Den mörka sanningen 1

16 februari 2004

Första delen

Blicken var som is. Lika kall som snön. Lika mörk som natten. Mannen höll dolken med ett krampaktigt grepp och hela ansiktet vittnade om vansinne. Denna man var galen. Det fanns inget tvivel om saken. Sättet han rörde sig på. Sättet han höll kniven på. Hans tomma och kalla blick. Det luktade galenskap lång väg. Janko Morsin vände sig om för att springa. Stannade han kvar så var han en död man.
Det var som om benen gick utav sig själva. De bara sprang och sprang. Plötsligt upptäckte han snön omkring sig. Upptäckte den isande kylan som trängde sig genom kött och ben. Upptäckte att skogen omkring honom var tät. Det var som om allt detta först nu gick upp för honom. Som om det var först nu han insåg var han befann sig. Konstigt. Detta var verkligen konstigt. Var är jag för någonstans? Han mindes ingenting. Var det en dröm? Var det ännu en av dessa förbannade mardrömmar som hemsökte honom om natten? Det verkade inte så. Allt var så himla verkligt. Solen som gick upp bakom molnen. Ekorren som sakta tassade över snön. Detta var verkligen märkligt. Hur hade han hamnat här, mitt ute i skogen? Allt var som ett enda frågetecken och han fick ont i huvudet bara över att tänka på det. Sist han kunde minnas så befann han sig…Detta var verkligen underligt. Janko skakade på huvudet. Han mindes ingenting. Som om hela hans liv var suddigt och dimmigt. Allt var endast ett töcken. Som ett otroligt svårt korsord. När man nästan kan ett ord och tänker och tänker utan att komma på rätt svar. Sådant var hans liv. Det fanns där i bakhuvudet men det ville inte komma fram. Han försökte och försökte men allt var fortfarande dimmigt.
– Vad är det som har hänt med mig? skrek han högt. Var är jag för någonstans?
Plötsligt flög några skrämda fåglar ut från en buske. Annars var allt tyst. Janko började bli hysterisk. Sakta stapplade han fram genom skogen utan mål. Tårarna började komma och helst av allt ville han bara skrika ut sin ilska. Var han galen? Hände allt detta i hans huvud? Var allt bara en galen mans tankar? Så måste det vara. Han hade mist förståndet. Han hade på något konstigt sätt mist förståndet. Herregud, vad skulle Jassie säga? Plötsligt ryckte Janko till. Jassie? Vem var det? Han kände igen namnet men allt annat var mörkt. Vad var det som lät så bekant med det namnet? Han förstod ingenting. Herregud, han var verkligen galen. Snart skulle han hamna på ett psyksjukhus och bli matad varje dag. Det var ingen framtid han ville ha. Det var verkligen ingen framtid för Janko Morsin. Men det var oundvikligt. Han var galen. Det måste han ju för Guds skull vara. Plötsligt mindes han mannen med kniven. Hade det också bara varit tankar? En galen mans inbillning? Självklart. Mannen var ju försvunnen nu, eller? Janko såg sig oroligt omkring efter minsta rörelse. Efter minsta prasslande bland löven. Plötsligt ryckte han till. Det var någon bakom honom. Ljudet hade varit minimalt. Som en nål som faller mot golvet. Men han hade hört ljudet lika klart som vattnet. Svetten började rinna. Nu eller aldrig. Han drog svärdet och vände sig om redo för att hugga. Redo för att möta faran. Ekorren blev vettskrämd och sprang tillbaka in bland buskarna. En sabla ekorre. Han var verkligen galen. Janko ville skratta men istället kom det tårar. Herregud, så galen han var. Svärdet föll tillbaka ner i skidan. Där skulle det stanna. Skulle han någonsin bli frisk igen? Fanns det något botemedel mot den sjukdomen som kallades galenskapen? Nej, det fanns inget botemedel. Det fanns inget hopp. Var det inte lika bra att dö här? Här med hedern i behåll? När hans heder fortfarande var obefläckad? Var det inte bättre att dö här än på ett vårdhem där han var tvungen att bära blöjor? För Janko handlade mycket om hedern. Han ville helst undvika att visa sig svagare än andra. Janko skakade på huvudet och tårarna som föll mot snön smälte fort. Han kunde få det att se ut som ett rånmord. Han kunde få det att se ut som ett… Janko skakade på huvudet. Tänk om någon skulle sakna honom? Tänk om han skulle göra någon illa genom att dö? Janko var älskad, så mycket kom han ihåg. Han älskade någon och någon älskade honom. Det var han säker på.
Plötsligt sprang mannen fram bakom en buske. Det var samma man han tidigare mött. Samma galna ansikte. Samma galna blick. Samma vassa kniv. Janko hann inte försvara sig innan mannen hoppade på honom. Tillslut hade han mannen på sig med kniven mot strupen och snön under sig. Kniven var vass och han kunde riktigt känna hur den nästan skar genom huden. Janko blev vettskrämd. Han försökte skrika men munnen öppnades inte. Mannen lutade sig ner och viskade något i Jankos öra.
– Om du sticker till Sasi är du en död man, Janko. Död!
Sedan försvann mannen i tomma intet och lämnade Janko kvar ensam i snön.

Han slog upp ögonen med ett skrik. En sekund tystnad, sedan reste han sig upp och såg sig förfärat omkring i rummet. Allt hade bara varit en dröm. Allt hade bara varit en sabla mardröm. Men Gud så verklig den hade varit. Janko upptäckte plötsligt att han skakade och var tvungen att sätta sig ner. Allt hade bara varit en mardröm. Djupa andetag. Ta det lugnt. En vanlig mardröm. Inget mer. Janko fortsatte att skaka. Hans fru Jassie tittade upp på sin man.
– Vad är det? Du väckte säkert ungarna med ditt skrik. Mår du inte bra?
Janko log.
– Ungarna, ja, så var det. Sam och Link. De små krabaterna.
Jassie tittade förvånat upp på sin man.
– Du ser verkligen inte frisk ut. Har du feber?
Janko tittade lugnande ner på sin fru. Jassie med sitt hår som gick ner till axlarna, hennes glada mun och förtroendeingivande ögon. Allt i hennes ansikte talade för att han älskade henne och ingen annan. Själv hade Janko mörkt hår och en knubbig näsa. Hans ögon var alltid redo och höll koll på allt. Man måste alltid vara beredd. Annars blir man inte långlivad.
– Jag mår bara fint, älskling. Hade bara en liten mardröm. Det är allt. En vanlig mardröm. Sånt som vanliga människor har.
– Du och dina mardrömmar. Jag har då aldrig några sådana drömmar.
Janko skrattade.
– Nu går jag och ser till mina barn så att de inte blev väckta av mitt förskräckliga skrik.
– Jag ska i alla fall försöka somna om.
Janko reste sig upp och gick sakta ut ur rummet. Han var en lycklig man. Han insåg det nu. En lycklig man, med fru och två barn. Och ett rött litet hus precis utanför Solans murar. Han var verkligen lycklig. Janko skrattade. Han hade allt man någonsin kunde önska sig och mer därtill. Janko hade för inte alltför länge sedan mördat världens Konung. Det var en period av hans liv som han såg som ett avslutat kapitel. Han hade då varit en helt annan människa. En människa som även drevs av hatet. Konungen hade nämligen mördat Jankos familj och släkt. Nu var Janko en helt ny person. Han var lycklig. Det var så här han alltid hade velat sitt liv att se ut. Lugnt och stilla. Ens värsta bekymmer är vad man ska äta till middag. Det är så här livet ska se ut. Inget dödande och våld. Han hade fått nog av det efter Konungens död. Lugn och ro. Janko skrattade lite tyst. Detta var meningen med livet. En gång i tiden hade han ej vetat detta. En gång hade han trevat runt på alla möjliga platser sökande efter sanningen utan att finna den. Nu hade han funnit den. Med ens slog en tanke honom. Tänk om han hade stuckit svärdet i sig i drömmen? Tänk om han hade gjort det? Vad skulle då ha hänt? Janko skakade på huvudet. Det hade för Guds skulle varit en dröm. Han skulle naturligtvis bara ha vaknat, eller? Allt hade varit så himla verkligt. Kan verkligen skillnaden mellan dröm och verklighet vara så tunn? Han skakade på huvudet. Det hade naturligtvis varit en dröm. Vad skulle det annars ha varit? Han fick inget svar och valde att lägga detta åt sidan så länge.

De åt frukosten under tystnad. Janko var helt insjunken i tankar om mardrömmen och hans två söner lekte ute på trädgården. Han kunde bara inte sluta grubbla över drömmen. Han hade aldrig varit med om något liknande i hela sitt liv. Drömmen hade varit så verklig. Han hade känt snöns kyla. Hört vinden som susade i trädtopparna. Och ekorren som tassade över snön. Allt hade varit precis som i verkligheten. Han förstod det inte. Det var över hans förstånd. Helt obegripligt. Jassie öppnade plötsligt munnen.
– Jag och barnen skulle behöva en semester. Bort från detta hus ett tag. Vi har varit instängda här alltför länge nu. Är det inte dags att resa bort någonstans, bara för en dag?
Janko suckade djupt.
– Vart skulle det vara? Jag tycker att vi har det bra nu.
– Det är inte det. Vi behöver bara komma härifrån. Allt pojkarna har sett i sitt liv är detta hus och Solan. De behöver se någon ny stad. Upptäcka att världen är större än detta hus och en kilometer omkring det. Förstår du inte vad jag menar, Janko?
Janko drack lite kaffe innan han svarade.
– Du har säkert rätt. Vi behöver komma härifrån.
– Jag har tänkt på den där staden med halvjättarna som du har pratat om. Det skulle ju vara spännande. Sasi eller vad den heter?
Plötsligt tappade Janko kaffekoppen och dess innehåll spilldes över hela mattan. Var detta något slags skämt? Varför skulle hon nämna Sasi av alla städer i världen? Janko blev med ens rädd och mindes den galne mannens viskningar i hans öra. Herregud, tänk om det inte hade varit en dröm? Janko skakade på huvudet. Han fick inte bli rädd för en sabla mardröm. Han var ju för Guds skull vuxen. Inte kunde en dröm skrämma honom. Nej, nu var det dags att skärpa sig.
– Sasi låter bra, älskning. Dit far vi. Jag kan torka upp kaffet.
Janko suckade djupt. Varför kändes det som om han hade fattat fel beslut? Varför gjorde det ont i hela kroppen av rädsla? Han öppnade ögonen och såg in i den kala väggen. Döden väntade på honom. Han ville skrika ut sin rädsla högt men höll den istället inne. Varför hade han denna konstiga känsla i magen? För första gången på länge såg hans framtid inte klar ut. Nu såg han bara mörker framför sig. Janko skakade på huvudet. Snart skulle alla hans drömmar krossas. Han kände det på sig. Känslan bara fanns inom honom och den ville inte försvinna. En uggla hoade långt borta. Janko rös. Det var ett tecken. Denna dag hade döden återvänt. Janko riktigt kände rädslan gro inom sig. Som ett frö som bara växer och växer. Döden var här för att stanna.

2
Samma kalla landskap. Samma täta skog och fågel skrik. Han hade sett allt detta tidigare. Han hade varit med om det förut. Hela atmosfären hade en välbekant känsla över sig. Janko visste inte var han befann sig. Han visste inte heller hur han kom hit eller varför han var här. Men en sak visste han med säkerhet. Han hade sett detta tidigare. Han hade stått exakt här och tittat på exakt det trädet. Till och med ekorren som satt och mumsade på sitt ekollon kändes välbekant. Herregud, vad är detta för något? Janko blev plötsligt illamående. Den meningen kändes alltför välbekant. Detta var något slags skämt. Ett skämt av ett ovanligt tråkigt slag. Ett skämt som han helst av allt inte vill vara delaktig i. Janko skakade på huvudet. Det var dags att se om det fanns en väg ut från denna skog. Han behövde all hjälp han kunde få. Janko fick plötsligt en konstig känsla i magen. Han var inte ensam. Det fanns någon annan i skogen. Någon som följde vart steg han tog. Janko drog sitt svärd och började sakta gå framåt i den täta skogen. Svetten rann nerför hans panna. Trots den isande kylan som skar genom skött och ben svettades han. Svetten berodde på en helt annan sak än värme. Janko var nämligen helt livrädd. För varje steg han tog kändes benen tyngre och snön djupare. För varje steg han tog blev känslan av den andra mannen alltmer närvarande. Men värst av allt var känslan av tomhet. Känslan av meningslöshet som bara inte ville lämna honom. Som om han redan hade gett upp. Av hela kroppen ville han kämpa vidare men hjärnan sa emot. Logiken sade honom att det var meningslöst att kämpa vidare. Fortsatte han länge till så skulle han frysa ihjäl. Janko försökte röra sina fingrar men upptäckte till sin förskräckelse att det inte gick. Händerna var helt blåa och Janko ville bara skrika ut sin smärta, men istället fortsatte han gå framåt. Janko insåg efter ett tag att den allt mer påtagliga smärtan var omöjlig att ignorera. Den fanns där hela tiden och blev alltmer förskräcklig för varje steg han tog. Janko hade varken någon mössa, eller jacka på sig så kylan höll på att äta upp honom inne från. Janko hade alltid sett snön som något roligt och positivt. Så mycket mindes han. Snön var något som barnen kunde leka med. Nu skulle den bli hans död. Tänk att något som hos många kunde bringa så mycket lycka, hos andra bringade död. Snön bar många ansikten. Just nu såg han dödens framför sig. Det hånlog mot honom. Janko hade nog aldrig i hela sitt liv sett ett otäckare ansikte. Han skakade på huvudet och fortsatte gå. Det fanns alltid hopp.
När Janko hade gått i flera timmar blev smärtan outhärdlig. Han var tvungen att sätta sig ner
för att invänta döden. Konstigt nog så var han inte rädd. Han hade de senaste timmarna sett fram emot den. Döden var trots allt den enda vägen bort från den isande kylan. Han slöt ögonen och tänkte på sina barndomsvänner och familj från Ravem. Jag är på väg hem.
Precis när Janko skulle sluta ögonen steg en man fram. Mannen höll en kniv i handen och hela ansiktet vittnade om vansinne. Men det värsta av allt var känslan av igenkännelse. Han hade sett denna man tidigare. Det var han säker på. Janko drog sakta sitt svärd och steg trots den isande smärtan upp. Rädslan hade sedan länge övergett honom. Janko stegade stapplande fram till mannen med kniven. Han tittade in i mannens ögon och såg endast galenskap. Denna mannen var helt vansinnig. Det kunde man se lång väg. Vad var det som var så himla välbekant med honom? Janko öppnade munnen och orden som kom ut lät döda.
– Vad vill du mig?
Mannen gick sakta fram till Janko där han stod i snön, väntande.
– Du är här för att jag vill varna dig.
Janko tittade upp på mannen förvånad över de ord han alldeles nyss hört. Detta var ingen galning. Han såg bara ut som en.
– Varna mig för vad? Hoppet har ändå sedan länge lämnat mig.
Mannen började skratta medan han svingade kniven framför.
– Du måste hålla dig borta från Sasi, min vän. Där vilar döden.
– Döden? Jag förstår inte vad du pratar om. Är du galen?
Återigen skrattade mannen.
– Jag är mäktigare än vad du tror. Men min makt är irrelevant för tillfälligt. Dödens skugga har sänkt sig över Sasi. Kom ihåg dessa ord, min vän, för detta är din sista varning. Man kan genom att veta om framtiden förändra den. Men ingen ensam man, inte ens jag, kan styra över den. Det är ditt beslut, Janko. Det är dags att du frågar dig hur mycket ditt liv är värt. Eller låt mig utrycka mig så här. Det är dags att du frågar dig hur mycket ditt, och de människor du älskar högst av allas, liv är värda. Gör det, Janko, så fattar du rätt beslut.
– Jag förstår inte vad du menar?
Plötsligt försvann mannen, lämnande Janko kvar ensam i snön, gråtande.

Janko slog upp ögonen med ett skrik. Han insåg med ens vad det var han hade varit med om. Det hade varit exakt samma skog. Precis samma träd. Janko ville bara gråta men höll inne tårarna. Någon försöker säga honom något. Någon vill hålla honom borta från Sasi. Men varför? Dödens skugga vilar över Sasi. Det var så den galne mannen hade sagt. Dödens skugga vilar över Sasi. Vad betyder det? Han förstod ingenting. Två nästan identiska mardrömmar. Båda två med samma budskap. Det måste betyda något. I den sekunden fattade Janko sitt beslut. Han skulle hålla sig borta ifrån Sasi. Janko skakade på huvudet. Ingenting skulle få förstöra hans nyfunna lycka. Han fick inte ta några risker. Mitt och mina medmänniskors liv är alltför värdefulla. Janko väckte sin fru. Inget skulle få ändra hans beslut nu.
– Det är morgon nu. Vi måste äta frukost.
Hans fru slog motvilligt upp ögonen.
– Vi måste packa också. Du har väl inte glömt?
Janko försökte se förvånad ut.
– Vadå för något?
– Nu retas du bara med mig, Janko. Vi ska ju sticka till Sasi idag. För ungarnas skull. Det bestämde vi ju igår.
– Jo, Jassie. Jag vet inte om det är en så bra ide. Jag har en känsla att…
– En känsla? Nu får du lägga av, Janko. Vi sticker till Sasi idag och ser halvjättarna, precis som vi har bestämt.
Janko tänkte efter.
– Det är inte riktigt en känsla. Snarare en dröm. Nu låter säkert detta som en dålig ursäkt för att jag inte vill följa med, men jag menar allvar. Det kommer att hända något om vi sticker dit. Något hemskt.
Jassie såg nästan ut att börja skratta.
– En dröm? Jag hoppas att du skämtar med mig, Janko. Ska en av dina sabla mardrömmar förstöra för oss?
– Nej, men…
– Inga men. Nu sticker vi till Sasi direkt efter frukosten. Skynda på.
Janko suckade djupt. Hur kunde allt gå så fel?

3
De red sakta fram längs vägen. Snön låg tät över landskapet och en hare skuttade förbi. Han tittade avundsjukt på den när den sakta skuttade in i skogen. Han önskade att han hade samma frihet som den. Att bara kunna skutta iväg från allting. Glömma alla faror och besvär. Janko skakade på huvudet. Nu var han ingen hare. Janko tittade upp i himlen och lät snön falla ner i ansiktet. Om han bara kunde vända om och rida hem så fort han kunde. Bara fly från den förbannade framtid som väntade honom. Fly från skuggan som vilade över Sasi. Men det gick inte. Då skulle han lämna Jassie och barnen ensamma. Ensamma mot skuggan. Det skulle han aldrig förlåta sig själv för. Aldrig någonsin. Janko var rädd för det som komma skulle. Han var rädd för framtiden. Det fanns ondska i Sasi. Det kunde han känna lång väg. Janko suckade djupt. Men det fanns en annan känsla inom honom som var ännu värre. Denna ondska skulle drabba honom och hans familj.
De red under tystnad. Jassie såg tydligen hur dåligt han mådde. Såg den smärta han genomled inom sig. Barnen samtalade lite lågmält sinsemellan, spända på den stad som väntade. De hade i hela sitt liv drömt om staden med halvjättarna. Detta var kanske deras lyckligaste dag i livet. Janko önskade att han kunde känna samma lycka. Att han också var lyckligt ovetande. Herregud, det kändes verkligen som om han hade fattat fel beslut. Det kändes i hela kroppen. Han borde ha stannat hemma. Han borde ha fått Jassie att inse allvaret. Nu var det för sent. Nu var beslutet redan fattat och Janko kunde bara vänta på vad ödet hade i beredskap för honom.
En räv gick plötsligt ut på vägen. Den bara stod där ensam, stirrande. Janko stirrade tillbaka tills den sakta lunkade tillbaka in i den kalla skogen med svansen mellan benen.
Nu var de snart framme. Sasis höga torn och hus syntes bakom kullarna. För länge sedan bestod världen endast av jättar. Jättar som var fem meter långa och en meter breda. Jättarna är våra urinvånare. Men nu är de utrotade och det enda som finns kvar av den en gång så ståtliga arten är denna stad. Halvjättarna är varken jättar eller människor, utan en blandning utav båda två. De säger sig vara släkt med jättarna i ett rakt nedstående led och är ungefär en meter längre än oss människor. Dessa halvjättar har valt att bo i denna stad just därför att det är den enda stad kvar byggd av deras förfäder jättarna. Det bor inga människor i Sasi, men alla olika arter är välkomna på besök. Janko försökte hålla borta rädslan men misslyckades. Snart skulle ödets timma slå. Snart skulle dödens skugga sänka sig över dem. Herregud, han hade verkligen fattat fel beslut. Han red sakta fram till Jassie för att finna tröst åt sin rädsla. Men inga ord kom ut ur hans mun. Jassie vände blicken mot Janko och ett leende klöv hennes ansikte. Hon sade några ord men Janko lyssnade inte. Han ville inte höra. De skulle ju alla dö. En stor mur omgav staden. De red sakta fram till en port där en halvjätte stod på vakt. På halvjättens huvud prydde en hjälm och ett svärd vilade i hans skida.
– Vilka är ni? frågade han med mörk röst.
Janko harklade sig högt innan han tog till orda.
– Jag och min familj ska bara på besök.
– Släpp in dem! skrek halvjätten.
Porten öppnades sakta och Janko och hans följe red in i den storslagna staden. Husen var målade i alla möjliga färger. Vissa var rosa, gula, gröna och röda. Alla möjliga olika färger som gav en obehag. För länge sedan, när Janko för första gången stegat in i staden hade färgerna fått honom illamående. Nu roade de honom bara, och för en sekund glömde han den mörka framtid som väntade honom. Sedan kom allt tillbaka, som en blixt från en klar himmel, och allt blev med ens grått.
– Är det inte fantastiskt vackert? Skrattade Jassie.
Janko tittade sig omkring.
– Jo, det är verkligen fint.
– Vilken tur att vi stack hit trots dina såkallade känslor, älskling. Inte ser jag någon ondska här inte.
Janko kände plötsligt ilskan blossa upp inom sig.
– Nej, du har säkert rätt. Som vanligt.
– Nu ska vi inte ta den diskussionen igen, Janko. Njut istället av omgivningen.
En massa halvjättar sprang fort omkring längs gatorna, görande sina vardagssysslor. En dam i sextioårsåldern satt i ett gathörn och sålde ruttna frukter. Stånden stod fyllda och ingen verkade ens lägga märke till den gamla damen. Som om de inte ville se fattigdomen. Det man inte ser kan man inte lida för. Janko kände medlidande för henne. Men det fanns inget han kunde göra åt det. Vilken sekund som helst skulle det hända. Han kände det på sig. Känslan kröp längs ryggraden. Den pirrade i hans mage. När som helst nu.
Han kände hur svetten började rinna nerför pannan. Vinden som kom var kylig. Som om den förde döden med sig på sina vingar. Janko kände hur benen började skaka när han sakta gick fram till sina två söner som skrattande tittade på allt omkring sig. Han böjde sig ner så att han såg in i deras stora blå ögon.
– Om något skulle hända. Om något hemskt skulle inträffa. Så vill att jag att ni ska springa härifrån så fort som möjligt. Bara spring som om döden själv vore bakom er. Bara spring.
Barnen såg förvånat på sin skräckslagna fader och för första gången någonsin syntes äkta rädsla i deras ögon.
– Det kommer väl inte att hända något, pappa? frågade Link skräckslaget. Inget hemskt kommer väl att inträffa?
Janko lade sin hand på pojkens axel. Han var så ung. Så oskyldig.
– Självklart inte, min son. Självklart inte.
Janko önskade att hans röst lät trovärdig. Att hans ord lät mer övertygade än han själv var.
Han skakade på huvudet. Inte en gång till.
För två år sedan hade Janko funnit hela sin familj död i sin hemstad. De hade blivit mördade på värsta tänkbara sätt. Nu var deras död hämnad och såren hade precis läkt. Men vägen dit hade varit svår och smärtfull. Många nätter hade han gråtit sig till sömns. Men nu när såren äntligen var läkta. Nu när smärtan nästan var försvunnen… Plötsligt blev Janko helt yr och allt började snurra omkring honom. Nu kom den. Döden.
Jassie vände sig om när en manlig halvjätte stegade fram till dem. Janko reste sig sakta upp och allt slutade med ens att snurra. Nu var döden kommen. Nu var ondskan här. Han var säker på det. Halvjätten öppnade munnen och orden som kom ut fick Janko att vilja skrika.
– Kan ni vara vänliga att följa med mig, människor. Jag ska visa er till stadens bästa värdshus.
– Vi klarar oss själva, tack, stammade Janko skräckslaget.
Jassie skrattade.
– Vad du ska vara tråkig, Janko. Såklart vi följer med.
Janko slet tag i Jassie och drog bort henne från halvjätten.
– Man kan förändra framtiden genom att veta om den. Det var det mannen i drömmen sa. Jag vet om framtiden, Jassie. Mannen i drömmen berättade den för mig. Vi kan fortfarande göra ett val. Vi kan fortfarande förhindra det, Jassie. Du måste lyssna på mig. Vi kan för Guds skull förhindra det!
Jassie skrattade och drog sig loss från Jankos grepp.
– Du är ju bara löjlig, Janko. Du borde höra på dig själv. Inser du inte att du är sjuk? För länge har jag hållit det jag har att säga inne. Du är paranoid, Janko. Det är en sjukdom. Jag kan inte bara tyst se på medan den sjukdomen äter upp dig inne från. Du har förändrats, Janko. Du ser konspirationer överallt. Du ser ondska överallt. Jag är trött på det, Janko. Jag förstår hur hemskt det måste ha varit att se alla de du älskar högst av alla döda, men det är länge sedan nu. Sår läker. Hela världen är inte mot dig, Janko. Kan vi inte ha lite kul nu för en gångs skull?
– Jag vill inte uppleva samma jävla sorg en gång till! Mina gamla sår har för Guds skulle precis läkt! Jag vet inte om jag skulle klara av några nya. Jag vet inte det, Jassie. Jag vet inte det.
– Jag är ledsen, Janko. Det är jag verkligen. Men nu tänker jag och barnen följa med halvjätten.
Janko började gråta och tårarna gick inte att hejda.
– Jag kanske är sjuk. Jag kanske är paranoid. Men en sak vet jag säkert. Följer vi med halvjätten så kommer vi alla att dö.
– Du får göra ditt val, Janko. Jag har redan gjort mitt.
Jassie vände sig sakta om och gick fram till Halvjätten som nu hade ett elakt flin på läpparna. Janko ville skrika åt henne att stanna. Men han kunde inte. Han fick inte ut ett ord. Plötsligt började regnet falla ner över dem och barnen leka. Jassie sade till dem att följa med henne. Att följa med mamma. Och så gick de iväg, lämnande Janko kvar ensam i regnet. Ensam i kylan. Han skakade på huvudet. Han fick inte överge dem nu. Han skulle aldrig överge dem. Janko suckade djupt. Sedan sprang han ikapp sin fru. In i döden. Jassie vände sig om när Janko sprungit ikapp dem. Hon log mot honom och skrattade.
– Jag visste att du skulle ta ditt förnuft till fånga.
Halvjätten förde dem mot stadens centrum. Regnet föll ner oavbrutet och dolde Jankos tårar. Egentligen ville Janko bara lägga sig ner på marken skrikande men han höll tillbaka den känslan. Link och Sam tittade oroligt på sin pappa. Janko försökte le mot dem men misslyckades totalt.
– Vart för halvjätten oss, pappa? frågade Sam.
Janko tittade upp.
– Jag vet inte, min son. Jag vet inte.
Jassie och halvjätten verkade befinna sig i en djup diskussion för plötsligt föll Jassie ut i skratt. Janko vände bort blicken. Han måste fly härifrån och ta sin familj med sig. Han fick inte låta dem dö. Plötsligt stannade halvjätten upp framför ett ganska förfallet hus. Fönstren var krossade och färgen hade falnat sedan länge. Janko visste vad som väntade innanför dess dörrar. Döden väntade på dem.
– Men, började Jassie, det här är väl inget värdshus?
Halvjätten lade en tröstande hand på hennes axel.
– Du kommer att förstå väl inne.
Janko gick fram till Jassie och viskade in i hennes öra.
– Vi måste springa nu. Nu!
Jassie knuffade undan honom med vänsterhanden.
– Vänta. Vi följer med in först.
Janko var helt mållös. En del utav honom ville bara springa därifrån och rädda sitt eget skinn. Men den andra delen sade till honom att stanna kvar. Att hoppas in i det sista. Hur skulle han kunna leva utan Jassie? Tanken fanns inte. Han kunde inte ens inbilla sig det. Det fanns inget liv för honom utan Jassie. Jassie var ju för Guds skull hans liv. Han måste stanna kvar. Det fanns inga andra alternativ.
Halvjätten gick fram till rucklets dörr och sköt försiktigt upp den. Janko gick med stapplande steg in genom den. Rummet var inte så stort och precis när Janko skulle ta ett par steg blev allt mörkt. Plötsligt ekade skriken i rummet. Han kände hur paniken kom. Janko försökte ta ett par steg i mörkret när han plötsligt kände en stor smärta i bakhuvudet. Allt började snurra omkring honom och han föll till marken med en duns. Döden var kommen. Nu fanns det ingen återvändo. Det sista han hörde var skriken av smärta. Skrik från de människor han värdesatte högst av alla. Det gjorde ont inom honom att höra dem. Det gjorde ont att inte kunna göra något åt det. Deras liv var inte längre i hans händer.

Fredrik Wollentz 2004

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *