De Tusen Farornas Berg – 2 – Prolog – 2

2 februari 2009

Så säger sägnen och prästinnornas böcker att världen skapades. Men när vi ger oss in i Arinú Aurvandel har många, många sekler gått sedan Shalanna fick sin första idé, om att inhägna ett område och blåsa bort den himmelska friden från det.
I tidens gryning slöt de Åtta folken som vandrade i Gudarnas Trädgård en pakt. Shalander, dvärgar och människor, fevlandë, sjöfolk och strandvandrarna, irakatcha och till och med det mystiska Stjärnfolket trädde ut från sina nordliga skogar för att skapa detta förbund.
Det var det första förbundet av sitt slag, det äldsta och det som i alla tider sedan skulle hedras. Det förband de Åtta folken till samma gudar, som skapat dem. Det stiftade lagar och regler för att världen skulle hållas i ordning, och inte shalandernas och dvärgarnas strider skulle gå ut över människor eller irakatcha, eftersom de två folken nödvändigtvis envisades med att strida.

Efter de tusentals år som gått hade man inte sett gudarna. Visserligen vandrade dessa inte i sin himmelska form när de steg ned till sin trädgård, men människorna och shalannë och dvärgarna trodde sig inte se en gud eller gudinna, såvida inte denna sken av ljus och hade körer av änglar bakom sig, så de visste inte när Áthodera eller Cengond steg ned till dem.

Därför föll så smårningom den första läran om vad som verkligen hände i glömska. Det första förbundet hedrades fortfarande, men människorna glömde shalannë, som bodde i de otillgängliga bergen. När man såg en enstaka shaland trodde man att det var en ängel, och så kom den tron till. Irakatchas släkte blev alltmer sällsynt, och älvorna blev snart det dominerande folket, och Áthodera, som älskar allt, tog även dessa varelser till sin barm, och de omfamnade hennes lära.
Stjärnfolket blev en vacker myt och fevlandë betraktades av människorna som ett påhitt, för sådant kunde väl ändå inte finnas?
Handel mellan dvärgarna och människorna pågick alltjämt. Strandvandrarna färdades norrut till människor och till dvärgar och till älvor, och söderut till sjöfolkets underliga värld och kontakterna där förblev starka.
När älvorna insåg hur de utarmats, hur deras magi bleknat och hur deras ljus mattats, drog de sig tillbaka från människor. De slöt inte alla förbindelser, men förökade sig inte längre med människor. Att skaffa barn som spädda ut irakatchas ursprungliga blod mer sågs som en synd, och snart betraktade människorna älvorna som ett folk med fördomar och som gömde sig djupt inne i sina lövskogar.
Ståtrövarband började göra räder mot älvornas länder. Kungarna i människornas stora städer bemödade sig inte med att se efter de laglösa som levde vid gränserna, och därför minskades älvornas territorier.
För älvorna var ett folk, som inte var känt för att kriga. De kunde slåss, javisst, men vanligare hade varit att de tog till förhandlingar eller till och med magi.

Och medan världens Åtta folk glömde varandra och stred inombords, så kom andra magiska varelser till i Gudarnas Trädgård. Demoner och troll, undiner, sylfider och nymfer frodades. Magiska platser kom till som ingen förstod varifrån de kom, och kring dessa platser uppstod ofta historier om deras gudomliga ursprung och vad som borde göras där.

En av dessa platser, som låg i utkanten av dvärgarnas stenriken, trots att ingen dvärg någonsin vågade sig dit, var berget som en gång kallats Leryané, men som i folkmun nu hette de Tusen Farornas Berg.
Till en början hade dvärgarna dyrkat Leryané som en plats dit dödas själar kom. För Leryané var ett berg som tillsammans med andra berg inneslöt en rund dal. På nätterna syntes denna dal skina med ett ljus blått som vatten, och sorgsna sånger steg upp därifrån. Denna Själarnas Dal trodde dvärgarna beboddes av dödas livsandar, och man dyrkade ingången, som var Leryané.
Men efter ett eller annat århundrade gick Dalens verkliga natur upp för dvärgarna, och efter det sattes aldrig en dvärgafot där igen. Dalen inneslöt endast de själar som inte dött sin egen död, den de var ämnade för. Och då deras sorgsna klagan dansade över bergskedjorna på natten lockade den till sig vidunder och andar som gladdes åt andras sorg och smärta.
Och vägen genom Leryané spärrades av dessa monster. Onda trollkarlar nyttjade bergets labyrint långt efter sin död, och deras formler och viljor dröjde kvar, och snart kallade dvärgarna bara Leryané för de Tusen Farornas Berg. För tusen var de prövningar som en vandrare skulle stöta på där inne, och efter en tid började man också tro att en belöning skulle utdelas till den som kunde och vågade ta sig igenom hela berget, och in i Själarnas Dal.
Och legenden om Leryané spred sig, och trots att ingen förnuftig person vågade sig dit, så blev berget en plats dit någon enstaka ung man vart femhundrade år ungefär färdades, för att ta sig an de tusen prövningarna och visa sitt mod. Såvitt krönikörerna skrivit, har ingen återvänt därifrån.

Och det är just vad denna vår saga ska handla om. Jag skriver denna saga, för fler kommer att komma, och de kommer att ha sin plats i Gudarnas Trädgård. Men de kommer inte handla om mannen som övervann de tusen prövningar som millenier av lidande lockat till sig för att återfå sitt hjärtas innerligaste önskan. Trots att han visste att även om han lyckades, kunde denna önskan inte bli sanning.

Just den här sagan börjar i älvornas land. Där ståtrövare och gränsfolk slaktat allt som påminner om frihet och ära, och anfallit byar och bondgårdar som tillhört älvornas folk. Trots att älvorna inte är något krigiskt släkte har denna behandling gått för långt, och man har skickat ut trupper av frivilliga för att försvara sig och statuera exempel.
Och när vår historia börjar har älvornas styrkor just segrat, och en ung man knäböjer på slagfältet, medan damm och bloddimma lägger sig.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *