De Svarta

15 februari 2007

Jag brukar inte låta andra läsa det jag skriver,mest för att de inte är läser genern. Men jag gör ett försök här.

Den stora bronsbelagda dubbeldörren öppnades och avslöjade en stor sal med vita marmorväggar och ett blankpolerat golv av svart marmor. Det kupolliknande taket var vitt och pelarna som bar upp det var täckta av hamrat silver. De stora blyinfattade fönstren släppte in samma solljus som därute i öknen var som hammarslag mot huvudet på slavarna som slet i stenbrotten för att få fram marmor och andra bergarter som användes till att bygga det överdådiga palatset eller för att säljas. Det svarta marmorgolvet blänkte i solens skarpa ljus och för fönstren hängde florstunna draperier som hindrade insekter från att leta sig in under ökennattens kalla nätter när fönstren stod öppna. En karmosinröd matta letade sig fram över det svarta golvet mot en estrad längst bort i änden av det rektangulära rummet. På den estraden stod en tron täckt med guldtyg, nedanför på varsin sida stod två långa bord i blankpolerad ek och stolar i samma stil. På pelarna hängde det oljelampor i samma stil som dem som stod utplacerade på borden. Vid dörrarna stod det två vakter klädda i blanka rustningar och utan att röra en min. Jag går sakta från stengolvet utanför salen in på den karmosinröda mattan, lukten från oljan i de vackra lamporna ligger tung i luften och blandas med doften av parfym, vin och färsk frukt. Klirrandet från mina sporrar mot stengolvet försvinner när jag sätter foten på den tjocka mattan. På tronen sitter Lord Xanner helt klädd i svart och bredvid honom står det två svartklädda män. Sorlet i salen dämpas genast till ett nyfiket mummel när jag passerar mellan de två stora ekborden där det sitter människor ur Krangas adel och flera som tillhör De svarta. Mina vakter går ett halvt steg bakom mig och kedjorna rund mina handleder klirrar i takt med mina steg. Mantelhuvan är tillbakakastad och silverbandet i pannan glimmar i solen som kommer in genom de färgade fönstren. Några av De svarta reser sig upp vid borden men sätter sig ner igen på ett tecken från Lord Xanner. Hans svarta ögon är fästa vid mig och våra blickar möts och jag känner en styrka stråla ut från honom som jag aldrig tidigare känt från någon annan man. Obeväpnad står jag så inför den mest fruktade mannen i världen, i hans egen tronsal står jag framför honom slagen i kedjor och jag möter hans blick utan att vika, mina klargröna ögon möter utan att tveka hans svarta. Jag må vara fängslad men jag tänker inte visa någon svaghet inför dem som är mina fångvaktare. De kan fängsla mig och böja mig men de ska inte knäcka mig. Jag stannar på tecken från mina vakter ett par meter från estraden och blir omilt nertryckt på knä, jag skakar av mig deras händer och ställer mig upp och hör mig själv säga med fast röst: Inför min fångvaktare står jag, du är inte min härskare och därför tänker jag inte böja knä för dig. Ett sus av förvåning och chock sveper genom salen till följd av detta och Lord Xanner reser sig upp och kliver ner från estraden, jag rätar omedvetet på ryggen och väntar medans han går ett varv runt mig. När han står snett bakom mig till höger ser jag hur det glimmar till i ögonen på den ena mannen som står kvar vid tronen, sekunden efter hör jag hur en klinga väsande lämnar sin skida och i nästa andetag så känner jag det kalla stålet mot min oskyddade strupe.

– Du säger han med en röst av stål och kommer runt mig fortfarande med klingan mot min hals. Jag har dödat människor för mindre förolämpningar än så. Varför ska jag inte göra dig den tjänsten?
– För det första så har jag inte förolämpat dig svarade jag utan att sänka blicken för ni har tagit mig till fånga och jag böjer inte knä för mina fångvaktare och du är inte heller min härskare eller den man jag svurit trohetsed till och därför kan jag inte genom att böja knä betyga dig den vördnaden.
– Du har svar på tal hör jag lilla tuppkyckling men jag undrar om du är lika snabb med klingan som med tungan säger han och tar bort svärdet från min hals.
– Snabbare svarar jag innan jag hinner tänka mig för och förbannar mig själv för att inte har vett att hålla käft och hela salen brister ut i skratt som tystas ner med en handviftning från mannen framför mig.
– Det kommer vi att få reda på snart skulle jag tro. När du slåss på min arena tillägger han med ett elakt leende.
– Varför vänta till dess undrar jag samtidigt som jag tar chansen och kör in armbågen i mellangärdet på min ena vakt och slår till honom i ansiktet med en knytnäve samtidigt som jag drar hans klinga ur skidan och precis hinner parera den andra vakten. Halva salen är nu på fötter för att se bättre och jag vänder mig om och sparkar en av männen som stått vid tronen i magen och viker smidigt undan för den andra vaktens svärd som missar mig med några tum. Sparken träffar honom mitt i ansiktet och han faller på knä med krossat näsben och blodet rinner mellan fingrarna på honom och fläckar ner mattan och det blanka golvet. Innan det hela tar en obehaglig vändning så backar jag undan tre-fyra meter och lägger ner svärdet. Lord Xanner tittar på mig, han har inte rört en min under det lilla tumultet. Vakterna kommer snabbt fram till mig och tar stadigt tag i mina armar. De leder fram mig till mannen i svart och tvingar ner mig på knä, en hand griper tag i mitt hår och tvingar mig att titta rakt in i Lord Xanners svarta ögon.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *