Den Dolda Världen – Kapitel 12

8 augusti 2007

Vakten låste upp cellen puttade så vårdslöst han vågade in mördaren.
Sedan låste han den igen och gick tillbaka genom tunneln.
Robert tittade nyfiket på mördaren, som upptäckte det.
– Vad glor du på?, din lille snorunge, skrek mördaren åt Robert.
Robert tittade snabbt åt ett annat håll för att undvika mördarens blick och satte sig istället på det kalla stengolvet.
Jack hade berättat för honom att den enda måltiden som skulle hållas tillsammans med de andra fångarna var middagen, och trots att mördaren säkert inte kunde göra något mot honom så gillade han inte tanken på att det inte skildes ett galler mellan dem, han kände verkligen något obehagligt över den här mördaren.
Jack berättade också att han hade hört rykten om att anledningen till att mördaren hade skickats hit var för att han hade mördat två små barn som snodde hans häst när han var på resa, Robert anade att det inte var dem första mannen hade mördat.
Efter en stund hämtades mördaren iväg av vakten för att dem skulle ordna någon sak med fängelsemästaren, under tiden passade Robert tänka lite, vilket han självklart gjort förut när mördaren var där men det var lite svårt att tänka på något annat än rädslan för honom när han var där.
Robert visste ju att det säkert skulle komma fler mördare hit till fängelset men han tyckte ändå att den här mördaren var mer orädd än någon annan av fångarna och vågade skrika ut åt någon i granncellen, han var nämligen säker på att säkerhetsmagikerchefen hade ännu en korkad lag om att det skulle ge extra straff, om det nu gick att ge några extra straff.
Senare kom middagen Robert hade fruktat inför.
När Robert kom in i matsalen såg han att den bestod av ett tiotal små bord med fyra-fem stolar runt om borden, mitt i rummet stod en stor gryta med maten, enligt Jack serverades samma rätt varje dag.
Robert stod för tillfället bakom honom i matkön, när det var hans tur och han tittade ner i grytan såg han också att han verkligen inte skulle se fram emot resten av middagarna.
Det som serverades var nämligen någon konstig, illuktande, rödfärgad soppa med svarta små klumpar i och något som såg ut som dregel hade hamnat ganska långt upp.
Han var noga med att inte ta den delen där den dregelliknande sörjan hade hamnat.
Robert tog upp lite av den illaluktande soppan, rynkade på näsan och tog några steg bak för att inte komma för nära lukten.
Men till slut var han tvungen att ta tallriken, för han var nämligen utsvulten och tänkte så snabbt som möjligt gå och sätta sig någonstans.
Han tittade sig om för att se var Jack hade satt sig men innan han hann göra det såg han någon vinka efter honom på andra bordet från höger.
Det var nämligen den mannen Robert inte hade lärt känna under något annat namn än den Enbenta Mördaren.
Robert struntade i mördarens blick och fortsatte förskräckt att leta efter Jack med blicken.
Han tänkte sig att det kanske var någon annan mördaren hade vinkat efter, eftersom att ingen redan satt vid den fruktade mördarens bord.
Men när Robert tittade bakom och bredvid honom såg han att ingen var där och att alla redan hade satt sig ner.
– Kom hit och sätt dig, röt mördaren.
Robert insåg att han inte hade något annat val och steg sakta och nervöst mot mördaren.
Han satte sig på stolen mitt intill mördaren, sen såg han nervöst bakom sig och upptäckte att alla andra (inklusive Jack) tittade på honom konstigt, det kändes inte bättre.
Mördaren tittade även han konstigt på honom, fast på ett annat sätt, ett ont sätt.
Sen sa han:
– Du, jag har ett litet förslag åt dig, sa han och tittade slugt på Robert.
– V-adå?, stammade Robert tillbaka och försökte undvika hans blick.
– Jo, sa mördaren återigen, jag har redan blivit trött på det här fängelset (Robert nickade nervöst och igenkännande) och jag undrar om du kan hjälpa mig lite på traven, för att komma ut alltså.
Robert skulle i vanliga fall svarat att han förstås inte kunde hjälpa honom med det eftersom att han bara skulle få ett ännu längre straff (om det nu gick) men när han såg mördarens hemska blick insåg han att han inte hade något val, istället sa han det svåraste han kunde få sig själv att säga.
– Om jag hjälper dig, kan jag få något i gengäld?
Mördaren såg till en början ut att bli förskräckligt ursinnig och när Robert såg hans blick var han nära på att åka in i bordet som låg närmast Roberts bord där åtta personer satt varav dem flesta försökte få reda på vad mördaren sa till Robert (verkade det som), men sedan övergick den fasansfulle mannens ansiktsuttryck till ett ganska normalt då han sa:
– Du kan kanske också kan få följa med på flykten, fast bara om du gör ett flitigt jobb åt mig.
Robert såg lättad ut och frågade lite modigare:
– Vad ska jag hjälpa dig med?
– Jo, när jag försöker bryta oss ut kan väl du uppehålla vakterna en stund.
-Och hur tror du jag skulle kunna det?, frågade Robert lite för trotsigt.
Och det, insåg han, skulle han inte ha sagt.
Mördaren ställde sig upp i ursinne och tittade ner på Robert som såg liten ut, inte för att han var det men när mördaren hade ställt sig upp med sådan kraft och ilska och tittat ner på Robert med sitt ärrade och bleka ansikte hade han snabbt kurat ihop sig och sett rädd ut.
Mördaren satte sig ner på stolen, men ansiktet var fortfarande ursinnigt.
Robert bestämde sig att i forsättningen vara lite mer försiktig mot mördaren, han hade ju vid det här laget märkt hans väldiga humör.
-Det får du väl lista ut själv.
-Och vad ska du göra under tiden? För att bryta dig ut.
-Använda mina talanger, svarade mördaren med ett slugt leende.
Robert vågade inte fråga vad det var så han fortsatte:
-Och när ska vi bryta oss ut?
-Har tänkt att vi ska göra det inom två veckor, då är det säkert att jag hinner till ähum…en sak.
-Ok, kan jag få gå nu?, råkade Robert säga ännu en gång lite för oförsiktigt, men mördaren blev tydligen inte arg för detta.
-Som du vill, om två veckor gör vi det, jag kommer gå igenom planen för dig innan.
-Eh…ok, sa Robert, tog sin fulla tallrik (maten var lika illa som den såg ut), slängde tillbaka maten i smyg och vandrade därifrån tillsammans med en vakt som hade stått och bevakat matsalen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *