Den egentliga historien om Rödluvan

10 februari 2009

”Rödluvan, kom hit”, gapade Mormor från monitorrummet. Omedelbart hoppade hon till, då hon kände igen den olycksbådande tonen. Skyndsamt trippade hon igenom holografhallen och polygonporten. Innan timern nådde sitt slut var hon inne i mitten av monitorrummet med blicken fäst i det konceptuella golvet framför Mormor.

”Vad har jag sagt till dig om att att kommunicera med komponenter utanför Mormors hemsystem? Har du en aning om hur lätt hemmet kan hotas då öppna fönster projiceras? Voxelrävar kan ta sig hela vägen in i energicentrat och orsaka kortslutning under obevakade uppdateringsticks!”

Under ett ögonblicks frekvenstystnad flackade Rödluvans blick uppåt, tills den mötte Mormors pixlade beläte på den stora monitorn. Att titta direkt på henne överbelastade nästan Rödluvans interna processer, så snabbt stängde hon ögonen. Inte förrän det mesta av minnet var raderat öppnade hon långsamt dem igen. Nu med blicken i säker vinkel.
”Rödluvan, lovar du mig att detta inte repeteras?” sa den metalliska rösten.
”Ja, Mormor.”

Rödluvan lämnade rummet strax innan det joniserades på nytt. Hon var trött på Mormor, och hon var trött på hemsystemet. Under loopade sekvenser som var alltför många för att räknas upp, så hade hon fått sköta om hemsystemets rutinprocesser. Detta inkapsulerade allt från underhåll av gammalt arvegods till att hålla utkik så att varken hästar eller insekter hittade öppningar in i hemsystemet. Men hon visste att det fanns något mer. Hon hade sett det när hon projicerade fönster. Men det var en omöjlig dröm så länge Mormor fanns kvar. Hon skulle aldrig få access att lämna hemsystemet. Men Rödluvan hade en plan.

Med prestanda fokuserad på den centrala processen sökte hon sig fram genom hemterminalen tills hon hittade en funktion som precis fyllde minimikraven. Hade hon försökt ändra på en av de större funktionerna, såsom elektrokanalerna som var integrerade i hela hemsystemet, skulle Mormor antagligen upptäcka det tillfälliga flimrande som kunde uppstå. Rödluvan lät de förkomponerade instruktionerna exekvera. Vid tidigare tillfällen hade hon projicerat fönster, men denna gången skulle voxelrävar komma att bli Mormors lägst prioriterade bekymmer.

Fiber för fiber ändrade ledarna sin riktning, och snart började flödena i själva hemsystemet att påverkas. Hon visste att hon lekte med elden. En semiledare på fel ställe skulle kunna kortsluta både henne och hemsystemet. Men Rödluvan gillade att leka. Särskilt när hon höll i trådarna. Hennes fokus bröts av Mormors förskräckta utrop.
”Rödluvan, flera spärrar och lås har disintegrerat.”
Bara aningen senare hade rösten förmörkats flera frekvenser.
”Du har varit olydig. Nu måste jag straffa dig för den stygga flicka du är.”
Mormor hade avslöjat henne. Men hon brydde sig inte längre. Om några enstaka uppdateringar skulle allt vara klart.
”Rödluvan?” mullrade den gutturala rösten genom fibertransmitorerna.
”Gäster är hänvisade till Mormors bakdörr.”

Vargens skugga renderades över henne när den passerade med ett sprakande leende på sina rovdjursläppar. Rödluvan själv kunde inte undvika att samtidigt projicera ett förnöjt leende. Vargen var lös i hemsystemet. Bakdörren var okrypterad. Rödluvan lämnade hemsystemet för första gången. Kvar höll hon bara en enkel övervakningskanal. Genom denna registrerade hon hur hemsystemet del för del fallerade under Vargens bärsärkagång. Jonerna som byggt upp hemmet tappade sin ordning och spreds i det virtuella vakuumet. Till slut fanns bara Mormor kvar, och Rödluvans ögon lyste när Vargen till slut slukade den gamla diktatorboten. Hemsystemet var knäckt. Mormor var raderad. Rödluvan var fri. Möjligheterna utvecklades som fraktaler.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *