Den Dolda Världen – Kapitel 5

25 april 2007

Kapitel 5: Miss Robinson och Tir´Ran
Det dröjde innan Robert hörde ljudet fotsteg och en dörr som öppnas men det kom till slut.
Miss Robinson öppnade dörren och tittade ut.
Hon var ganska knubbig och kort, med kort hår och vänliga ögon.
– Men se där då, sa hon glatt.
– Som du ser så har jag äntligen hittat en bra pojk för dig att adoptera, Miss Robinson, sa Iolis.
– Japp. Och vad heter han då ? Han är väl ingen marsian, du vet, jag har ju lite fobi mot dom.
– Nej, han kommer från grannporten här, och du vet ju att ingen marsian skulle tänkas se ut som honom. Och just det, namnet, jo, han heter Jordian 556.
– Robert Parker, rättade Robert honom.
– Men se där då, han har inte fått sitt riktiga namn än.
– Nej, faktiskt hann jag inte hitta på ett ordentligt namn till honom, sa Iolis och kliade sig i huvudet.
– Hm, få se här, Tir´Ran, duger det ?, undrade Miss Robinson.
– Öh ?, var det enda Tir´Ran/Robert kunde få fram.

Nu hade kvällen sakta kommit och Iolis hade lämnat dom för länge sedan, Robert hade redan börjat vänja sig vid husen.
Nu satt Robert och Miss Robinson och bekantade sig med varandra medan dom åt kvällsmat, en brunaktig sörja som smakade gudomligt gott, påminde lite om kalkon faktiskt, tyckte Robert.
– Varför fick jag ett så konstigt namn, egentligen ?, undrade han.
– Just det, det glömde jag att berätta, så här var det, Alverna byggde dom här portarna för länge sedan och för att hedra dom döpte vi varje ny varelse som vistades här i Alkara för något med Ran sist i namnet, precis som Alverna heter, så därför tog jag Tir´Ran, jag vet inte riktigt var jag tog Tir ifrån men det gör sak samma, svarade Miss Robinson och tog sedan en rejäl sked av den bruna sörjan.

Sedan var det dags att lägga sig, Robert hade inte hunnit upptäcka så mycket av den här värld än så han tänkte verkligen göra det nästa dag.
Miss Robinson tog upp honom till överplan och visade honom sitt sovrum och lämnade sedan honom med ett snabbt god natt.
Det tog lång tid för Robert att somna, han hade så mycket att fundera över.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *