komma in i värmen igen men pojken verkade nästan löjligt glad över det. Men May fick en känsla av att något var fel och gick före pojken in i skänkrummet där hon fick bevis på sina misstankar. Där var Arrak hennes dressör och tolv av hertigens soldater. Soldaterna hade omringat alla besökarna som hade kommit ner tidigt till frukosten och två vaktade så att ingen skulle överraska dem genom att komma ner från övervåningen. Medan Arrak förhörde värdshusvärden som envist nekade till att han släppt in en ung kvinna här de sista dagarna. May började sakta backa ut mot köket i hopp om att ingen sätt henne och det skulle ha lyckats om inte pojken hade kommit precis bakom henne och ropat till av förskräckelse när han såg vad som hände. Arrak vände sig om och ropade förtjust till när han såg henne. May vände sig om för att fly men hann bara ta några steg innan Arrak ropade på henne.
”May din förbannade Zun, inte vill du väl att någon ska dö här på grund av dig.” Arrak log grymt mot henne när hon vände sig om och pekade mot en av sina män som höll en kniv mot pojkens hals så att lite blod letade sig fram. May tvekade och kastade en blick på pojkens rädda ansikte. Hon hade inget val. Sakta gick hon fram mot Arrak gick ner på knä när hon var två meter från honom och väntade på det första slaget som hon visste skulle komma. Hon tittade upp mot värdshusvärdens ansikte som sorgset tittade mot henne, flera andra tittade också med medlidande mot henne medan andra vände sig bort för att slippa se det som skulle komma. Hon svalde tårarna som hotade att komma fullt medvetande om vad som skulle hända, Zuner som rymde straffades, ofta så hårt att de dog. Sakta drog hon tillbaka huvan om hon skulle dö ville hon åtminstone visa vem hon var. Hon var May. Många av människorna inne i värdshuset flämtade till när de såg vad som gömdes under huvan men hon ignorerade det. Arrak hade inte flämtat till det ända han hade visat var belåtenhet. Varför? Hann hon tänka innan första piskrappet träffade henne i ansiktet. Hon slogs om kull av det och kände hur blodet rann ner över kinden från två djupa sår på kinden. Ett nytt träffade henne precis när hon kämpat sig upp på knä igen, denna gång på ryggen. Ett till i sidan, hon räknade inte hur många det var inte heller hur länge de höll på. Det ändå hon tänkte på var att hon inte skulle låta honom få nöjet av att höra henne skrika ut sin smärta men tårar rann nerför hennes kinder som vittnade om hur ont det måste göra. Men Arrak verkade inte ge sig innan hon skrek och rappen fortsatte att hagla över henne så att hon tillslut inte kunde stå kvar på knä utan föll ihop. Först då slutade han och han böjde sig förnöjt över henne och hon väntade på dödsstöten.
”Åhh, min lilla flicka än kommer du inte att slippa undan oss” sa han glatt och strök henne över kinden. ” Du kommer att få det värre än vad döden kan ge dig.”
Nej! Tänkte May och kämpade sig upp på fötterna. Hon skulle dö här hellre än att följa med Arrak.
”Så du har lite kämparglöd kvar” sa Arrak och kastade tillbaka manteln och drog svärdet.
May tittade sig runt och såg att soldaterna hade fått problem att hålla männen i schack. Plötsligt slogs dörren upp och tre män häftigt argumenterande kom in.
”Jag säger att jag känner den sjundes närvaro. Han är i närheten.” sa den ene av dem argt.
”Bodde inte jag känna det då eftersom jag är en Zun och det är han me…” sade den andra men han och de andra tystnade snabbt när de såg vad som hände inne i skänkrummet. Det som förvånade May var att hon kände igen två av dem. De var från hennes dröm!
”Se vad dina känslor leder oss” sade den första mannen och drog svärdet. ”Alltid i trubbel.”
Mer hann inte May höra innan Arrak kastade sig över henne och högg efter henne med svärdet. Det var nätt och jämt att hon hann undan, hon svor till när ett annat sving träffade henne i sidan och kastade sig undan för att inte bli för skadad. Alla såren verkade vilja göra sig påminda också den vrickade foten men hon sköt bestämt bort det och duckade för ett nytt av Arraks hugg. Hon var glad att de hade tränat henne så väl så att hon utan problem kunde hålla sig utom räckhåll för svärdet som hela tiden flög åt olika håll trotts att hon var svårt sårad men hon skulle inte kunna hålla på så här i evigheter och hon kunde inte heller komma in vid livet på Arrak. Det var han för duktig för. Hon dansade vigt undan för en stöt och sprang mot en soldat som hotade att hugga ner den unga pojken och gav honom ett hårt slag i nacken så att den bröts och mannen föll ihop med en suck. Hon knuffade till pojken och kastade sig själv bakåt när ett hugg från Arrak hotade att klyva honom. Plötsligt drog Arrak fram piskan och snärtade till mot hennes ben och hon föll omkull. Arrak riktade svärdet mot hennes hals och hon kunde inte fly längre. Arrak stelnade plötsligt till när han fick ett svärd kört genom kroppen och livet rann snabbt ur honom. May låg utmattad kvar på golvet och kände på hur smärtorna från alla såret kom ifatt henne så att hon nästan svimmade av den plötsliga smärtan. Mannen som dödat Arrak vräkte undan kroppen och stirrade förvånat ner mot henne. Det var en av Zunerna från drömmen.
”En flicka” sa han misstroget.
May kunde inte svara. Hon drogs ner i medvetslöshetens land.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *