De sju makternas svärd Del 8

7 oktober 2005

Kapitel 8

”Ja, nu känner jag igen dig! Du är han som fick mig att gå in i ett träd. Förresten” började hon lite fundersamt. ”Vem är du?”
Mannen skrattade till lite och log brett.
”Jag är Ykanion” sa han med sin silverklingande röst och log ännu bredare. Jade bara stirrade fåraktigt.
”Aha” Hon tog ett steg tillbaka för att granska honom. Hans hår var blont och rufsigt och slutade en liten bit ovanför öronen. Ögonen hade en klar grön nyans, hans ansikte gav henne intrycket av att han var ganska van att ge order, men han verkade i alla fall vara snäll. Hans kläder var ganska vanliga, en brun tröja och ett par grå byxor men hon tyckte sig kunna urskilja en brynja under tröjan.
”Okej du duger” sa Jade bara för att reta honom.
”Vadå duger?”
”Ja duger. Jag kan ju inte ha vem som helst som brorsa.”
Ykanion stämde upp i ett nytt skratt och kramade om henne.
”Äntligen en syster med humor!”
”Alltså, du kommer inte att ha två systrar länge till om du inte släpper mig”
”Oj förlåt!” Han släppte henne snabbt men leendet hade inte försvunnit.
”Ingen fara.” Jade log brett tillbaka. ”Var är Tariki och Kiak?”
”Tyvärr mini de hann inte komma me.”
”Utur….. Föresten hur viste ni att vi var här” Jade tittade upp mot honom med en frågande min.
”Åh! Har inte Galatow eller Leokon sagt något? Nähä. I alla fall. Galatow meddelade min … vår bror genom ett av de sju makternas svärd. De är nämligen båda bärare till ett. Och Kiak skickade iväg mig för att hämta upp er. Men vi hade inte trott att det skulle bli en räddningsaktion.”
”VA! Har Galatow ett av de sju svärden?”
”Har de inte sagt det heller? Du vet d…..” Ykanion blev avbruten av Dan som ropade argt efter henne.
”JADE!” Dan kom snabbt springande mot dem när han fick syn på henne. ”Måste du hela tiden hamna i trubbel när jag inte är där” sa han när han kom fram med en sur min. Han stannade till lite när han såg Ykanion som gav en ganska imponerande syn. ”Vem är det?”
Jade log lite för sig själv och var glad över att Dan hade glömt bort sig så snabbt och skyndade sig att presentera dem för varandra.
”Dan, detta är min bror Ykanion. Ykanion detta är min kusin… vår kusin Dan.” Dan och Ykanion hälsade varandra med ett handslag. Jade blängde nästan lite avundsjukt på dem båda. Ingen kysste minsann deras händer.
”Trevligt att träffas” sade Ykanion snabbt och log mot honom. Han ler ju hela tiden tänkte Jade.
”Tack det samma och nu kan ju du hålla reda på henne i stället för mig så slipper jag det resten av resan för hon kan vara en riktig plåga” sa Dan lättat.
”Vadå hålla reda på.” Jade blängde surt mot honom. ”Jag kan ta hand om mig själv.”
”Visst att du kan det” sa Dan lite för snabbt.
Jade blängde surt på honom och promenerade sakta iväg när de inte brydde sig om henne längre utan hade fullt upp med att prata om olika saker som hon inte hade någon aning om. Folksamlingen som hade bildats då kampen börjat hade nu glesnat och det var bara några få kvar som bara stod och småpratade. Lyr var inte kvar och hon trodde att några av hans kamrater har hjälpt bort honom och sett till hans sår. Då kom hon på sina egna och satte sig vid en av ekarna som fanns i närheten och tittade till såret på armen som Lyr hade gett henne under striden, hon förkunnade snabbt att det inte var något mer än en skråma så hon brydde sig inte ens om att förbinda det men hon tog och letade reda på en liten bäck som stillsamt flöt en liten bit bort. När hon var färdig gick hon sakta tillbaka mellan eldarna där det var någon som tryckte en skål och en sked i hennes hand. Hon suckade lättat när hon såg att det inte var gröt. Men det här såg nästan ännu värre ut. Vad var det? När hon frågade sa de att det var taret, vilket inte sa henne något. Men när hon smakade tyckte hon att det smakade som gröt. Kall gröt! Kan man ha sådan otur. Hon muttrade surt för sig själv och åt med motvilja upp det sista av tareten. När hon ätit färdigt så lutade hon sig nöjt tillbaka mot ett träd som stod bakom henne. Allt var så vackert här. Träden som stod klart gröna överallt och blommor som stod i full blom. Fjärilar som fladdrade, ormar som kröp i gräset…..ORMAR! Hon for upp från sin plats och rusade därifrån. Varför måste hon just ha sådan otur? Med en ilsken min gick hon snabbt iväg mot Dan och Ykanion som fortfarande stod och talade. Bättre där än med ormar mumlade hon för sig själv.
”Hejsan” sa hon när hon kom fram och med hjälp av blickarna hon fick av de båda kunde hon säga att hon störde dem i något viktigt.
”Vad vill du nu?” suckade Dan uppgivet.
”Bara irritera er” svara de hon med en liten retsam stämma.
”Grattis du lyckades! Nå vad vill du.” Dan stampade sakta med foten i marken för att få henne att skynda sig med svaret. Nu gäller det att tänka snabbt annars skulle hon inte få vara kvar här och få gå tillbaka till ormarna.
”När ska vi fortsätta?” Det var den första fråga som kom för henne så den fick det bli.
”Om…” Dan tittade frågande på Ykanion. Ykanion själv tittade snabbt upp mot solen och sen ner mot hästarna där redan en del var färdiga att ge sig av.
”Nu faktiskt. Jag har visst pratat bort tiden.” Han log mot Jade ”Det händer hela tiden så du får hålla koll på mig. Eller förresten glöm det jag kommer att ha fullt upp med Tariki. Hon kan vara en plåga ibland.” Han segade bortåt men vände sig sedan om och ropade tillbaka.
”Du Jade, jag såg att du inte var bra på att rida så du kan sitta framför mig om du vill.”
”Om jag vill” svarade Jade rodnande. Hon hade inte glömt hennes galanta uppvisning men hon hade hoppats på att inte allt för många hade sett den och absolut inte hennes bror men allt var ju bättre än att rida tillsammans med den där Ion. Han var ju så irriterande men … han hade ju varit snäll nog att låna ut knivarna… Hon stelnade till. Knivarna. Hon hade helt glömt bort dem. Ion kommer att slå ihjäl mig. Hon tog snabbt de få stegen som behövdes för att ta sig ut mitt i gläntan och spanade efter knivarna.
”Letar du efter de här?” Jade stelnade till och svor för sig själv när hon tittade mot det håll rösten kommit från. Det var Ion som stod lutad mot ett träd och argt blickade mot henne. ”Jag trodde att du skulle ta hand om dem efteråt inte lämna kvar dem. Det var allt tur att jag var och såg det hela och kunde ta hand om dem, annars skulle kanske du ha lämnat dem här.
”Jag skulle just ta hand om dem” utbrast Jade och log på försök mot honom men leendet försvann snabbt när hon såg hans blick. ”Jag kan göra något åt dig om du vill, så blir det lika sen?”
”Åh nej, så lätt slipper du inte undan.”
”Två då?” frågade hon lite ynkligt.
Han skakade på huvudet.
”Tre?”
Nej igen.
”Fyra?”
En ny skakning.
”Okej fem är mitt sista bud” sa hon med hög röst för att understryka det.
”Okej det blir bra men glöm inte bort det” svarade Ion med ett lätt leende på läpparna som om han hade vunnit något. Dan stod en bit bort och log brett mot honom.
”Annars så kan jag påminna henne” sa Dan retligt.
Ion log mot hennes kusin och nickade.
”Bra, men jag har nog tur om jag lyckas få ut bara en av de utlovade goda gärningarna.”
”Jag gör alltid vad jag lovar” fräste Jade till.
”Ja, alltid.” Dan harklade sig och tittade menande på Ion.
Jade suckade uppgivet. Måste Dan alltid lägga sig i hennes affärer.
”Tack Dan men du behöver inte se efter mig. Jag kan ta hand om mig själv.”
”Se upp med byxorna tjejen” utropade Ion plötsligt.
Knuten till repet hade gått upp och byxorna hade börjat att vandra neråt och hunnit komma lite för långt. Hon kände hur ansiktet blev rött och drog snabbt upp dem igen och knöt ännu hårdare.
”Så du kan ta reda på dig själv” sa Dan när hon tittade upp mot honom igen.
”JADE!” ropade en röst en bit bortifrån. ”Vi ska fortsätta nu!”
”KOMMER!” Räddad av sin nyfunne bror.
Som ett skott satte hon av för att komma ifrån Ion och Dan. Hon sprang bort mot Ykanion som utgjorde en ganska imponerande syn där han satt på sin rastlösa hingst.
”Kan du komma upp själv” frågade han undrande när han såg henne tveka.
”Det tror jag nog” sa hon lite försiktigt och hoppades på att det inte skulle gå lika illa som förra gången, men hon kom lite ovant upp framför Ykanion med hjälp av en av stigbyglarna och satt sedan stilla för att inte riskera falla av. Ykanion lät henne få tillbaka sin balans och satte travade sedan sakta fram till det första ledet och ställde sig framför tillsammans med två andra som hälsade vänligt på honom.
”Nämen Ykanion, det var en grann tös du har där” sa en människa med ett vänligt ansikte och nobla kläder.
”Ja, Ykanion du snor ju alltid åt dig alla flickor var vi än är” tillade den andra med ett brett flin.
”Detta Seake, är min lilla syster och Fekey du snor åt dig minst lika många när du inte sitter och dricker dig full på ditt kära öl.”
”Men Ykanion anklagar du mej för att dricka för mycket.” Mannen som antagligen heter Fekey såg lite smått sårad ut.
”Ja min vän det gör jag” svarade Ykanion med ett berett leende. ” Du kan ju knappast gå förbi ett värdshus utan att ta ett stopp med öl innan du passerar.”
”Va det var det fräckaste” utbrast Fekey men han hade fått ett lite leende på läpparna nu. ”Seake säg till honom att jag inte alls dricker för mycket.”
”Du dricker för mycket Fekey men du verkar ju gilla att ha en baksmälla varje morron så det spelar ingen roll vad Ykanion och jag tycker.” Seake såg roat på Fekey som nu log brett.
”Okej då jag kanske dricker lite för mycket men det är bara lite” erkände han tillslut.
Både Seake och Fekey tittade nu intresserat mot Jade och hon tittade tillbaka så gått hon kunde men det var svårt att hålla koll på dem båda samtidigt.
”Vad heter tösen Ykanion?” frågade Fekey.
”Vet ni inte hur man pratar till en kvinna eller är ni rädda för att ni ska få en smäll om ni pratar direkt till mig” sa Jade surt i Ykanions ställe.
”Förlåt fröken men ni satt så tyst så jag trodde att ni inte kunde tala” svarade Fekey retsamt.
”Men nu kan ni allt höra att det kan hon och så heter jag faktiskt inte fröken utan Jade och det namnet tycker jag mig inte vara så svårt att kunna komma ihåg så det får ni minsann använda i framtiden också.”
Både Fekey och Seake började skratta.
”Ykanion du har visst fått en vildkatt till syster.”
”Ja jag tyckte att jag behövde en” svarade Ykanion glatt.
”Du tjejen, du verkar bra på att hamna i trubbel. Först Katiko och sedan det där med Lyr på bara några dagar. Men jag kan inte säga att jag inte är imponerad på hur du besegrade Lyr. Det skötte du riktigt snyggt.” Seake log mot henne. ”Du får lära mig det där tricket någon gång som fick Lyr att bita vid gräset.
”Tack” svarade Jade nöjt. ”Och vi kan göra ett byte om du vet något som jag inte kan.”
”Avgjort!” svarade Seake med ett leende och riktade sedan sin uppmärksamhet mot Fekey som hade börjat nynna på en lite melodi och snart satt de båda och sjöng högt, medan andra stämde in tills nästan alla sjöng den livliga sången som verkade handla om Juliek som en gång varit en vanlig människa som blev upphöjd till en gud. Själv hade Jade aldrig hört den men snart hade hon i alla fall lärt sig versen och stämde in i sången, men slutade tvärt när de kom fram till en bergskant som stupade rakt ner, under dem fanns Tirókima.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *