De Tusen Farornas Berg – 7 – Sagan

11 februari 2010

En kall, hård knut bildades i hans bröst, samtidigt som en mängd känslor strömmade igenom honom. Samtidigt som ett förvildat och desperat hopp tändes så ville han inte tänka sig möjligheten. Om han skulle börja hoppas, och det hela skulle visa sig förgäves så skulle det vara som att Erovia ryckts från honom än en gång, och han visste inte om han skulle klara den förlusten än en gång.
Men framför honom stod helaren med vitt uppspärrade ögon och stirrade på honom. Hans läppar var särade och han andades tungt som om han sprungit. Det var som om i hans person fanns alla de förhoppningar som mannen själv ville känna, brinnande som en fanatisk eld, och som gjorde honom villig att göra vad som helst.
”Irsal..” Mannen tvekade. Han ville, åh så gärna, kasta allt åt sidan och göra precis vad som helst som helaren bad honom. Men det var bilden av den brustna, blödande Erovia, panikslagen i hans armar som bad honom att ta hand om hennes lillebror. Emikre skulle inte klara sig själv. Visserligen skulle säkert de andra byborna ta hand om honom, och det skulle inte gå någon större nöd på pojken, men tanken på att ge upp det sista ansvar som kvinnan han älskat lagt på honom, det kändes så fel som något kunde bli. Och om det visade sig att hela försöket skulle vara förgäves, då visste inte den unge mannen själv om han skulle vilja fortsätta sitt liv, ansvar eller ej. Känslan av att förlora henne än en gång skulle bli för mycket, och Emikre skulle vara lämnad helt åt sig själv.
”Tariq, lyssna på mig. Att bara lyssna skadar inte.”
Han nickade medhållande. Men att lyssna skulle nog skada. Att ens tänka tanken på att det fanns minsta lilla tillstymmelse till chans att Erovia skulle återvända till de levande fick den där desperata, hoppfulla elden att brinna inom honom. Men det var en omöjlighet, och vägen dit skulle bara leda till fördärv.
”Det finns en plats.” Irsal tecknade åt honom att sätta sig vid bordet, och sjönk själv ned mittemot. Han satt som om han var trött, nedsjunken mot stolsryggen, och mannen insåg snart att helaren hade arbetat med alla de skadade sedan de började återvända, och att han troligen hade mycket, mycket mer arbete framför sig.
Själv satt mannen spänt. Han hade inte kunnat slappna av sedan de gav sig ut tidigt på morgonen, och nu kändes det som om varje muskel i hans kropp skrek mot ansträngningen han utsatt dem för, men han kunde inte släppa efter, då kändes det som att hela hans person skulle rasa samman.
Men han nickade i alla fall lite instämmande till Irsal, som fortsatte.
”Snarare, man tror att det finns en plats, dit själar som tagits av Döden för tidigt kommer.”
Det här kändes redan som en död förhoppning. Irsals idé baserade sig på myt, och mannen kände hur hans bultande hjärta saktade ned.
”Irsal.. jag känner verkligen inte för det här.. inte nu.”
Men den äldre mannen vägrade ge sig.
”Det ska vara en dal, gömd bland bergen i närheten av dvärgarnas riken. En Själarnas Dal dit själar som inte dött sin egen död färdas. Vägen dit leder genom Leranyé, eller De Tusen Farornas Berg, som Dvärgarna nu kallar det..”
Mannen suckade djupt. Han hade hört legenden om ett berg som var en labyrint många gånger innan. Berget som skulle leda till en plats där döda och levande blandades, och som skulle bevakas av tusen odjur, trollformler och spöken. Att den modige vandrare som vågade sig dit skulle belönas över sin egen fattning. I vissa versioner av sagan skulle den som vågade sig genom berget bli upphöjd till något mer än en dödlig, några sade att han skulle få evigt liv, andra att han skulle tas upp till gudarna. Det fanns till och med vissa historier som sade att han skulle bli en av de mytomspunna irakatcha, Ljusets folk som älskades över allt av kärlekens Áthodera.
Men det var just vad de var. Historier.
”Irsal, det där är amsagor för småbarn. När familjens hund dör berättar man om Själarnas Dal för barnen för att de inte ska vara ledsna. Den finns inte på riktigt.”
Den gamle mannen skakade på huvudet.
”Men det tror jag att den gör, pojk.” Normalt avskydde mannen att bli kallad ”pojk”, men han var för trött och sliten för att ens bli irriterad.
”Varför skulle den göra det?”
Nu smålog Irsal, trots att det var sent och många av deras folk hade dött idag. Det såg underligt opassande ut i mannens egen sorg.
”Skulle du tro mig om jag sade att kärlekens gudinna har talat till mig?”
Det var ett uttalande, så självsäkert och arrogant, att mannen kände hur all hans smärta och ilska som han burit på ända sedan han började höra talas om angreppen mot deras land flammade upp. Innan han visste ordet av stod han, och stolen stod vält bakom honom. Irsal bar fortfarande samma självbelåtna ansiktsuttryck, trots att mannens egen blick var mörk.
”Att Áthodera skulle talat till dig? Men varför ber du då mig om hjälp? Hon har gett dig ett heligt uppdrag, så gå och utför det!” Han andades tungt, och skulle senare inse att han känt sig sårad och utelämnad. Om kärlekens Áthodera verkligen kommit till Irsal, och bett honom att sända människan som de kallade Tariq på ett uppdrag att hämta tillbaka Erovias själ, varför skulle hon då gå genom helaren? Varför var inte mannen själv värdig att få veta vad han var tvungen att göra? Varför kunde hon inte övertyga honom personligen? Han ville inte tänka på att han inte hörde till älvornas folk, och därmed inte till Áthoderas egna skyddslingar. Hans nedärvda gudinna var sändebudet Erowatka, men varken hon eller kärlekens gudinna hade någonsin hållit sin hand över honom, eller de han älskade. Så varför skulle han väljas för något sådant?
Mannen gick mot dörren, försökte behärska sig själv från att slå sönder något som inte var hans eget. Väl i dörröppningen vände han sig om och kastade en blick tillbaka mot helaren, som plötligt såg besviken och sårad ut.
”Om Áthodera ville ha mig till att göra något, så kunde hon i alla fall bemöda sig med att be mig personligen”, snäste han, vilket kom en skugga att falla över Irsals ansikte. Men mannen såg inte den, för så snart han kastat ur sig sina sista, förhastade ord, så stormade han ut i natten, och inte många hjärtslag gick innan Irsal inte längre kunde se honom.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *