De sju makternas svärd: Del 3

21 september 2005

Kapitel 3

”Vem är Arkenion?” Keen såg förvirrad ut.
”Arkenion eller Katiko som han egentligen heter är en släkting till oss, till alvsläktet. Det var därför Jade tyckte att han liknade oss.” Galatow suckade tungt.” Han är en Neraktion, skapade av de lägsta gudarna i gudarådet. Med andra ord så är de smärtan och våldets gudar. Vi blev skapade av guden Mitak, som är den högste av gudarna.” Han suckade igen. ”Neraktionerna har blivit mer och mer aktiva på sista tiden och nu det sista har en del alver blivit förföljda och ibland dödade av dem.” Galatow såg ledsen ut när han tänkte på det.
”Hur ser man skillnad på er eller ja…” Började Jade försiktigt.
”Det är svårt för ett ovant öga, men när de är som mest avslöjande så är det när deras ögon blir svarta. Men de brukar använda magi för att göra dem bruna eller blå för att ingen ska misstänka något.”
De stod alla tysta en stund.
”Okej” sa Jade sakta. ”Keen jag måste in i skogen igen.” Hon ryste när hon tänkte på det men hon måste ju kolla fällorna som var kvar om det hade fastnat något djur i dem.
”Varför” frågade Keen misstänksamt.
”Jag hann inte kolla alla fällorna innan jag blev utjagad.” Visst jagade hon men det var för att få mat och hon tänkte inte lämna fällorna utan att ha sett till att inget djur satt kvar i en av dem och led.
”Det borde inte vara någon fara” sa Galatow. ”Jag tror att det var alla som fanns inom räckhåll. Men Jade var försiktig.”
”Tack!” Hon kände vid sidan och kände att kniven fanns kvar och sprang iväg innan Keen hann komma på något som skulle hindra henne.
När hon kom in i skogen kunde hon inte känna något som hotade, så hon fortsatte i lugn takt framåt men ständigt spanade hon efter fällor eller andra faror. När hon kom fram till den sista av fällorna hade hon inte haft någon tur med de andra men när hon närmade sig den lilla tjärnen där snaran var vid så kände hon att något var fel. Hon funderade på att vända direkt men när hon såg att det låg en tjäder fastsnarad så kunde hon inte med att lämna den där utan att ta hand om den. Hon smög försiktigt i utkanten av den lilla gläntan närmare snaran och vågade först efter 10 minuter gå fram till den. Den var död och hade varit det länge. Medan hon höll på att ta ur den hörde hon några steg bakom sig och Ställde sig snabbt upp med kniven i handen och vände sig sakta om..
”Katiko.” Hon sa namnet med avsky.
”Den kommer du inte få användning av.” Han viftade med handen och hennes kniv flög iväg och satte sig i ett träd. ”Så du berättade om mig för Galatow och Leokon-Darak om mig.”
Hans ögon ändrades snabbt och blev svarta. Hela han verkade ha förändrats till det värre. Han tog hennes hand och kysste den, till svar drog hon snabbt undan den och slog till mot honom men träffade bara luft.
”Var lugn inget kommer att hända dig om din bror gör som jag säger.”
”Jag har inga bröder eller systrar” svarade hon i tron om att han försökte lura henne.
”Så de har inte berättat. Jag tvekade först själv när jag såg dig men nu ser jag det tydligt. De var skickliga de som gömde dig.”
”Vad menar du.” Hon höll hela tiden ögonkontakt med honom.
Katiko skrattade. ”Ska jag visa dig?” Han tog snabbt ett steg framåt innan hon han reagera och lade handen på hennes panna.
Smärtan var otrolig och hon kunde inte hålla tillbaka ett skrik innan det blev svart framför ögonen och hon svimmade.

När Jade vaknade hade hon ont i hela kroppen. När hon sakta försökte röra på sig kände hon att hennes händer och fötter var bundna.
”Dags att vakna nu” sade en röst framför henne.
Jade öppnade snabbt ögonen och fick syn på en människa framför henne. Han hade svart hår och ett par elaka små bruna ögon. Hans kläder var enkla och hade inga utsmyckningar.
”Vem är du” frågade hon.
Men han svarade inte utan gick iväg. Hon såg sig omkring. Det verkade som om hon befann sig i ett läger av något slag. Det fanns ca 15 tält och nära 100 människor kom hon fram till efter en stund och att hon var fastbunden nästan i mitten av lägret. Under tiden hade hon börjat med att försöka få upp repet runt händerna och nu var handlederna skinnlösa och sved. Hon hade nästan givit upp när hon lyckades få loss en av händerna och sen var den andra en barnlek. Men precis när hon hade kommit loss helt och hållet kom mannen tillbaka och nu med fyra andra män.
”Så de lyckades inte binda dig ordentligt nog. Aja det gör inget, du besparade oss tiden att ta loss dig.” Han gav en order till två av vakterna och de gick fram och drog upp Jade på fötterna.
”Släpp mig era idioter. Jag kan gå själv.”
Men de varken släppte eller ens tog hänsyn till hennes skinnflådda handleder utan drog iväg henne efter mannen. När de kom fram till ett tält släppt vakterna henne när han gav order om det. Hon spanade genast efter en flyktväg.
”Ingen ide flicka” sa mannen buttert som om han ville att hon skulle försöka. ”Gå in här.”
Hon suckade och gick in i tältet med mannen och vakterna efter sig. Väl inne i tältet fick hon syn på Katiko och blängde surt på honom. Två av vakterna tog på nytt tag om hennes handleder och tvingade henne att buga framför honom. När de tillät henne att räta sig stod Katiko framför henne.
”Ser man på det fanns en alv i dig” sa han.
Hon ryckte förvånat till.
”Jag förstår inte vad du pratar om” fräste hon.
”Du var ju vacker innan för att vara människa men nu ser man hela din skönhet” sa han utan att bry sig om henne. Han tog tag i hennes haka för att lyfta upp hennes ansikte mot ljuset som sken från en lampa i taket. Utan att bry sig om konsekvenserna spottade hon honom i ansiktet och till svar fick hon en hård örfil från en av männen som gjorde att det ringde i huvudet och hon var tvungen att gå ner på knä för att inte falla ihop.
”Förbannade alver.” Det var mannen som hade hämtat henne.
”Lugna ner dig Denos. Om du inte är försiktig kommer hon att lura dig till något. Och du min flicka får allt ta och lugna ner dig.”
”Jag är inte din flicka” sa hon argt när hon trodde att yrseln hade gått över ”och vad vill du mig.”
”Jag vill inte dig något utan din bror.”
”Jag har ingen bror eller några syskon över huvudet taget.”
”Visst har du bröder, två stycken faktiskt och en syster också. Har de verkligen inget sagt?”
”Vad då sagt. Jag HAR inga systrar eller bröder så det finns ju inget att säga.” Hon kämpade för att komma loss och lyckades få loss ena armen ur en av vakternas järngrepp och slog efter Katiko. Hon träffade men det var inte hårt. När en av vakterna höjde handen för att slå till henne hejdade Katiko honom.
Katiko skrattade lite och log grymt mot henne. ”Du behöver nog lära dig lite hyfs lilla flicka.”
På något sätt kändes det som om det bara skulle bli värre om hon rättade honom igen.
”Jag tror att du ska få lära känna kyylen.”
Jade såg oförstående på honom. Kyylen vad var det? Hon fick genast onda tankar om den då vakterna släppte sitt grepp om henne och bakade. Hon såg sig omkring efter en flyktväg men när hon inte fann en så stirrade hon tillbaka på Katiko som smålog för sig själv där han stod mumlande. Helt plötsligt kändes en ohygglig smärta i hela kroppen. Hon kunde inte hålla sig stående utan föll ner på marken och vred sig fram och tillbaka av smärta. Det kändes som om någon körde in små knivar över hela kroppen på henne. Det verkade som om det aldrig slutade men när det gjorde det föll hon över på sidan och spydde upp blod. Hon tittade upp precis lagom för att se Katiko leende stå böjd över henne. Hon tvingade sig själv att ställa sig upp trotts kroppens protester och det var nära att hon falla ihop igen.
”Detta min lilla vän var kyylen. Ingen har överlevt mer en 3 stycken på rad. Du kanske kommer att bli den första.” Han log ännu bredare när han tänkte på det. ”För bort henne.”
Det var tur att vakterna tog tag i henne och släpade iväg henne för hon visste inte hur länge till hon skulle kunna stå där. Hon blev fastbunden igen vid trädet och nu orkade hon inte försöka ta sig loss utan somnade efter bara en lite stund. Det var mörkt när hon vaknade igen och hon kände sig utvilad. Helt plötsligt hörde hon ett svagt prassel och en svordom bakom sig.
”Vem är det” frågade hon viskande.
”Leokon” kom en viskning bakifrån.
”Vad gör du här?”
”Hämtar dig” kom svaret. ”Försök att inte skrika jag måste skära nära din hud och jag kanske råkar skära dig.”
Hon kände det kalla knivbladet mot handleden. På ett ögonblick var hon loss och Leokon skar av repet som satt runt fötterna. Han hjälpte henne upp på fötterna och stödde henne när de tillsammans tyst sprang genom lägret. När de kom fram till skogskanten som låg på ena sidan av lägret mötte de två mörka skepnader. Men ingen i den lilla gruppen stannade eller sa något utan fortsatte att springa. När de sprungit i 20 minuter flåsade de alla av ansträngningen. Ingen av dem hade slagit av på takten utan fortsatt springa så fort de kunde hela tiden. Efter en stund saktade de ner på takten och stannade i en glänta. Jade trodde att de åtminstone hade sprungit 6 milsteg. När en av skuggorna tog och gjorde upp en eld var det första gången hon såg deras ansikten. Där fanns Dan, Galatow och Leokon. Alla tre stirrade på henne.
”Vad är det” frågade hon.
”Du… du…” Dan stammade. Det blev Galatow som sa det.
”Du ser annorlunda ut.”
”Minst sagt” lyckades Dan få fram. ”Du liknar ju en spetsöra! Förlåt” tillade han efter en blick från Leokon.
Jade stod där förstummad. Hade Katiko haft rätt. Hon gick tyst fram till elden och satte sig nära den som för att jaga bort allt ont med den. De andra slog sig tysta ner bredvid henne.
”Är det sant att jag har syskon” frågade hon tillslut när hon kommit över choken att helt plötsligt vara en alv.
”Vem har sagt det” frågade Galatow. ”Dum fråga! Ja det har du och det är på grund av din äldsta bror som vi är här. Vi har kommit för att hämta dig till slottet. Han tycker inte att du skulle vara säker nog där du var.”
”Vem är han? Vad heter de? Var är de?” Alla frågor tycktes flyga ut ur henne.
”Din äldsta bror Kiak är en Mitak riddare, ledare för Silverskogens trupper och ägare av det tredje svärdet. Din näst äldsta bror heter Ykanion och är en Ybikapten och din syster Tariki som är hovdam till drottningen. Svarade det dina frågor?”
Jade var yr av allt hon hade fått reda och allt verkade vara som i en dröm.
”Hur är det” frågade Dan oroligt när han såg Jades bleka ansikte.
”Vet inte” svarade hon sakta. ”Hinner vi sova något” frågade hon Leokon.
”En liten stund.”
Hon vände sig om och la sig en bit bort från elden och somnade nästan genast. Hon vaknade vid gryningen av att någon skakade henne och minnena om går kvällen kom forsande till henne men denna gången kände hon sig inte yr eller illamående, hon kände sig bara uppspelt. Tänk, hon hade syskon!
”Jade! Vi måste fortsätta nu.” Det var Dan. Han tittade oroligt på henne.
”Det är ingen fara med mig Dan. Det var nog bara choken förut.” Hon log. ”Jag kunde aldrig gissa att jag hade syskon. Jag bara fantiserade om det.” Hon log ännu bredare och reste sig upp. Hon fick en bit bröd av Galatow som han påstod var marsch bröd och som såg torrt och hårt ut, men var saftigt och gott. De samlade under tystnad in de få saker som Dan, Galatow och Leokon hade haft med sig. Efter ca två timmar efter deras avfärd kunde Jade inte hålla sig längre.
”Hur långt är det kvar” frågade hon spänt. ”Förresten vart är vi på väg?”
”Vi är på väg till Silverskogsens huvudstad, där vi kommer vara säkra från Katiko. Och det är ca två dagsmarscher kvar.” Leokon verkade lite stressad.
”Vad är det, du verkar upprörd eller stressad av något” frågade hon.
”Katiko är drygt 3 milsteg från oss och om vi inte skyndar oss till Silverskogens gräns kommer han nog hinna upp oss” svarade han sammanbitet.
Ingen sa något mer utan skyndade på stegen tills de halvsprang på stigen. På kvällen stannade de inte förens det var så mörkt att man knappt kunde se händerna framför sig och åt lite marschbröd och lade sig för att sova kring en liten eld som Dan gjort upp. På morgonen fortsatte de efter en snabb frukost och vid middagstid kom de till en öppen stäpp.
”Vi måste över här för att komma till Silverskogen, men vi kommer att vara utsatta för anfall från luften från och med nu” sa Galatow.
”Vad finns det för något som kan anfalla oss därifrån” frågade Dan och tittade på Galatow.
”Allt möjligt.” Var Galatows enda svar sen fortsatte han att halvspring ut över stäppen. Jades enda tanke var att få vila, sen sprang hon efter Galatow och de andra. När det började kvällas såg hon, Galatow och Leokon skogen skymta i horisonten. Dan var inte förvånad över att han inte kunde se den. Han hade förklarat tidigare att han bara var en människa och att Keen och hennes far bara hade haft samma mor som varit en människa. När de bara hade ca 20 minuter kvar att gå så såg Jade något dyka fram ur molnen ovanför dem. Hon stannade och såg förvånat upp.
”Galatow! Vad är det där?” frågade hon när hon såg det fortsätta komma i mot dem.
Galatow kikade upp.
”DRAKRYTTARE!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *