Demonöga! Demonöga!

1 juni 2007

”Desideria, Desideria! Vakna!” Jag öppnade sömnigt ögonen när jag hörde Elviras röst.
”Vad är det?” Frågade jag och satte mig upp i sängen.
”De är här, de är efter dig. Demontämjarna.” Jag stelnade till. Demontämjarna? De var livsfarliga! I alla fall för mig, jag som själv var en så kallad demon. Bara för mina ögons skull. Jag hade ett svart och ett rött öga, jag hade ingen aning om varför, men tydligen så var det demonernas tecken. Sömndrucken reste jag mig snabbt upp ur sängen och klädde på mig kläder. Elvira höll på att packa ner lite mat i ett knyte. Jag stannade upp för en sekund och betraktade den stressade alven. Hon hade tårar i ansiktet, hon var den enda som någonsin brytt sig om mig och nu skulle jag tvingas fly från henne och byn. Bara för mina ögon och för demontämjarna. Jag suckade och satte upp mitt långa, korpsvarta hår i en hästsvans. Jag gick till dörren och tog emot min pilbåde och knytet med mat från Elvira. Sedan omfamnade jag henne snabbt innan jag rusade ut ur hyddan och den svarta natten.
De hade väntat på mig. Direkt när jag kom ut såg jag en massa tända facklor. De kastades mot mig och jag kände hur de svedde min hud. Jag lyckades få tag i en och höll den framför mig medan jag sprang, rakt in i skogen.
“Demonöga! Demonöga!” Mässade de skrikande. Av de hundratals stegen bakom mig förstod jag att de förföljde mig, även de springande. Mina ögon började fyllas med tårar och jag blev arg, mycket arg. Här kom de och fördrev mig från mitt hem och skulle döda mig trots att jag ingenting gjort. Var det mitt fel att jag fötts med ett blodrött och ett becksvart öga?!
Ilsket vände jag mig om och mötte deras blickar. De tvärstannade när de såg att jag stannat. Vaksamt närmade de sig mig. Jag spände blicken i den som var först och jag kände vreden brinna inom mig. De här människorna ville döda mig för något jag inte kunde rå för! Plötsligt föll han som jag spänt blicken i ihop, död. De andra drog häftigt efter andan och stirrade på mig. Jag andades häftigt in och sanningen gick upp för mig. Jag tvärvände och började åter springa, de följde efter mig. Jag hade dödat en människa med mina ögon, jag var en demon! Demontämjarna hade rätt! Jag knep beslutsamt ihop läpparna till ett streck.
Jag kanske var en demon, men jag kunde bli en god demon! Nu gällde det bara att springa ifrån demontämjarna, och skapa sig ett liv. Ett liv långt ifrån människorna, tillsammans med de andra demonerna där jag hörde hemma och där alla andra hade likadana ögon som mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *