De som väntar i tystnad 1

21 december 2004

Det här är första delen av en ganska lång novell som jag skrivit. Hoppas att ni på catahya gillar den. Kritik önskas, gärna konstruktiv sådan.

Ön var öde.
– Är du säker på att det är rätt?
Jahas hade ett ärrat ansikte och hans skägg var smutsigt. Många misstog honom för att vara en uteliggare, en människa att se ner och spotta på. Alla ångrade det misstaget.
Nu nickade han bara och vinden grep tag i hans krulliga hår.
– Vino pekade ut den tydligt på kartan. Det kan inte vara fel ö.
Bokusso visste likaväl som Jahas att det inte kunde vara fel ö. Kapten Vino hade skrikande sprungit in till konungen och berättat att han seglat förbi en ö täckt av människor med rebelliska flaggor hissade. Bokusso hade blivit skickad för att kolla upp ön och se om en rebellisk armé verkligen befann sig på den.
Men ön var öde. Inga rebelliska flaggor så långt ögat kunde nå.
– Jag förstår det inte, suckade kapten Bokusso. Vino har alltid varit en man att lita på. Varför skulle han ljuga om något sådant här?
Jahas fortsatte ro och den roddbåt de satt i närmade sig den öde ön.
– Kanske ljuger han. Kanske inte.
Jahas var mycket bra på att påpeka det självklara. Men deras vänskap var stark, deras band obrytbart.
– En halvblind man kan se att ön är öde.
Jahas överkropp glänste av svett i den gassande solen.
– De kan vara gömda under sanden. Det är i alla fall värt att kolla upp.
Mannen hade rätt.
Ön var inte särskilt stor, allt som fanns var ett par palmer och en massa sand. En gång hade där funnits ett tempel tillägnat havsguden. Men det templet hade rivits och de som dyrkat guden bränts på bål för den falska tro de hade. Alla som dyrkade havsguden var döda och nu fanns bara himlens Gud kvar, den enda riktiga och rätta guden. Och må det förbli så intill världens ände.
Vattnet låg stilla och det enda som hördes var fiskmåsarnas skri som ljöd likt en melodi genom luften. Kaptenen vände sig om för att se så att hans skepp låg kvar. Dess namn var Avissa och eftersom Bokusso oftast var ute till sjöss var båten hans riktiga hem. Nu låg den för ankar mitt på det lugna havet. Fast molnen på himlen talade om att lugnet snart skulle försvinna.
De två männen hoppade ut ur roddbåten och halade upp den på stranden.
– Definitivt öde, muttrade Bokusso.
Jahas nickade; hans genomträngande blick sökte över området.
– Om det har varit en armé här har de dolt spåren efter sig väldigt bra.
En tanke som gjorde Bokusso knäsvag dök plötsligt upp i hans huvud.
– Låt oss vända tillbaka till skeppet nu, Jahas. Allt vi kan finna här är döda råttor. Åtminstone jag ogillar döda råttor.
Jahas såg förvånat på sin kapten.
– Vad är det med dig? Det står som skrivit i ditt ansikte att du är rädd. Inte kan kapten Bokusso känna rädsla!
Han skrattade.
– Var inte barnslig, Jahas!
Det hade varit en dröm.
Han hade varit fyra år och ön hade legat där på mitten av havet precis likadan som den här. Men i drömmen var den inte öde, nej, långtifrån, en massa döda människor vandrade på den. Men inte sådana som ligger stilla i sina gravar som om de sover. Nej, dessa gick omkring. Trasiga och smutsiga kläder täckte deras kroppar, ögonen var tomma och uttryckslösa, och deras munnar skrek efter människokött. Bokusso hade vaknat vilt skrikande och sedan glatt sig över att allt bara varit en dröm.
Nu höll drömmen på att bli verklighet.
Han drog sitt svärd och vände sig mot Jahas med svett rinnande nerför ansiktet.
– Nu håller du käften! De här är en direkt order! Vi vänder tillbaka, berättar för konungen att ön var öde och att Vino är blind. Sedan glömmer vi…
Ett ljud avbröt honom; en röst, en viskning, ett rop på hjälp.
Mannen låg naken på mitten av ön; smal som ett benrangel och röd efter den gassande solen. Han ropade en ömklig bävan efter hjälp och aldrig någonsin hade kaptenen sett en mer sorglig syn. Men likväl…
Bilden av de gående liken på ön ploppade upp framför hans ögon och plötsligt kunde han inte andas. Han grep tag i Jahas och slet honom brutalt till sig.
– Vi lämnar honom här, hör du det! Vi lämnar honom här!
Jahas ryckte sig loss och såg ned på den ömkliga kroppen som kröp över sanden.
– Vem är du? frågade han tyst. Har du ett namn?
Mannen tittade upp; ett ansikte smutsigt och blodigt mötte Bokussos blick. Han såg nästan död ut. En levande död, tänkte Bokusso.
Han rös.
– Vem jag är? hostade mannen. Jag blev lämnad här för att dö. I flera dagar har jag legat här. Jag behöver hjälp.
Mannen skulle inte få någon hjälp. Han blev lämnad här för att dö och dö det skulle han.
– Vi lämnar ön nu, Jahas, sade kaptenen.
– Vi kan lämna ön men vi tar med den här mannen. Man ska hjälpa den som är i nöd. Jag bär honom till roddbåten.
Bokusso kunde bara se på när hans vän bar den slappe kroppen mot roddbåten.
Han hade drömt om en ö med två palmer som svajade i vinden och levande döda som vandrade över stranden. Nu hade de funnit en ö exakt lika stor med exakt lika många palmer och en människa som mycket väl kunde vara död. Det var inga tillfälligheter.
Han hade kommit till samma ö som han besökt i drömmen men den här gången skulle han inte komma undan genom att vakna.

Fredrik Wollentz 2004

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *