Den ljuva

10 juli 2012

Det kan ha varit timmar eller dagar. År, för allt vad jag vet. Hon är skimret bland träden, det vita ljuset. Allt som var innan är borta. Bara ljudet av hennes skratt, en silvrig sång färgad av gryningen. En blek hand, en glimt av askblont hår och jag följer efter.

Jag ser inte längre den mörka förruttnelsen på hennes rygg. Ena steget efter det andra. In i dimman går vi, över stock och sten, med tallarna knakande högt ovan. Minnena av gångna tider bleknar bort, tills allt som finns kvar är marken under mina bara fötter och hennes lockande stämma.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *