Den Dolda Världen – Kapitel 11

1 juli 2007

Nästa morgon vaknade Robert till ljudet av en mörk, bullrig och allmänt irriterande röst.
Rösten kom från cellen till vänster om Roberts där en gammal, mycket mager man satt.
– Hallå, grabben. Vill du ha lite bröd?, sa han och viftade lite med sitt korta skägg.
Han pekade med sitt rynkiga finger på ett smutsigt bröd.
– Jag fick det till frukost, men konstigt nog är jag rätt så mätt. Vakten kan nog räcka över det till dig.
Robert hade aldrig i sitt liv sett ett sånt nedsmutsat bröd och visste att han inte skulle se fram emot måltiderna på fängelset.
Den gamle mannen avbröt honom ur sina trötta tankar.
– Hur ska du ha det ?
– Nej, tack, sa Robert och viftade med handen avvikande.
Av någon anledning hade inte Robert fått sin frukost än, vilket kanske inte var så konstigt eftersom att bara den gamle mannen var vaken av fångarna, Robert konstaterade snabbt att det var tidig morgon.
Han undrade hur den gamle hade hamnat där och släppte ut sin nyfikenhet.
– Hur kom du hit?
Det tog en stund medan den gamle tänkte ut ett bra svar, sedan sa han:
– Tja, hur jag kom hit, jag kom hit väldigt tidigt, för att ha snattat frukt på handelsgatan i Borna under den stora marknaden, jag gjorde det brottet för ungefär sextio år sedan, men sorgligt nog håller säkerhetschefen kvar en hela livet för minsta lilla brott. Sorgligt, sorgligt, ja det är det verkligen.
Robert fylldes av obehag, han hade fortfarande inte fått in i huvudet att han skulle stanna i fängelset under hela sitt liv.

– Så, vad gör ni här på fängelset förutom att vara fängslade?, frågade Robert.
Jack, som mannen Robert hade pratat med hette svarade:
– Vi gör nog inte så mycket här, nykomlingarna kommer till en början att försöka svälta sig själva, men om de överlever den proceduren så vänjer de sig till slut.
– Finns det överhuvudtaget någon här som gjort något verkligt och farligt brott?
– Nej, för guds skull, en sådan har sällan existerat.
Men jag har hört rykten…
Robert lutade sig av nyfikenhet närmare gallret, vakten betraktade de misstänksamt.
Jack lutade sig också sin mun närmare gallret för att viska.
– Jag hört det av vakter som stått och småpratat lite här omkring.
– Hört vad?
– Om en mördare som skulle fängslas här, hans namn var…
Men de blev avbrutna av en dörr som slängdes igen med ett brak längst bort i korridoren, bortemot tunneln.
– Det är nog han, mumlade Jack.
Nästan alla fångar hade troligen hört ryktet eller så var de bara nyfikna över vem som kom, för alla stirrade med förväntan i blicken ut genom gallren.
Och visst var det han, den enbente mördaren, som spatserade genom korridoren en stund senare tillsammans med två vakter.

Medan han vandrade genom raden av celler så tittade ”den enbente mördaren” föraktningsfullt på varenda en av dem.
Robert blev riktigt rädd när en av vakterna i blåa arbetskläder som gick och höll koll på mördaren verkade låsa upp hans cell.
Men vakten tittade upp och såg då Roberts bleka ansikte och kom på att det inte var den cellen han skulle till.
Istället flyttade han stegen lite åt vänster och vips, så stod han framför Roberts granncell.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *