De sju makternas svärd del 4

26 september 2005

Kapitel 4

”Vad?” Leokon tittade upp och kastade sig ner på marken när draken dök ner mot marken och de andra följde hans exempel snabbt. Jade hade hört talas om de legendariska drakryttarna, men hon hade trott att de hade försvunnit för länge sen i de första gudakrigen, men när nu draken och hans ryttare syntes tydligt när den svepte över huvudena på dem kunde hon inte tveka om att de fanns kvar. Galatow reste på sig när draken och hans ryttare hade svept förbi och fick dem snabbt att röra på sig. Tillsammans började springa så fort de kunde mot skogen som var så retligt nära. De fick stanna upprepade gånger av att draken kom och svepte förbi. När de nästan var framme vid skogskanten ropade Leokon och pekade mot öster. Över kullen som låg där sprang mängder av stora rovdjur fram.
”Vad är det!” Ingen saktade av men hon ville veta. Hon kastade en blick över axeln och rös när hon råg att på bara denna kort stund hade monstren knappat in på dem med ett tiotal meter.
”Deromer” svarade Leokon över axeln. ”De är som stora katter av något slag men med en enorm snabbhet. Vi får ha tur om vi hinner före dem till skogen.” Ingen sa något mer utan ökade bara takten. När de nästan var framme såg det ut som om de skulle hinna men när de var ca 50 meter ifrån landade draken i deras väg. Den var minst 15 meter lång från nos till svans och fjällen hade en svartaktig färg. Dens ögon var fixerade på dem och följde varje steg de tog. När de försökte ta sig runt slog den ut med svansen och hindrade dem och lät långa eldkvastar slicka gräset så att det började brinna och helt plötsligt kunde de inte komma fram mot skogen utan att antingen ta en lång omväg eller smita förbi draken och det kanske inte var det smartaste de kunde göra. Deromerna hade nu kommit fram och hade ställt sig i en morrande ring runt det lilla sällskapet som långsamt minskade. Jade hade aldrig sett något så avskyvärt som dem. Visst var de som katter men det var bara en del av dem. De såg ut som någon blandning mellan katt, björn, get och lite av lejon. Vissa av dem hade två get klövar och två björn ramar, andra katt och get, vissa hade till och med fler an fyra ben. Det fanns alla möjliga blandningar och alla såg de lika hemska ut. Jade ryste. De ca tjugo deromerna hade stannat nu och alla stod och såg avvaktande på dem.
”Så jag lyckades få tag på dig igen Jade.” Hon vände sig om och såg på mannen som steg ner från draken.
”Katiko!” Hon spottade nästan ut namnet.
Han log elakt mot henne, ett leende som inte gick upp till hans ögon som var svarta och kalla. Hans ansikte som skulle ha varit vackert om det inte varit förvridet av ondskan bakom den, var helt kritvitt. Hela han tycktes ha förändrats sen de såg sist. Han hade blivit minst 10 cm längre och hans hår hade blivit kolsvart. En lång mantel fladdrade bakom honom när han närmade sig sakta över det brända gräset.
”Och Galatow, Leokon-Darak….. och vem kan det vara.” Han såg på Dan som såg rädd ut. ”Det var väl trevligt att ni ville göra oss sällskap. Trikamo”
”Du har visst ökat i graderna sen vi sågs sist Katiko” sa Galatow. Hans ansikte var lugnt som vanligt men hans röst darrade av ilska.
”Vad snällt av dig att märka det” sa Katiko i smörig ton. Hans elaka flin hade inte försvunnit. När han kom närmare sträckte Galatow och Leokon sig efter sina svärd medan Dan stod som fastfrusen.
”Trika moto” Katiko såg mot Leokon och Galatow. ”Kunde ni inte ha stannat fastfrusna, då kunde ni ju åtminstone prata. Ni får försöka klura ut hur ni ska lösa den här. Det är en som ni nog inte har lärt er hos era fjolliga magiker.” Han skrattade elakt. Nu var han framme vid Jade och sträckte sig efter hennes hand men denna gången var hon beredd och måttade ett slag med knytnäven mot hans ansikte. Den träffade hans läpp som sprack och började blöda. En hård örfil från honom fick henne att falla ihop i en hög på marken.
”Var inte dum Jade” sa han hotfullt men med ett leende på läpparna.
Hon kämpade sig upp på fötter igen med en ringande huvudvärk och såg trotsigt mot honom.
”Du är precis lika envis som din bror ser jag.” Han log ännu bredare. ”Då blir det ännu roligare att knäcka dig. Du kan få prova kyylen igen. Vi har några som är ännu bättre än jag på att använda den.” Hans leende blev ännu bredare
Jade kämpade för att inte visa hur rädd hon var. Hon kunde nästan känna den genomträngande smärtan stråla genom kroppen. Hon skakade på sig för att bli av med känslan.
”Ska vi gå så får mina vänner här” han gjorde en gest mot deromerna ”äta i fred.”
”Tror du att jag tänker gå med dig här ifrån. Du är visst galen!” Jade såg med förnyat hat mot honom. Att han ens kunde tro att hon skulle lämna sina vänner och sin kusin här bland odjuren.
”Jag tror att du inte förstår” sa han med ett elakt skratt. ”Du har inget val.”
”Har jag visst det din stora kluns och jag stannar här.”
”Du får nog lära dig lite om vad du kan och inte kan min lilla vän.”
”JAG ÄR INTE DIN VÄN” skrek Jade och måttade en spark mot Katikos mage. Han vek lätt undan den. Jade följde upp sparken och den träffade honom i sidan. Katiko såg förvånad ut.
”Lite kan jag allt.” Hon backade lite och ställde sig bredbent medan hon väntade på vad Katikos nästa drag skulle vara. Han kom hotfullt gåendes mot henne. Men när han var tillräckligt nära för att hon skulle kunna försöka sig på en ny spark så hörde det ett vrål från skogen. Båda två vände sig dit och fick syn på de alver som red ut ur skogen i hög fart. De som kom först red på stolta hästar vars steg kändes genom marken. Den av ryttarna som red första bar på ett baner med en örn som symbol stolt fladdrade i vinden. Efter kom ryttare i silverglänsande rustningar svingades sina svärd. Mest utmärkande var nog den ryttare som red i första ledet med ett glödande svärd av blått ljus och en sköld med Ybis symbol på. Den gyllene pilen. När hon åter riktade sin uppmärksamhet mot Katiko såg hon hur han hade börjat tveka lite. Alla deromerna hade nu lämnat ringen och gett sig på alverna istället också draken hade gett sig upp i luften och lät sina lågor slicka marken i jakt efter något mål. Efter en snabb blick verkade Katiko ha bestämt sig att det var lika bra att ge sig av medan han kunde och kastade en blick på Jade.
”Vänta du bara. Snart tar din tur slut och då är jag där istället.” Han vände sig snabbt om och sprang bort till draken som hade använt sin eld mot alverna men som nu snällt stod på samma plats som den hade landat på. Med ett snabbt språng lyckades Katiko komma upp på draken och så med ett par kraftiga vingslag var de uppe i luften och försvann bort mot den sjunkande solen. Jade vände sig snabbt om mot sina fastfrusna vänner. Hon visste inte hur hon skulle göra men helt plötsligt dök en alv upp på sin häst vid hennes sida.
”Áka tamera sabé ” sa alven med en klingande stämma. Galatow och Leokon började rörde sig lite sakta som för att mjuka upp lederna, men Dan föll omkull i en hög och tittade sen förvånat upp.
”Vad i hela friden var det där? Jag kunde inte röra mig, men jag kunde se och höra,.” Han rös. ”Det var ingen trevlig erfarenhet.”
”Hur gick det Jade” frågade Galatow och såg oroligt mot henne.
”Det är okej.” Hon log mot honom. ”Katiko ger mig kalla kårar.”
”Han har alltid varit så” sa Leokon. ”Ända sen han var liten.”
”Kände ni honom då?”
”Ja, det gjorde jag. Galatow är 116 år yngre än mig så han var inte född när Katiko var där men han har träffat honom. Galatow är 46, jag är 162 och Katiko han är 86. Du har ju varit för artig för att fråga om vår ålder.” Leokon harklade sig och fortsatte. ”När han var liten hittades han av en alvkvinna som trotts att han var Neraktion, bestämde sig för att ta hand om honom. Han växte upp bland oss men började redan tidigt att göra hyss och tillslut blev han förvisad när han dödat 3 alver, som enligt honom dog av en olyckshändelse men man kunde se på platsen att det inte stämde. När han lämnade oss svor han på att utplåna vårt släkte och vi har träffats några gånger sedan dess, men det hör inte hit.”
Under tiden de hade pratat hade de sakta börjat gå mot skogen och hade nu ryttare skrittades vid sidorna. Från början tyckte Jade att skogen som de kom in i var bara en vanlig skog men när de kom längre in såg hon att det var inte fallet. Träden blev bara grönare och grönare och ju längre in sällskapet kom ju mindre träd sorter kände hon igen. Ett av träden, stort träd vars grenar vars täckta av silveraktiga blad och blåa blommor, bestämde hon sig för att ta reda på vad det var för sort men ville inte bryta tystnaden som vilade över sällskapet. Istället koncentrerade hon sig på de träd och blommor hon kände igen. Hon blev flera gånger förvånad över att se träd som borde ha blommat över för flera månader sedan stå i ful blom och blommor som hemma skulle ha varit små och dystra här vara stora buskar av färgglada och vackra blommor. Alla djuren som hon såg gjorde henne full av förundran. Visst såg rådjuren och hararna vaksamma ut men de sprang inte iväg när de gick förbi. När de stannade var det redan mörkt och Jade hade ont i huvudet av allt hon sett. Hon såg sig omkring. Några av ryttarna hade gjort upp ett dussin eldar som alverna nu samlade sig runt och samtalade vid. Hon var nästan för trött för att märka Galatow som stod en bit bort och gäspade. Hon gick fram till honom.
”Jag trodde att vi skulle vara framme nu” sa hon till Galatow med en lite förvånad min.
”Det skulle vi vara om vi var på väg till Fýokié som är den stad som ligger närmast just den delen av skogen men vi ska till Tirókima som är vår huvudstad.”
”Jaha.” Jade gäspade stort och orkade inte säga mer utan tog en filt och lade sig på marken kring en av eldarna som gjorts upp. Hennes sista tanke var på det stora trädet som hon hade sätt på vägen och sedan somnade hon.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *