De Tusen Farornas Berg – 6 – Sagan

5 mars 2009

Han hade aldrig väntat sig att det var så här det skulle vara. Att alla skildringar om att få sitt inre slitet itu, hjärtat krossat och ett hål uppsprängt i magen faktiskt skulle vara en distinkt, kroppslig smärta.
Först var den varm och blödande och färsk, så lamslående att han inte kunde röra sig eller tala. Sedan blev den kall och obönhörlig, så att den enda vetskapen han kunde rikta sina tankar mot var att månen på hans stjärnlösa himmel inte längre fanns där.
Hade det inte varit för pojken, som gråtit sig till sömns i armarna på bagarens hustru så hade mannen kastat sig på sitt svärd, hängt sig från takbjälkarna eller skurit upp sina handleder så att han kunde blöda till döds och hoppas att den frätande smärtan skulle lämna honom med blodet.
Men när natten hade gått och världen tillfälligt ägdes av de där platta, grå timmarna innan solen gick upp – när det var varken mörkt eller ljust – så fann han att han fortfarande levde, och att smärtan till sist dämpats så mycket att han kunde röra sig.
Han reste sig från soffan som han innan inte uppfattat att han legat på. Golvet knarrade under hans fötter på samma ställe som det alltid gjort när han gick förbi bordet där en tallrik kallnad mat och en mugg mjöd stod. När de kommit dit visste han inte.
Först öppnade han försiktigt dörren till den lilla kammaren som han delat med Erovias bror. När han såg att båda sängarna var tomma kröp en kall liten ilning av panik igenom den dova, förlamande värken, men när han öppnade dörren intill, som ledde till Erovias sängkammare, så låg pojken där, stilla och med armarna om benen i ett försök att skydda sig själv mot den smärta som kom inifrån.
Den kalla ilningen försvann och han stängde dörren igen.
Samtidigt som den unge mannen kände sig bedövad och avskärmad av sin sorg, så kunde han inte sluta ögonen. Det var som om hans ögonlock tvingats upp med metallstänger, och varje gång han försökte sluta dem studsade de upp igen – som om någon illvillig gudom tvingade honom att vara vaken och förlänga sin plåga.
Han försökte läsa, men fann att han bara stirrade på den mjuka, alviska skriften utan att förstå ett ord. Erovia hade lärt honom att läsa deras alfabet, men han mindes inte hur det skulle tydas, utan bara känslan av hennes hand mot hans handled och hennes hår som kittlade honom på kinden när hon lutade sig över hans axel för att se närmare på något ord som han undrade över.
Sedan försökte han städa, men Erovia hade alltid hållit huset i perfekt skick, och han insåg plötsligt hur mycket hon gjort för att hålla det så fint omkring dem som han blivit van vid.
Till sist gav han upp och gick ut. Byn var lika tyst som den alltid varit, och alla minnen av hur han vaknat tidigt på morgonen och gått och ställt sig i dörröppningen kom rasande tillbaka. Hon brukade vakna några minuter efter honom, smyga in i köket och laga frukost. Han hade kunnat känna doften av mat komma svävande, men lät henne vara, lät henne överraska honom. Och när hon smugit upp bakom honom, vågat komma nära i skydd av den tidiga morgonen, hade hon lagt armarna om hans midja och lutat huvudet mot hans rygg i ett lågmält bevis på hennes tillgivenhet.
Med ett halvkvävt kvidande rusade han ut i den stålgrå gryningen.
Marken virvlade förbi under hans fötter så snabbt att han till sist saktade ned enbart av rädslan att han skulle snubbla över något han inte hann se. Det vore just lägligt om han skadade sig eller tog livet av sig med sin vårdslöshet, när han lovat Erovia att ta hand om hennes lillebror.
“Tariq.”
Det var inte en fråga eller ett förvånat utrop, utan bara ett enkelt konstaterande, när den lugna rösten kom svävande bort mot honom.
Helaren Irsal stod utanför sitt hus, tydligen också uppstigen innan solen, eller så hade han aldrig gått och lagt sig. Mannen nickade bara till svar.
“Kom in.”
Varför han kände så visste han inte. Det kändes som om hans fötter fört honom hit som svar på hans undermedvetna. Som om han hela tiden vetat att det fanns något mer som Irsal ville honom, ett svar eller en lindring på smärtan han kände. Utan att ifrågasätta gick han in i det lilla huset.
“Vad är du beredd att göra?”
Frågan kastades mot honom innan han ens kommit in, innan han ens registrerat det inbjudande allrum som han kommit in i direkt från dörren.
“..vad?”
Irsal såg spänd ut när han lutade sig över matbordet, med knogarna tryckta mot bordsskivan. Ögonen var vidgade och axlarna verkade darra litet.
“Vad är du beredd att göra.. för att få henne tillbaka?”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *