De Tusen Farornas Berg – 4 – Sagan

15 februari 2009

Den utlovade hästen stod bunden några hundra meter från slagfältet. Det var ett av tecknen på älvornas samspel med naturen, hur de kunnat gå i strid och döda människor för att försvara sina hem, men inte kunde förmå sig till att tvinga en häst att stå kvar i stanken av död och blod från slagfältet när det hela var över.
Mannen hade lärt sig att leva efter älvornas seder, men nu kastade han all anpassning överbord och tvingade med våld tillbaka djuret till ängen, där Erovia låg döende. Hästen gnäggade när han slet i tyglarna för att få den att röra sig framåt, och ögonen rullade.
Skummande saliv stänkte ned hans rygg och hår, men den unge mannen brydde sig inte om det, det enda viktiga i hans värld var nu att ta sig till den kvinna som blivit mittpunkten i hans nya liv, och rädda henne.
“Erovia!” Han ropade hennes namn på några meters avstånd, genom riddjurets panikslagna skrianden. “Håll ut ett ögonblick till, jag kommer.”
När han väl kom fram, och bristfälligt virade hästens tyglar kring ett spjutskaft som slagits ned i marken låg hon så stilla att han inte kunde förmå sig att ta de sista, två stegen. Tanken på att falla på knä och lyfta henne, redo att ta henne med hem, men upptäcka att hennes kropp gett upp sina ansträngningar under tiden han varit borta skrämde honom så mycket att rustningen plötsligt verkade tynga ned honom helt och pressa fast hans fötter mot marken.
Men så rörde hon på läpparna. Förtrollningen som skräcken framkallat bröts, och mannen kastade sig ned på knä bredvid henne.
“Erovia, vi är snart hemma igen. Irsal kan hjälpa dig, jag lovar, vänta bara..”
Irsal, byns magiker och helare. Det var till honom som mannen satt sitt hopp. Han hade sett den mannen få avhuggna fingrar att läka fast igen, och när bagarens son snubblat med en träslev och fått ögat utstucket hade helaren till och med lagat det. Han måste kunna hjälpa Erovia, han måste. Bara hon bara kom dit i tid.
Hennes kropp var slapp som en dockas när han kilade in armen under henne och lyfte henne. Huvudet rullade livlöst från sida till sida på hans arm, men hjärtat slog fortfarande innanför revbenen.
“Tariq..” Han kunde inte höra hennes röst, den var för svag, men hur hennes läppar rörde sig när hon sade namnet hon gett honom var inte att ta miste på.
“Shh, var bara tyst, det ordnar sig, jag..”
Hon avbröt honom, och hennes röst var låg och förtvivlad.
“Ta hand om Emikre”, hela den späda kroppen hade börjat skälva. Som om varje hjärtslag fick nerverna att rycka och senorna att spänna sig.
Hennes ord gjorde honom skräckslagen.
“Du kan ta hand om Emikre själv”, den unge mannen gjorde sitt bästa för att låta säker och hurtig, “jag ska bara få dig till byn så kommer Irsal ha dig på benen på nolltid.”
Han hade lirkat in armen under hennes knäveck och kämpade sig upp på knä för att lyfta henne, men hon ville inte låta sig bevekas.
“Lova mig, Tariq, ta hand om honom, jag..”
“Ja, om du envisas”, fortfarande den hemska, positiva rösten som kom objuden från hans mun, men som försvann när han uttalade de sista två orden. “Jag lovar.”
Han reste sig, lyfte henne i en enda rörelse, men en hand lyftes också. En smal, graciös hand, som med nöd och näppe undgått att bli avhuggen, för en djup skåra visade sig på hennes handled när hon böjde den för att gripa tag i mannens smutsiga hår.
“Låt bli..” Nu lät hon istället matt, som om hon visste.. visste det han vägrade inse.
“Tyst med dig, älskling”, det slank ur honom innan han hann hejda det, men ordet han tilltalade henne med fick bara Erovia att le. Men han grät. Det värkte bakom näsan och halsen kändes raggad som av sandpapper. “Allt kommer bli bra. Jag är här nu, allt ska bli bra.”
Hon log. Ett blekt, darrande leende, med ögonen fortfarande slutna. Handen höjdes någon decimeter till, smekte hans kind.
“Jag är trasig, Tariq. Jag blöder inombords.”
“Irsal kan ordna det, han..”
“Vi hinner inte dit”, hon viskade nu. “Jag är bara glad att du hittade mig.”
Han andades snabbt som om han sprungit.
“Erovia..” Tårarna bröt sig fram ur hans ögon och sipprade nedför hans kinder när frustration och smärta kom över honom för att han visste att hon hade rätt. Några meter bort slet sig hästen, men han brydde sig inte om att fånga in den. Erovia hade rätt, de skulle inte hinna.
Han sänkte sig ned igen, vilade henne mot sitt knä, och höll hennes hand mot sin kind.
“Gråt inte”, mumlade hon stilla, på samma vänliga, lugnande sätt som hon gjort den gången han upptäckt att han inget mindes, och känslorna bara slitit sig loss ur honom snabbare än han insåg. Så blev hennes andetag svagare. “Minns mig, min älskling.”
Hon öppnade ögonen, som om hon ville titta på honom en sista gång, men pupillerna och irisen var röda av blod, och när hon gjorde det förvreds hennes ansikte av skräck, rösten som talade med hennes sista andetag skälvde av panik.
“Tariq.. jag kan inte se! Jag..” Sedan andades hon inte mer. En rysning for genom hennes kropp, och sedan blev den stilla.
Hade det gått en sekund snabbare hade hon inte behövt slå upp ögonen, inte upptäcka att de inte såg. Nu krossades hans hjärta av tanken på att hon vandrade blind och ensam mellan liv och död, ur stånd att finna vägen till Àthoderas salar som älvorna talade om.
Hennes röda ögon stirrade upp mot himlen, som om de sökte sin räddning där, och när insikten träffade mannen som slaget av en slägga, satt han stilla i några sekunder med tårar rinnande nedför ansiktet, sedan kastade han huvudet tillbaka och gav till ett vrål av sorg och saknad.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *