De Tusen Farornas Berg – 5 – Sagan

25 februari 2009

Natten var stilla, som om ett mjukt, varmt sammetstäcke sänkts ned över världen och fått alla rörelser att stanna av och allt oljud att upphöra.
Det fanns inte ett spår av striden i byn, förutom en sköld som stod lutad mot snickarens dörr, där han lämnat den medan hans son blev undersökt av helaren.
Nu hade alla kommit till ro. Irsal hade hjälpt de han kunnat hjälpa, och de han inte kunnat hjälp låg svepta i stillhet i Väntans Hus, där kroppar blev lagda medan ceremonin som skulle skicka dem från jordelivet till gudarnas värld förbereddes. Då alla band som höll kvar deras själar skulle klippas, så att de kunde stiga upp mot himlen och Àthoderas gyllene salar utan att behöva oroa sig för sina levande anhöriga.
Det var in i denna by som mannen som kallades Tariq stapplade, när månen nästan stod så högt på himlen att skuggorna knappt var mer än en sorgkant kring hus och föremål. Han gick långsamt, vacklande, som om han skulle falla ihop i vilket ögonblick som helst, och i hans armar vilade en livlös gestalt, späd som en blomstjälk och död som sten.
När mannen vacklade och slog omkull en kratta utanför ett hus öppnades dörren till en helt rund byggnad i utkanten av byn. En rektangel av ljus sände långa fingrar över marken när silhuetten av en mansskepnad gjorde sig synlig och strax kom utskyndande.
Helaren Irsal såg på intet sätt ut som man kunde föreställa sig. Han var visserligen lång och mager, men hans rygg var krum efter att ha stått böjd över många sjuksängar, och istället för det långa silverhår som mannen väntat sig första gången han hörde talas om helaren, så var Irsal fullkomligt skallig, sånär som på en tofs mitt uppe på huvudet, som han flätat så långt att han kunde ha flätan draperad över axlarna.
“Jag fick veta att du skulle komma efter de andra”, sade den låga, stillsamma rösten, innan de kom tillräckligt nära varandra för att Irsal skulle se Erovia. När han gjorde det stelnade han till, och det medelålders ansiktet fick ett plågat uttryck.
“Finns det något..?” mannen avslutade inte meningen, för helaren framför honom skakade långsamt på huvudet, ögonen slutna.
“Hon är borta”, han rörde varligt vid en av de bleka, smutsiga kinderna, “och hennes skal har kallnat.”

Efter dessa ord mindes inte mannen mycket av de kommande timmarna. Han mindes kall sten under sina knän, och hur Erovias kropp tagits ifrån honom, trots hans protester. Han mindes Irsals röst, som frågade honom om han var skadad, och hur han själv skakat frånvarande på huvudet.
Han mindes starka, men vänliga armar, som ledde honom mot huset som han tidigare samma dag lämnat – tillsammans med henne. Nu verkade den kalla skorstenen och de prydliga fönstren mörka och ogästvänliga. Han mindes ansiktet på en femårig pojke, som stirrade på honom, med ett uttryck av skräck och raseri i ansiktet, när mannen var ensam om att komma hem, och hur en kvinna försökt förklara, men Emikre, Erovias lillebror, skrikit och sprungit iväg.
Han mindes hur andra hade letat efter pojken, men insisterat på att han skulle stanna i huset, och hur de kommit hem med honom, då han somnat av gråt, och lagt honom i säng.
Men tydligast och smärtsammast av allt, mindes han Erovia. Han gled in i någon slags vakendröm, där hon skrattade med honom i en värld av gyllene ljus, men hur hennes ögon sedan blev röda och hur hon grät av skräck, men han var obenägen att nå henne. Över drömmen svävade en liten pojkes skrik, och hans anklagande blick för att främlingen som kommit till deras hem hade återvänt ensam, men misslyckats med att rädda hans syster.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *