Den Dolda Världen – Kapitel 2

23 april 2007

Kapitel 2: I En Främmande Värld
Han hade landat på ett stort fält.
Det var tydligen mitt på dagen ( nyss hade det ju varit kväll ) och solen bländade Robert när han reste sig upp, trots solen tyckte han sig skymta snö uppe på bergen långt framför honom.
Men det var inte detta han till stor del förvånades av, till vänster om honom stod en gigantisk stol och sittandes på denna gigantiska stol, en jätte i kostym.
Ja, det var faktiskt sant ( Robert hade läst mycket böcker, så han kände igen en jätte när han såg dem ), jätten såg ut precis som en vanlig människa men var gigantisk, just den här jätten såg ut att vara fem-sex meter lång och vikten ville Robert inte ens tänka på.
– Jordian 556, mumlade jätten.
– Vadå jordian?, jag föredrar att kallas människa, jätte, sa Robert.
– Vadå jätte?, jag föredrar att kallas Iolis, jordian, högg jätten tillbaka.

Robert var fullständigt förvirrad, för en timme sedan hade han befunnit sig i sin trygga skola och nu befann sig i något land där en jätte just kallade honom för Jordian nr 556.
– Förresten, var är dom där numren till för?, jag heter Robert och inget annat.
– Tja, vi kommer ju inte ihåg namnet på varenda nyfiken rackare som är dum nog att träda in i den där porten.
Mannen i familjen innan dig ställde samma fråga, resten i familjen verkade inte kunna prata, så förvirrade de.
Det var nog familjen som han hade tyckt var så konstiga, tänkte Robert.
Då ställde han äntligen frågan.
– Öh. Vilken världsdel har jag kommit till ?
Robert visste självklart redan att svaret inte skulle bli Asien eller Nordamerika eller Europa men han tyckte att han måste fråga den frågan.
– Världsdel ? Alltid ställer ni jordianer…
– Människor.
– Jaja. Alltid ställer ni människor samma fråga när ni kommer hit och alltid tvingas jag besvara den, men okej då, det är ju mitt jobb, jag är väktarjätte, så jag kan berätta att du har kommit till den fridfulla världen Alkara.
– Alkara ?
– Ja, Alkara. Du vet, dom konstiga fantasidjurens värld som ni människor kallar dom.
– Jag har aldrig kallat dig för djur.
Iolis låtsades att han inte hade hört Roberts anmärkning.
– Jag antar att du har rest hit ensam till skillnad från dom där marsianerna som kom i grupper om fem till Vallara här om dagen, så…
– Marsianer? Vallara ?

Robert avbröt Iolis eftersom att han tyckte att han förklarade alldeles för lite för honom.
– Ni tror väl inte att det bara är ni jordianer som hittar portar hit till Alkara. Och Vallara är grannlandet till landet som vi nu befinner oss i, Garora.
– Marsianer, coolt.
– Hur som helst, så eftersom att du har kommit hit själv så får du ju bli adopterad av någon, och som tur är ( för dig ) så har vi åtminstone en varelse ( det måste ju inte vara människor ) på väntelistan, nämligen Miss. Robinson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *