-De Vilda- del 2

20 januari 2009

Solen hade nästan gått ner när hon nådde fram till det värdshus där hon skulle möta det sällskap som skulle agera som hennes eskort till palatset. De få moln som fanns på himlen fått en ljus rosa färg och himlen runt omkring dem sprakade i solnedgångens alla färger. Solen själv lyste fortfarande klart som om den försökte hålla sig kvar på himlavalvet med sitt sken, men dess ljus bleknade i takt med att den sjönk ned mot den trädbeklädda marken.
Hon hade tackat gudarna så fort hon sett värdshuset växa fram mellan träden. Hon hade inte kunnat springa mycket längre utan att få ett anfall och just nu hade hon inte råd med att slösa bort mer tid. Imorgon vid middagstid skulle hon befinna sig vid hovet och svära en ed till prinsen att troget tjäna honom under det kommande året. Om hon ville och han godkände det skulle hon varje år på samma dag svära eden på nytt för att hålla deras band levande. Men om de inte passade ihop skulle hon återvända till de vildas gömda by och invänta nya order.
Kai hoppades förtvivlat att hon och hennes mästare skulle passa ihop, om inte skulle hon troligen bli utslängd från stammen. Med stadiga steg gick hon in genom värdshusets dörr och möttes av den underbara doften av nylagad kyckling. Det tog henne inte lång tid att hitta de tolv soldater och de fyra vilda krigarna hon skulle färdas med tillsammans till hovet. En aning nervöst steg hon fram mot det bord där de fyra vilda satt och presenterade sig med en bugning.
”Var hälsade. Mitt namn är Kai Colain.” Hon rätade sig upp från bugningen och mötte de fyra männens granskande blickar så gott det gick. Hon kände även soldaternas forskande blickar där de satt vid borden närmast de vilda.
”Jag är Leon Sarka, edsvuren till Kung Jusai Cirdan.” Den äldste mannen av dem, en man i övre femtioårsåldern nickade mot henne. Trotts den ålder hon visste att han ägde såg mannen ut att inte vara äldre än fyrtio och hans mörkbruna hår var fortfarande fritt från gråa strån. Han, likt de andra vid bordet, var klädd i de vildas formella klädsel och hade vid sin sida sitt svärd och kniv. Sakta sänkte hon huvudet för att visa sin respekt mot den äldre vilda som skyddat sin mästare i över trettio år.
”Mitt namn är Hym Jordeth svuren till kronprins Thyko Cirdan.” Den man som satt bredvid Leon mötte hennes blick och log. Lekfullhet speglades i mannens ögon och trotts att hon visste att han var runt fyrtio år så tyckte hon att man kunde se avspeglingar av en ung pojke i det. Hon sänkte huvudet för att visa sin respekt igen.
De andra två männen visade sig vara kringresande vilda som för tillfället befunnit sig i palatset för att ge en rapport om landets invånare och hjälpa till vid träningen av soldater. Den äldre av dem båda hette James Brees och den yngsta i gruppen hette Cooper Free. De förklarade snabbt att de önskat följa med för att få vara med på ceremonin som utspelade sig då en man, eller kvinna, fick en svuren vild till sig för första gången. Denna ceremonin skedde bara en gång i en mans liv, oavsett hur många vilda som svor honom sin trohet. Och eftersom ceremonin inte skedde ofta var det vanligt att andra vilda krigare, utöver de ceremoniella två som skulle överlämna den vilda, deltog i följet.
Efter att ha visat även James och Cooper sin respekt med en kort bugning satte hon sig på den lediga stolen som hade stått tom i väntan på henne.
”Nu ska du äta,” började Leon. ”och sedan kommer jag be Cooper att visa dig till ditt rum. Där finns din packning som skickats i förväg från Lovinja. Förvissa dig om att allt är i ordning till i morgon och sedan borde du försöka sova. Tidigt i morgon förväntar jag mig att du ska infinna dig korrekt klädd och beredd för avfärd. Vi kommer att få en lång ritt i morgon och jag vill hellre att vi ligger före i schemat än efter. Speciellt eftersom du har en skada.” Han lät blicken svepa över henne.
”Vi har alla hört talas om att du räddade två pojkars liv och på grund av det förlorade din förmåga att vara en fullskalig krigare, men ingen av oss vet några detaljer. Heller inte om hur pass begränsad du har blivit av dina skador. Är det så allvarligt att du inte klarar av att färdas till häst utan måste åka i en vagn? Eller inte kan försvara dig själv vid anfall?” Leon och de andra tre vilade sina allvarliga blickar på henne.
Kai svalde hårt innan hon svarade.
”Min skada tillåter mig att handla i stort sett lika fritt som en vanlig krigare utan allt för stor skicklighet eller styrka. Jag klarar av lättare träning och ritter som inte anstränger min kropp alltför mycket. Det är först när min kropp börjar bli trött eller när jag anstränger den som min skada träder fram och förhindrar mig.” Hon försökte se oberörd ut av sin egna pinsamma svaghet och tvingade sig själv att inte rodna.
”Vad händer om du överanstränger din kropp. Svimmar, smärta, kräkningar?” Cooper lutade sig fram och stödde armbågarna mot bordet.
”En smärta som stadigt växer ju mer jag tränar är den vanligaste symtomen. Om jag fortsätter att träna trotts smärtan växer den antingen tills jag blir oförmögen att röra mig eller såg tonar den bort och jag kan gå resten av dagen som om ingenting har hänt. På kvällen dock från jag hög feber och jag blir för det mesta sängliggande de närmaste dagarna. Om jag bara överanstränger kroppen lite eller slutar när jag börjar känna smärtan får jag lätt feber och kräkningar.” Det var irriterande och ganska svårt att prata om sig själv på det här sättet. Att erkänna sin svaghet för andra var inget som roade henne, och antagligen ingen annan heller.
De fyra männen nickade och bakom allvarligheten i deras ögon kunde hon skymta spår av medlidande.
”Om du orkar skulle jag gärna höra om olyckan och vad som hände.” sade James med en röst som inte kunde dölja sin nyfikenhet.
Kai nickade.
”Två av de äldre eleverna hade gillrat en fälla menad för mig och mina två vänner, men två pojkar hann före oss efter träningen och råkade utlösa fällan. Fällan var gillrad längsmed bergsstigen och gjorde så att den som gick in i den skulle falla ned de tolv metrarna till marken. Jag och mina vänner skulle självfallet överleva fallet om vi inte upptäckte fällan innan men pojkarna hade inte fått tillräckligt med utbildning än. Jag lyckades få tag i den första av dem precis när klippan gav vika under deras fötter, men den andra föll ned mot marken.” Hon ryckte på axlarna. ”Jag tänkte inte så mycket utan hoppade efter pojken och lyckades fånga upp honom, men då var vi för nära marken för att kunna stoppa fallet. För att skydda honom från smällen vände jag mig så att jag skulle landa på rygg med honom över mig.” Framför sig såg hon hur olyckan utspelade sig, hur marken närmat sig med en rasande fart och hur tankarna inte hunnit med henne instinktiva handlande. ”Trädgrenar saktade in vårat fall men jag slog ändå i marken hårt vilket måste ha orsakat mina skador.”
De fyra männen nickade tyst åt hennes berättelse och såg ännu mer medlidande ut.
”Vet du om skadorna kommer att läka?”
Kai log blekt mot Coopers försiktiga fråga, hon hade vetat att den förr eller senare skulle ställas.
”Helarna i byn visste inte. Eftersom de inte kunde säga vad felet är kunde de heller inte uttala sig om skadorna kan läka. Jag får helt enkelt vänta på svaret.”
”Det är bäst att du äter.” Sade Leon och nickade mot den tallrik som en av värdshus flickorna ställde framför henne. Kai log brett när hon såg att måltiden bestod av stekt kyckling och ris. Hon gjorde en grimas åt grönsakerna, vilket framkallade breda leenden från sina bordskamrater, och skrapade genast dem åt sidorna. Efter att ha ätit upp och druckit ur sitt glas med vatten ursäktade hon sig och bad Cooper visa henne till hennes rum. Väl där rotade hon igenom sin packning för att se att hon fått med allt och granskade sin brynja och vapen för att se om de fått några skador av färden. Rustningen och resten av hennes packning väntade redan på henne på palatset. När hon funnit allt i sin ordning klädde hon av sig och lade sig ner för att sova. Det dröjde inte länge, trotts hennes nervöshet inför morgondagen, innan hon sov.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *