Del 2: Dimma

28 november 2005

Första delen till denna novell heter Del 1: Duran
– Det kommer in mat strax. Tror du att du kan hålla dig vaken till dess? sade Duran och gav pojken en forskande blick.
Pojken verkade ännu en aning omtöcknad, men han förmådde i alla fall att nicka lite blygt. Tystnaden föll över bordet, en tystnad som bara stördes av värdens slamrande i köket. Slutligen kom han in med två träskålar fyllda med varm soppa. Små fyrkantiga köttbitar och hackade grönsaker simmade omkring i den, och både Durans och pojkens mage gav ifrån sig ljudliga läten som skvallrade om det varit dåligt med mat under dagen. Värden skakade på huvudet och fnös.
– Ungdomar, de kan då aldrig inse att det är dags att äta…, muttrade han och gick tillbaka till köket.
Duran höll tillbaka ett leende och började istället sleva i sig soppan, men tjöt till när han brände sig på tungan. Han hade glömt att låta den svalna. Pojken tittade överraskat upp när han hörde utropet, och Duran insåg att han fortfarande inte visste vad han hette.
– Vad heter du? frågade han pojken.
Han såg hur pojken sökte i minnet. Men det verkade som om han inte hittade det, för efterhand blev hans ansikte mer och mer bedrövat.
– Jag vet inte, viskade pojken olyckligt.
Duran satt tyst en stund. Sedan sade han:
– Då får vi väl hitta på ett åt dig. Vad vill du heta?
Återigen satt pojken tyst en stund innan han svarade.
– Dimma, sade han slutligen.
Duran trodde att han visste varför: pojkens ögon var ju grå, och hans långa toviga hår likaså. Men han fick ingen bekräftelse på detta, för pojken sade inget mer. Han gav Dimma ännu en forskande blick.
– Ät upp nu, så du kan gå och lägga dig. Du behöver sova, sade han. Efter ett par ögonblick tillade han: mina krafter må hela sår och sjukdomar, men sömn är något livsviktigt som inte kan ersättas.
Dimma gjorde som han blivit tillsagd och gäspade stort när han var färdig. Duran såg sig om efter värden. Som av en händelse råkade värdshusvärden titta till dem genom köksdörren just då, och han travade fram till dem med förvånande snabbhet för att vara så kraftig. Duran misstänkte att han inte tänkte riskera att bli av med en så duktig speleman.
– Något jag kan hjälpa till med? frågade värden artigt.
– Ni sade något om ett litet rum förut. Skulle min vän kunna få komma till det rummet? Han är fullkomligt utmattad och behöver sova.
– Naturligtvis. Den här vägen.

I takt med att mörkret föll över värdshuset i byns utkant, blev musiken allt högre. Det visade sig att två av resenärerna som vandrade genom byn var musiker, den ene med fiol och den andre med dragspel. Trion varvade dansmusik med en lite mer stillsam musik som Duran framförde själv eftersom han var den skickligare av de tre. När han spelade gav alla ifrån sig ljudlösa suckar av välbehag, och man kunde nästan ta på den tystnad som följde hans musikstycken. En tystnad som slets itu när de tre spelmännen stämde upp dansmusik igen.
När klockan var framemot två på morgonen tänkte Duran avsluta kvällen med en av de vackraste melodier han kände till. Men i samma ögonblick som han satte okarinan till läpparna och precis tänkte börja spela, sade någon bakom honom:
– Låt mig.
Det lät som Dimma. Duran vände sig om, och mycket riktigt, där stod Dimma, visserligen en aning sömndrucken, men ändå med en innerlig önskan i ögonen. Plötsligt såg det ut som om han insett vad han sagt, och sade:
– Jag menar, jag…, sade han och slog ner sin grå blick och rodnade. Förlåt, viskade han sedan, knappt hörbart.
– Jag visste inte att du kunde spela, sade Duran förvånat. Men visst. Varsågod, sade han och räckte okarinan till Dimma.
Dimma rodnade ännu mer, men såg samtidigt strålande glad ut. Han tog emot okarinan och satte den till läpparna.
Senare på dagen var det ingen som riktigt kom ihåg vad som hänt, och det berodde inte enbart på den mängd alkohol som förbrukades. Nej, det berodde på Dimmas musik. Den hade berättat en historia så sorgsen att när den var slut var det inte en enda av människorna i rummet som hade kunnat hålla tillbaka en tår. Faktum var att man hade kunnat se skepnaderna okarinan framkallade framför sig; i början en aning otydliga men med tiden lika glasklara och detaljrika att de lika gärna kunnat stå framför en. Det var bara en sak som gjorde att man visste att de inte var riktiga: de hade inga färger, de var helt grå.
Historien hade berättat om en ung man som rymde hemifrån med avsikt att mönstra på ett skepp. Hemma fanns en flicka han älskade, men hon älskade inte honom på det sättet. Dagen innan han rymde hade hon gift sig med hans bästa vän sedan barndomsåren. Han stod inte ut med att se dem så lyckliga tillsammans, utan försvann i gryningen. Men när han kom fram till hamnen, fick han reda på att det enda skeppet som hade plats kvar hade seglat dagen före. Nedstämd och irriterad gick han till ett av hamnens värdshus för att supa, men väl där träffade han en flicka som var mycket klok. De blev kära och gifte sig ett halvår efter det.
Några år gick. Den unge mannen och hans fru var så lyckliga man kunde bli, där de bodde strax utanför hamnen. Men plötsligt slog olyckan till mot familjen. När frun skulle föda deras första barn blev förlossningen svår och utdragen, och den slutade med att hon dog så snart tvillingarna hade kommit ut. Den unge mannen blev förtvivlad, och det blev inte direkt bättre av att den ena tvillingen dog i plötslig spädbarnsdöd. Han blev galen av de båda olyckorna, och den andre av tvillingpojkarna togs ifrån honom och sattes på barnhem. Berättelsen slutade med att mannen kastade sig nerför de höga klippor som omgärdade hamnen.
Precis då upphörde musiken, och en kakofoni av snyftanden bröt ut runt om i rummet. Dimma såg ut som om han inte riktigt visste vad han hade gjort. Duran såg att tårarna rann nerför Dimmas kinder också.
Plötsligt lyfte Dimma okarinan igen. Nu spelade han ingen berättelse, utan den här gången spelade han en melodi så långsam och betryggande att när den var slut sov alla i rummet djupt. Alla utom Duran och Dimma.
De såg på varandra och kände en märklig samhörighet. Duran förstod att historien som okarinan berättat hade något att göra med Dimma, men han visste inte riktigt vad ännu.
Fortsättning följer…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *