Del 1: Duran

2 april 2005

Lösryckta minnen fladdrade runt inför hans inre öga. De var svartvita, eftersom han var färgblind. En gång hade han kunnat se färger, men den förmågan hade han förlorat när han bländats av ett så kraftigt ljus att han inte kunnat se på flera dagar. Det var längesedan, han mindes inte hur färgerna såg ut längre.
Ett speciellt minne visade sig särskilt mycket. Det var minnet av den där blicken…blicken som verkade kunna se rakt in i hans själ och hjärta, som verkade kunna läsa varenda tanke han tänkte. Vem tillhörde den och varför fortsatte minnet att komma tillbaka?

Duran stannade tvärt när han såg pojken vid vägkanten. Han såg ut att vara mycket illa däran.
Han hade en stor blodfläck i sidan, armarna och benen var översållade med blåmärken och han såg fullständigt utmärglad ut. Inte heller verkade han vara vid medvetande. Duran ställde sig på knä bredvid honom och kände efter om han andades. Det var en mycket lätt andning, men likväl fanns den där. Han tvingade upp pojkens ögon och såg in i dem.
Under tiden hade några människor ställt sig för att titta på. Duran blängde på dem en sekund, men de flyttade sig inte en centimeter. Han helade helst inte inför andra.
Det var nämligen det han tänkte göra. När han var femton hade han upptäckt den förmågan. Han kunde hela genom att se in i ögonen på folk. Han gjorde det närmast oavsiktligt i början, och kunde inte behärska förmågan. Men sedan hade en magiker tagit kontakt med honom och lärt honom att behärska den så pass mycket att han åtminstone inte helade alla han hade ögonkontakt med.
Men magikern hade bara lärt honom hur man helade kroppsliga sår, han kunde inte hela psykiska sjukdomar. Pojkens kroppsliga sår helades inför de församlades ögon, hans ansikte fick ett mer fridfullt uttryck och andningen jämnades ut till lugna, normala andetag. Men han var fortfarande fruktansvärt utmärglad. Ett sorl gick genom församlingen och han kunde känna deras blickar bränna i ryggen. Varelser med olika ovanliga förmågor var inte särskilt omtyckta, och folk hade en tendens att frysa ut dem.
Duran tvekade en stund. Han hade inga pengar. Han hade alltid försörjt sig på sin musik. Men han ville ta hand om pojken, trots det. Därför lyfte han försiktigt upp pojken på ryggen, plockade upp sitt lilla knyte med personliga tillhörigheter och började gå.

Så småningom kom han fram till en by. Det hade då börjat skymma, och han hade svårt att se vägen klokt. Pojken hade inte vaknat en enda gång under hela dagen. Han fick syn på ett hus med en skylt med ordet ”Wärdshus” ovanför dörren. Duran gick in där.
Innanför dörren fanns ett stort rum med några bord och stolar utspridda. Luften var riktigt ren och trägolvet doftade gott av såpa. Rummet var tomt på folk så när som på en man iklädd förkläde med en sopkvast i högsta hugg. Duran antog att det var värdshusvärden. Han fattade tycke för värdshuset direkt eftersom det var så rent, och gick fram till mannen.
– Ursäkta, brukar det komma mycket gäster hit på kvällarna?
Värden rätade på sig och granskade Duran under buskiga röda ögonbryn.
– Jodå, det brukar komma en del gäster hit. Varför undrar du? svarade han.
Duran plockade upp sin okarina ur knytet.
– Jag är vandrande musiker. Skulle jag och min vän kunna få mat om jag spelar ikväll? Rum behöver jag inte, vi kan sova under ett av borden eller något.
– Vi får väl se, svarade värden. Får jag höra hur bra du spelar. Spela en visa för mig.
Duran nickade och satte okarinan till läpparna. Han spelade en av de mest välkända visorna i landet för honom. När han slutade var mannen tyst. Efter en stund tog han till orda igen.
– Det där, sade han tyst, var det mest…jag har aldrig hört någon spela så bra. Naturligtvis ska ni få mat om du spelar så bra för mina gäster. Jag tror till och med att jag kan ordna fram ett litet rum åt er. Sätt er här och vänta en stund så kommer gästerna snart. Jag ska ordna fram lite soppa. Det vore nog den bästa maten för din vän, sade han bekymrat och betraktade pojkens utmärglade ansikte, som var lutat mot Durans axel.
Värden skyndade iväg i riktning mot en dörröppning i ett hörn. Efter en stund kände Duran ett väldoftande matos därifrån.
Under tiden satte han ner pojken på en stol och lade hans armar ovanpå varandra och lutade hans huvud mot dem. Stönande masserade han sin värkande rygg och sträckte på sig. Plötsligt insåg han att han nog borde försöka väcka pojken för att få i honom lite soppa. Duran tog tag om axlarna på pojken och ruskade honom varligt, samtidigt som han pratade lågt till honom. Efter några minuter kände han att pojken började vakna. Pojken öppnade långsamt ögonen, men de föll hela tiden ihop. Tillslut lyckades han hålla dem öppna. Han såg mycket förvirrad ut. Han hade grå ögon, grå som havet på vintern.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *