De Tusen Farornas Berg – 3 – Sagan

12 februari 2009

Världen var ett virrvarr av intryck. Dofter och smaker som steg honom över huvudet, kvävde honom i sin styrka och kom honom att sjunka ned på knä. Hans hud brann, trots att svettdroppar rann nedför hans kinder och hals. Kinderna flammade när han flämtade ut ännu mer kväljande het luft innanför visiret.
Mannen som sjunkit ned på ena knät på den upptrampade, misshandlade marken släppte svärdets parerstång med ena handen och fällde upp visiret. Ett dött tryck låg i luften, men den var i alla fall svalare än det han nyss andats.
När syre strömmade in i mannens mun och lungor vacklade världen till, och han tog stöd mot svärdet än en gång. Det var ett enkelt vapen, skapat för funktionalitet snarare än för prydnad, men någon gång under den senaste timmen hade det fått en ordentlig smäll just mot spetsen, så nu kunde han känna hur det ville vinkla sig och ändra riktning när han svepte med det genom luften.
Mannens blick var skymd. Inte av damm eller av tårar, även om åtminstone det förstnämnda fortfarande fanns i stora mängder i luften. Nej, det var helt enkelt svett som rann ned från hans panna och grumlade synen.
Efter att ha blinkat flera gånger började ängen de anlänt till för en och halv timme sedan framträda för hans blick. Den hade för ett litet tag sedan varit grönskande och vidsträckt. Nu tycktes den hopkrympt och var överströdd med skräp och blod och avhuggna kroppsdelar.
Han drog av sig hjälmen, kanten rispade hans kind, men inte tillräckligt för att det skulle börja blöda, och reste sig sedan.
Kråkor hade redan börjat komma till platsen, och nu såg slagfältet ut som i bardernas skildringar, med den enda skillnaden att de som reste sig, eller förblivit på fötter till stridens slut, inte var hjältar i skinande blanka rustningar och med böljande hår. Den unge mannen såg sig om. De som stod upp kom till största del från byn han bodde i. Bara några få från ståtrövararmén var fortfarande vid liv.
De av hans vänner och bekanta som förblev på fötter rörde sig långsamt. Vissa ryckte till i smärta, och andra hjälpte vänner bort från röran av lik och tappade vapen.

Nej, det här var inga hjältar.

Men de skulle hyllas som hjältar när de återvände, det visste han. De älvor som varit kvar i byn visste bara att denna modiga lilla skara av deras medborgare hade hörsammat drottningens brådskande kallelse, och på bara en kvälls varsel klätt sig i rustning och tagit svärd i hand, redo att gå ut för att försvara sina gränser och sina hem.
Så nog skulle barnen och de gamla som stannat kvar hylla dem. Kvinnor med småbarn och fäder som inte kunnat riskera sina liv skulle se upp till denna grupp av unga, starka personer, män och kvinnor som riskerat återstoden av sina liv för att försvara det de höll kärt.
Den unge mannen fnös åt tanken när han slet upp svärdet ur marken.
Nog för att han hade följt med för att han ville försvara byn där han bodde, invånarna där, och det liv som han kommit att tycka om efter att han kommit dit för något år sedan, vacklande från skogen utan ett enda minne av hur han kommit dit.
Men den verkliga anledningen till att han följt med, var inte ädelmod eller tapperhet. Det var en rädsla som kylt honom genom varje ben och varje nervtråd innan han fattade sitt beslut. En rädsla som sagt honom att om han inte följde med de som gav sig av till striden, så skulle även detta hans hem gå förlorat i glömskan, precis så som han av någon anledning glömt sitt gamla. Om han inte följde med, så skulle han förlora huset där han bodde, tillsammans med den lille pojken Emikre, och med henne.
Det var hon som hittat honom, för lite mer än ett år sedan. Det var hon som själv burit honom till sitt hus, lagt honom i sin säng och skött honom tills han återfick hälsan. Det var hon som gett honom ett hem när han funnit att han inte mindes om han hade något gammalt, och det var hon som gett honom ett namn.
Det var också hon som var den andra anledningen till att han följt med krigarna. Hon hade naturligtvis inte tvekat en sekund. Tanken på att de rövarband som människornas kung tycktes ha förlorat kontrollen över närmade sig hennes hem och hennes yngre bror var nog för att hon skulle klä sig i stål och ge sig av hemifrån.

Nu letade han efter henne. Efter ljudet av hennes röst eller rörelsen som skapades när hon andades, eller efter ett strå av silverene hår. Den unge mannen snubblade över skidor och spjutskaft och andra, köttigare, saker, som var så vidriga att han inte ville tänka på det.
De hade kommit bort från varandra under striden. Fladdret av det bleka håret när hon dansade med sin klinga hade färdats längre och längre bort, medan fler och fler människoavskum trängt sig in mellan dem.
“Tariq!” Han lystrade till det namnet nu, som om det vore hans eget, och när mannen vände sig om stod en trött, blodig skepnad ett tiotal meter bort. “Skynda dig, vi bryter upp snart!”
Han rynkade pannan. Att lämna slagfältet bara en halv timme efter att striden nått sitt slut verkade för honom otroligt, och han svarade:
“Redan? De skadade, då?”
“Jag är rädd att vi redan samlat ihop dem”, kom det dova svaret. Det var alltså fler döda än sårade. “Det är viktigt att vi återvänder fort, så att de får vård. Vi skickar tillbaka folk senare, för att rensa ut de våra och ge dem det dödsbål de förtjänar. Och för att bränna kadavren.” Han gjorde en gest mot ett område där byns smed kämpat, och där liken efter människor låg täta.
“Erovia?” Mannen såg hoppfull ut. “Är hon där?”
En huvudskakning följde med svaret.
“Vi har inte sett henne. Inte bland de sårade och inte bland de överlevande.”
Han blev iskall inombords. Som om någon tagit snö från de västra bergen och fyllt hans lungor med den.
“Rid i förväg”, sade han kort, “jag kommer när jag har hittat henne.”
Mannen från byn visste att det tonfallet inte var att säga emot.
“Som du vill. Vi lämnar en häst till dig.”

Skymningen hade fallit, och kråkor och korpar flög i stora moln kring honom där han gick, och långsamt vände på det ena liket efter det andra, fortfarande sökande. Mannen var på väg att ge upp när ett glänsande av silver fångade hans blick, och efter ett hjärtslag av stillhet kände han igen färgen av Erovias hår.
Hon var så blek att han fruktade det värsta, när han varsamt vände upp hennes ansikte och strök undan håret. Kanterna på tunikan som syntes mellan skenorna som skyddade hennes armar hade varit gröna när de gav sig av, men nu var de färgade mörkbruna och styva av blod.
“Erovia..” rösten var så mjuk att den fångades av vinden och blåste bort, men hon verkade ha hört honom. Hon rörde sig inte, talade inte, men ovanför handen som han höll på hennes rygg kunde han känna hur hennes hjärta fortfarande skälvde i en sista, förtvivlad kamp. Andetagen var så svaga att han knappt kunde skönja hur de fick hennes bröstkorg att höjas och sänkas, och vart och ett av dem lät som om det kunde vara hennes sista.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *