Den enes glädje, den andres sorg

19 november 2007

Det var en gång en mycket gammal drake. Den var väldigt stor, ja större än ett hus! Den var silverfärgad, men eftersom den var så gammal var den nästan snövit, och när vintern anlände var det svårt att se draken i all snön, trots att den var så stor.
Som du kanske redan känner till, så har drakar ett förfärligt humör, oavsett deras storlek eller färg. Men den gamla draken hade varit på dåligt humör i nästan hela sitt liv, så sina sista år ville han betrakta världen, ty hans kropp orkade knappt flyga, men hans ögon var fortfarande brukbara. Och som alla andra drakar bodde den uppe i bergen, och hans grannar var yngre än honom, och därmed elakare. Det fanns människor som bodde nedanför bergen, och ibland kunde de yngre drakarna flyga ner dit för att retas med dem. Men kom ihåg, att retas för en drake är en katastrof för människan. Fastän den inte äter människor, eller människoliknande arter, älskar den att retas med oss. Och med det menas att drakarna blåste rök och eld i människornas hus, eller ibland åt upp deras hästar, eftersom hästkött var mycket populärt hos drakarna.
Men en dag skedde det något nytt i bergsområdet och dalen, och det var att ett nytt drakfolk från den norra delen av landet som bebodde sig bland människorna och drakarna. Men de här drakarna var inte alls som drakarna som hade bott där i tusentals år, nej, det här var minsann dvärgdrakar! De var inte större än en hund, och inte fler än en handfull var dem, och deras färger var grönt och silver. De var ruskiga små drakar, med ett förfärligt humör, nästan värre än de stora drakarna! Och de stora drakarna, vad tyckte de om att ett nytt drakfolk bosatte sig nära dem? Man kan tro att de blev ursinniga, men så är inte fallet. Istället så fann de det magknipande roligt! De små drakarna drevs till vansinne av de stora drakarnas brist på respekt mot dem, de var minsann också drakar. Och värre blev det för dvärgdrakarna. De bestämde sig att följa deras naturliga instinkt, nämligen retas med människorna. Men människorna skrattade så de grät när de såg de små drakarna, och eftersom de avskydde de stora som pesten, så överförde de sin hat och rädsla mot de små. När männen kom hem efter en hård dags arbete, brukade de fånga en av de dvärgdrakarna och använda kedjor som koppel mot dem. Och de tvingade de små drakarna att tända deras pipor, ty även om de var drakar så var deras eld väldigt ofarlig mot människorna. Så fortsatte det i ett par månader, och dvärgdrakarnas envishet med att stanna i dalen byttes ut mot en önskan att fly därifrån. Och under hela den här tiden hade den gamla draken betraktat hur de andra retade dvärgdrakarna. De större drakarna hade till och med blivit vänner med människorna, eftersom båda gjorde narr av de mindre. Den gamla draken tyckte inte alls om detta, eftersom på hans tid så umgicks man aldrig med människan, det var mer av en synd att ens umgås med andra som inte var drakar. Så en kväll när dvärgdrakarna hade ett möte om hur de skulle hämnas på drakarna och människorna, så steg den gamle draken fram.
– Ut härifrån! Väste en grön drakhona med stora ögon, nästan för stora för hennes lilla huvud.
– Åja, ta det lugnt nu, sade den gamla draken brummande. Jag är inte här för att retas med er.
– Minsann? Fnös en silverfärgad drakhane, vars näsborrar fylldes med ilsken, svart rök. Det tvivlar vi på, gamle narr!
Den gamle skrockade glatt. – Vilket humör! Utbrast han. Det gör mig nästan stolt.
Och genast blev de små drakarna glada, då att säga att en drake har en hemsk humör var en komplimang för dem.
– Men låt mig berätta en sak för er, sade den gamle draken. Det finns ett ställe bakom dessa berg, där de sluttar ner mot kullar. Och dessa kullar sluttar ner mot ännu mindre kullar. Och bland dessa små, små kullar finns det stora stenar. Nåja, inte så stora stenar, men stora nog för att bli kallad en stor sten!
Några av dvärgdrakarna ruskade på huvudet och tittade oförståeligt på den gamla draken, vad konstigt han pratade! Men den gamla draken märkte inte detta, utan fortsatte: – Och bland dessa kullar, i små, små hus finns det ett folk som kallas för pyttefolket! Det är ett lyckligt folk, utan några bekymmer i världen.
Och vid orden ”utan några bekymmer” lyste ansiktena på dvärgdrakarnas ansikten av lycka. – Oh, store, ärade drake! Sade en ung grön drakhane. Var vänlig och visa oss denna lyckliga plats!
Och den store draken höjde sig i skyn, och flög över bergen, och dvärgdrakarna följde efter honom. Den gamle draken funderade på att fråga dvärgdrakarna om de ville sitta på hans rygg, men påminde sig själv att även de var drakar och skulle ha blivit ytterst förolämpade.
Trögt gick flygningen, då den gamles vingar var även de gamla, men de var ändå framme på en kort stund (för den gamle draken, ty de små fick kämpa mer med vingarna och därmed blev det en längre färd för dem) och de landade bland några kullar, som sluttade ner mot mindre kullar, och de små drakarna flög över dem med elaka grin i ansiktet. Pyttefolket som just då hade tänt en liten brasa, som vissa dansade runt, skrek av rädsla vid åsynen av de stora (i deras ögon) drakarna och försvann i sina små hus.
Och den gamle draken var där i ett par veckor och skrattade gott av hur dvärgdrakarna retades med pyttefolket, så kom en dag en liten rödhake (fåglarna skvallrade mycket på den tiden) och sade att de andra stora drakarna och människorna på andra sidan bergen var fortfarande vänner.
Den gamle draken blev på ruskigt dåligt humör, han hade inte varit på så dåligt humör i flera år! På den gamla goda tiden så var människor ett skrattredskap för drakarna, och i hans ögon borde det förbli så.
Så åt han upp rödhaken och tänkte att han skulle stanna kvar här vid kullarna, och betrakta de små drakarna när de retades med pyttefolket, och genast blev han på bättre humör.
Så kom vintern och den stora draken (som blev kung över de små drakarna, som tack för att visat de pyttefolket) försvann bland snön, och en dag när han tog en tupplur, vaknade han av små, små steg. Han öppnade ena ögat och såg två av pyttemänniskorna sitta på hans framtass, men de hade inte sett honom, då han smälte ihop med snön nästan perfekt.
– Åh, vad jag hatar drakarna! Sade en av dem som hade en röd luva på sig.
Den andre, med en lila luva muttrade fram: – Ve den som förde hit dem! Stora bestar som förstör vårt liv!
Och den gamle draken kunde inte hålla sig för skratt, så han brast ut i en riktigt drakskratt. Han skakade och stora tårar rann nerför hans taggiga kinder, och de små människorna sprang därifrån, vilda av skräck, ännu en drake hade kommit till deras trakter, men större och monsteraktigare än de andra drakarna!
Den store draken skrattade så mycket att han orsakade en jordbävning hos pyttefolkets by, och när han lugnade ner sig så sade han för sig själv: – Minsann, där den ene finner glädje, finner den andre sorg.
Så sträckte han på sig och somnade om, vars snarkningar orsakade ännu en jordbävning hos det fördömda pyttefolket, och dvärgdrakarna skrattade glatt åt denna episod.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *