-De Vilda-

24 november 2008

Kai gick i snabb takt längs stigen som skulle leda henne fram till hennes mål. I två dagar och en natt hade hon vandrat längs stigen med endast skogen och dess invånare som sällskap. I den ogästvänliga barrskogen kändes det föregående årets händelser ännu närmare och ända sedan hon satt foten innanför skogskanten hade hennes tankar strövat omkring bland minnena om olyckan. Olyckan som kanske för alltid hade handikappat henne och som nästan tvingat henne till det liv hon fruktade mest av allt. Ett liv som en vanlig kvinna, utan de kunskap och skicklighet som hon hade. Antagligen var ett vanligt liv inte så farligt att leva, men för hon som alltid älskat stålets blanka glans och styrkan och smidigheten hos sin egna kropp skulle det vara hemskt. Att få sitt minne raderat och placerad i en by som skulle ta hand om henne.
Kai rös vid tanken och funderade kort på om det var risken att springa en bit.
Olyckan hade inte gett henne några ytliga handikapp och inte heller några inre som de vildas helare kunde hitta, därför hade de låtit henne återgå till träningen. Mitt dagen hade hon känt av den varnande smärtan som hon nu för tiden så väl kände igen. Den dagen hade hon först bara ignorerat den. När den sedan blivit värre och värre till den punkt hon inte kunde hålla sig upprätt längre hade hon blivit rädd.
Efter att ha kollapsat på träningsfältet hade hon blivit förd till helarna igen. De hade låtit henne stanna över natten och gjorde olika tester och genomsökte hennes kropp grundligt men hade inte kunnat hitta några fel. Dagen efter det hade de släppt henne och givit henne tillåtelse att vara med på eftermiddagens träning. Efter två timmars träning kom även denna gång den dova smärtan som varning. Men denna gången gick inte den över till den ohanterliga smärta som förra gången. Istället växte den sakta men stadigt men precis innan den blev outhärdlig släppte den och hon hade nästan trott att hon inbillat sig det hela och hade gått och lagt sig precis som hon brukade innan olyckan. När hon vaknade igen hade hon befunnit sig hos helarna igen. Hon hade snabbt fått reda på att hon hade haft hög feber och varit i stort sett medvetslös i tre dagar. Någon vecka senare då hon åter fick träna kräktes hon mitt under träningen. Och så fortsatte det. Så fort hon ansträngde sig och tvingade sig kropp att prestera mer än vad den ville så hamnade hon alltid hos helarna i slutändan.
När hon helt plötsligt blivit kallad till stamledarens hus hade hon genast förstått vad det skulle betyda. Hon fick inte längre vara med på träningarna eller träffa någon annan vild och hon blev förbjuden att lämna sitt rum tills rådet fattat sitt beslut. I nästan två veckor hade hon varit inlåst i sitt rum i ständig rädsla inför vad hon trodde var oundvikligt, men när hon tillslut blev kallad till rådet fann hon sig beordrad att infinna sig vid Horus kungliga hov vid högsommar.
I flera dagar efter mötet hade det känts som om hon vandrade runt i en dimvärld av lycka. Oförmögen att se annat en det faktum att hon inte blev utkastad ur stammen. Hon hade fått träffa nya lärare och tillbringade alla dagarna innan avfärden till att läsa in sina kunskaper så hon kunde sköta sitt nya uppdrag vid hennes mästares sida som rådgivare. Eftersom hennes tidigare kunskaper tillät henne skulle hon även få en kaptensgrad men inga trupper skulle placeras under hennes befallning förens hennes nye mästare hade gett tillåtelse. Och nu befann hon sig på väg mot Horus huvudstad Kirth. Hon hade ridit i nästan en vecka innan hon nått fram till skogen där hon fått ta och gå till fots för att kunna komma fram snabbare. För en vanlig otränad människa skulle vandringen ta omkring två till tre dagar, en tränad krigare kunde räkna med två, men en vild krigare skulle skämmas om det tog honom mer än en dag att fullfölja resan genom skogen.
Hon kunde inte låta bli att sucka vid tanken på att för lite över sex månader sedan hade hon lätt klarat av resan på en enda dag. Och nu var hon redan inne på sin andra. Tack och lov borde hon vara framme vid kvällningen men resan hade ändå gått pinsamt långsamt.
Kort undrade hon över sin blivande mästare och varför han hade accepterat en handikappad krigare. Hon visste att mannen var kungens andra son och att han var berömd för sin krigskonst som oftast kunde mäta sig med en vilds, om den inte var bättre. Han, likt stora delar av kungahuset, tillhörde Cirdanklanen och med det hade hon en bra bild på hur han borde se ut. Även om det i sig inte var viktigt, intalade hon sig men kunde inte låta bli att hoppas att han hade ärvt den vida kända skönheten hos Cirdan medlemmarna. Det som hade förvånat henne mest när hon fött höra om honom var det faktum att han ännu inte låtit någon vild svära sin trohet till honom. Han var nästan tjugosju och borde vid det här laget åtminstone ha två svurna krigare vid sin sida. I alla fall om man följde traditionerna inom Horus kungahus. Fast, om han redan hade haft vilda vid sin sida hade han nog inte tagit i mot henne. Så på ett sätt var det bra att han inte tidigare accepterat någon vild.
Det hon tyckte var underligast av allt var det faktum att Cirdanklanen, och de flesta andra klaner i Horus, inte tillät kvinnliga krigare och ändå hade hon blivit tillfrågad att tjäna en av deras prinsar.
Kai lät blicken svepa runt omgivningarna innan hon lät blicken stiga uppåt mot solen. Det började bli sent. Fast träden talade om att hon snart skulle vara ute ur skogen. Hon nickade godkännande för sig själv och ökade tempot tills hon sprang framåt med stadiga snabba steg. Nästan lika snabbt som hon kunnat springa innan.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *