De sju makternas svärd Del 5

27 september 2005

Kapitel 5

Hon vaknade tidigt i gryningen och låg kvar för att se när solstrålarna sakta krypa framåt och jaga bort natten. Hon vände sakta på sig och stönade. De senaste dagarna hade varit en stor påfrestning för henne. Hon en hemsk träningsvärk i benen och det kändes som om hon hade sovit på stenar. Det kändes lite svalt i luften men hon förvånades över att det inte var kallare. När de hade sovit ute de andra dagarna hade man frusit bland filtarna när man klev upp. Men här verkade det vara sensommar istället för början av hösten om det ens var det. Hon steg sakta upp och började leda upp de stela lederna. Runt omkring henne blev det sakta liv i lägret och alverna steg upp. Nu märkte hon till sin förvåning att inte alla var alver några av de var människor. Hon hade inte märkt det förut på grund av mörkret och att hon hade varit trött, men nu såg hon det och det gjorde henne förvånad. Hon hade trott att det bara var alver som bodde i och stred för Silverskogen. När hon sakta gick runt i lägre och inte märkte en enda kvinna blev hon lite sur. Det verkar som om alla män, både alv och människa, tycker att vi ska vara hjälplösa och inte vara med om slagsmål och krig. Phaa! Som om män är så mycket bättre på att slåss. Hon skulle allt visa dem någon gång att tjejer kan också. En häst gnäggade någon stans i lägret och lukten av nylagad mat spred sig i lägret och fick hennes mage att kurra. En ståtlig alv kom klivandes förbi henne och hon skulle just säga till honom att se upp när han sade.
”Hejsan lilla syrran.” Och försvann sedan iväg med ett snabbt leende över axeln. Jade kunde inte sluta att stirra efter honom. Hade hon verkligen hört rätt. Sade han verk…
”AJ!” Jade hade fortsatt att gå medan hon tänkte men inte sätt sig för så hon hade gått rakt in i ett träd och nu satt hon så vackert på rumpan i en pöl. Hon hörde spridda skratt runt omkring sig och rodnande. Hon kämpade sig upp på fötter och gick så snabbt hon kunde därifrån. Hon kände på pannan där hon slagit i sig och kände ett svidande skrapsår.
”Det ska väl vara typiskt att jag ska lyckas med något sådant redan nu.” sa hon högt för sig själv.
”Ursäkta! Sade du något.” En halv alv stod en bit bort och såg undrande på henne. ”Jag trodde inte att vi hade med några kvinnor i detta lägret och absolut inte flickor.”
”Kanske inte det, men nu har ni det” sa Jade med en arg ton.
”Ojoj! Lugna ner dig tjejen. Det var inte meningen att göra dig arg.” Mannen skrattade lite.
”Nä! Kanske inte, men det lyckades du med i alla fall.” Jade kände sig riktigt sur på mannen där nu som stod och skrattade åt henne. Han hade långt brunt hår som var uppsatt i en stram knut i nacken. Hans ögon var grå aktiga och hans kläder tydde på att han kanske var en sergeant eller något liknande. Han var trotts allt ganska ung kanske en 20,21 år men det är svårt att åldersbestämma en alv.
”Så ja lilla vän…”
”Vad är det med alla som säger lilla vän. Det börjar bli lite irriterande. Men du verkar ju i alla fall inte vara som Katiko men jag råder dig i alla sluta säga det i alla fall till mig för om du gör det fler gånger så kommer jag att drämma till dig.” Hon stegade argt bort och lämnade mannen bakom sig som såg undrande mot hennes rygg. Jade mumlade surt för sig själv. Varför kunde alla inte sköta sina egna liv och inte hålla på och irritera henne hela tiden? När hon började närma sig platsen där hon sovit så stötte hon på Leokon.
”Var har du varit.” Han såg undrande på henne.
”Jag har tagit en promenad” svarade hon surt.
”I vattnet?”
Jade såg förvånat upp. Just det hon var ju blöt. Konstigt att hon inte hade kommit ihåg det när hon kunde känna det kalla våta tyget mot huden.
”Och jag som inte har något ombyte med mig.”
”Du kan säkert låna något.” Leokon log mot henne. ”Vad har hänt. Man brukar inte bli så blöt när det inte regnar.”
”Jag gick in i ett träd” mumlade Jade förläget. Leokon började skratta.
”Hur lyckades du med det?”
”Fråga inte mig, jag själv tror att träden har fått ben. Men det är bara jag.” Jade orkade inte med mer nu så hon vände sig om för att leta reda på Dan för att se om han har några extra kläder att låna ut till henne. När hon sakta traskade bort tyckte hon att det kändes som om alla stirrade på henne. Hon kände hur rodnaden steg i ansiktet när hon tänkte på de våta byxorna och skyndade på stegen. När hon äntligen hittade Dan vid hästarna hade hon gått igenom hela lägret.
”Vad har du varit? Jag har letat i hela lägret.” Jade blängde på honom.
”Jag tänkte just fråga sig samma sak. Det verkar som om du har hittat en pöl. Om du vill bli ännu våtare så finns det en till där.” Han pekade mot en stor dypöl och skrattade.
”Jaja! Jätte roligt. Har du några extra kläder som skulle kunna passa mig?”
”Ja, kanske. Du har ju faktiskt blivit lite längre. Jag kommer nog inte att kunna vänja mig vid hur du ser ut på ett tag. Vänta lite bara.” Han gick bort till ett av träden och letade igenom den lilla packningen som han hade haft med under färden.
När Dan tillslut kom tillbaka hade han med sig en skjorta och ett par byxor som såg alldeles för stora ut.
”Jag kommer ju att se jätte rolig ut i de här kläderna” sa Jade surt.
”Ja, om du inte vill låna dem så.” Dan vände sig om och började sakta gå tillbaka.
”Vänta! Jag tar dem!” Jade ryckte åt sig kläderna och sprang ut i skogen för att kunna byta om där ingen såg. Hon gick så långt in hon vågade i skogen utan att gå vilse. När hon kom fram till en lite tjärn tyckte hon att hon hade gått tillräckligt långt. Hon kunde fortfarande höra ljuden från lägret men det var nog ingen risk att någon skulle komma och se henne. Hon såg mot det inbjudande vattnet som glänste i solljuset.
”Okej då!” Hon började dra av sig kläderna och klev ner i det ljumna vattnet. När hon hade tvättat sig ren så gick hon sakta upp och la sig på en klippkant nära vattenbrynet för att torka. När hon just skulle klä på sig hördes ett brak en bit inne från skogen och ut kom mannen hon träffat innan. Hon skrek till förfärat och rodnade. Hon vände sig snabbt om och drog på sig skjortan som visade sig vara ordentligt för stor och just nu tackade hon sin lyckliga stjärna för det. Hon vände sig om och där stod mannen och stirrade rodnande på henne.
”Och du bara står kvar där och stirrar.” Jade såg argt på honom.
”Vad skulle jag annars göra.”
”Kanske du skulle ha vänt dig om och gått eller kanske blundat…”
”Det är ingen fara. Jag såg inget.”
”Och det tycker du att jag ska tro på din idiot.”
”VA! Det är väl du som är en idiot som står här naken och klär om mitt framför mig.”
”Tror du att det var meningen att du skulle komma klampandes och att du skulle ställa dig och stirra på mig.”
”Ja! Kanske.”
”Vad är du för en idiot egentligen.”
”Jag är ingen idiot tösen.”
”Tösen på dig själv.” Nu var Jade riktigt sur. ”Du kan väl ta och försvinna så att jag kan få ta på mig byxorna också.”
”Varför det? Du har snygga ben.” Han log retligt.
”FÖRSVINN!” Hon tog tag i det som fanns närmast henne och slungade iväg det mot honom. Det visade sig vara en av hennes skor och den träffade honom i magen. När hon tog upp den andra och hotade med att kasta den också så smet han snabbt iväg och lämnade henne ensam. KILLAR! De förstod aldrig något. Hon drog snabbt på sig byxorna för att inte bli överraskad igen, tog upp sina skor och sprang tillbaka till lägret.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *