Den fanns en tid för längesedan…

28 september 2013

Det fanns en tid då det var tårar och förtvivlan,
det fanns en tid då varje timme blev till år…
Då lögn och svek inte var ord utan min vardag,
då alla ljusen hade slocknat inombords!

Min själs musik som en gång sjöng för hela världen,
blev tyst och tom, ljöd falsk och skärande i mig.
Jag ropa ut, ja skrek om hjälpt ordlöst djupt inne,
“Gud om du finns så ta min smärta, befria mig!”

Jag såg ingen lösning på all smärta som fanns runtom mig,
hoppets låga fladdrade och dog…
Och på bönen som jag ropat i förtvivlan,
där väntade jag inget svar, nej inte ifrån Gud!

Men ändå hörde Han i höjden vad jag ropat,
nån däruppe, kanske Gud, befriade mig…
Han förvandla allt det mörka till små lågor,
all min svärta, alla bördor tog Han på sig!

Alla ljusen lyste upp den väg jag vandrat…
mörkret bakom mig gav vika och dog ut.
Nu vandrar Jesus vid min sida här på vägen,
jag ser hans fotspår här i sanden tätt intill…
och jag vet att fastän tron och hoppet kanske vacklar,
så bär han mig till tidens ände och lite till!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *