Den mörka sanningen 2

22 mars 2004

Andra delen.

1
Janko försökte resa sig upp men misslyckades. Han kunde inte röra en muskel. Det gjorde ont i hela kroppen och varje andetag var en pina. De hade misshandlat honom hela natten. Nu hade den förskräckliga smärtan blivit en vana. Man kan vänja sig vid allt. Till och med smärta. Han var bunden. Så mycket kände han. Det var detta mannen i drömmen hade varnat honom för. Det var denna ondska han hade pratat om. Janko försökte öppna ögonen men klarade inte av det. Påfrestningen var för stor. Det fanns endast en tanke i hans huvud. Hans familj. Det viktigaste var att de var i livet. Det var det enda som betydde något just nu. Ovetskapen om deras öden var den största smärtan av dem alla. Att inte veta ifall de fortfarande var i livet. Herregud, han hade kunnat förhindra detta. Om han bara hade varit lite mer bestämd. Då skulle Jassie ha förstått. Då skulle de ha stannat kvar hemma och allt skulle vara som vanligt. Lyckliga. De skulle vara lyckliga. Aldrig mer. Janko suckade djupt och det gjorde ont i hela ansiktet. Inga mer skratt. Inga fler lyckliga dagar. På något sätt kände Janko på sig att denna dag inte skulle få ett lyckligt slut. Bara Jassie var i livet. Det var endast tankarna på Jassie och sina barn som hade hållit honom vid liv under misshandlingen. Det var under de hårdaste sparkarna och de blodigaste slagen som han hade kämpat inom sig. Om han hade tappat koncentrationen bara för en sekund så skulle han ha dött. Det var han säker på. Tankarna på en lycklig framtid hade hållit honom vid liv. Hoppet om att få skratta en gång till. Men allteftersom timmarna gick blev hoppet mindre. Herregud, de fick inte vara döda.
Plötsligt hördes en röst i rummet.
– Påbörja ceremonin.
Janko uppbringade all sin viljestyrka för att öppna ögonen. Han använde hela den kraft som fanns kvar inom sig. Tillslut öppnades ögonen och den syn han såg framför sig fick hans hjärta att ta ett extra skutt. Jassie låg medvetslös på en bänk. Hon var bunden precis som han och det var blod överallt. Också hon hade blivit misshandlad. Det syntes lång väg. Men hon var vid liv. Hjärtat slog fortfarande. Han ville skrika åt henne men fick inte ut ett ord. Tårarna började komma. Och när han såg sina två söner ligga bundna på exakt samma sätt ville han bara skrika ut sin ilska. De fick inte göra så här! Det var inte rättvist! Runt de fyra bänkarna stod en cirkel utav halvjättar som bar vita dukar. De verkade sjunga en besvärjelse på något konstigt språk och deras ögon var hatiska. Vad var det här egentligen? Någon slags sekt? Janko förstod ingenting. Han måste härifrån och ta sin familj med sig. På något sätt måste de undkomma detta. Janko såg plötsligt att Jassie sakta började återfå medvetandet. Vad var det för helvete de hamnat i? Janko vände blicken mot en av halvjättarna i cirkeln. Mannen hade en kniv i handen och verkade vara sektens ledare. Samtidigt som de andra halvjättarna i cirkeln fortsatte sjunga ut sina besvärjelser stegade deras ledare ut till mitten av cirkeln. Han höjde sin kniv och alla tystnade.
– Mokando, du mäktigast av alla, vi skänker dig dessa offergåvor som tecken på vår givmildhet, Ohh, du störst utav alla Gudar. Vi skall tjäna dig intill världens ände. Tag emot dessa enkla gåvor och minns dem när det är vår tur att beträda Kondu´khan.
Halvjättarna i ringen föll ner på knä och bad en stilla bön om frälsning. Janko blev chockad. Trots allt så hade han tidigare haft hopp. Nu försvann hoppet lika fort som solen vid samolo bergen. De skulle offras till en sabla Gud! De skulle bli offergåvor. Herregud, vad det så här slutet skulle se ut? Var det här en värdig död för Janko Morsin? Han som inte ens trodde på några Gudar? De var ju bara ett spel av prästerna. Världen skapades av sig själv. Det var den enda rimliga förklaringen.
Han vände blicken mot Jassie vars ögon var uppspärrade i skräck. Även hon måste inse att slutet var kommet. Janko fick en stor klump i halsen. Och hans barn. De var ännu så unga. Så oskyldiga. De skulle dö innan de ens hunnit uppleva världen. Hur rättvist var det? Janko skakade på huvudet. Det fanns ingen rättvisa i världen. Hur skulle det då kunna finnas några Gudar? Gudarnas uppgift var väl trots allt att förhindra sånt här? Att skapa fred i världen? Nej, det fanns inga Gudar. De dog helt i onödan. Offrade till någon Gud som ändå inte existerade förutom i sagorna. Så jävla meningslöst.
Halvjätten steg plötsligt fram till bänken där Jassie låg. Han höjde kniven och öppnade sin mun.
– Mokando, tag nu emot denna offergåva ty det är för din skull vi gör detta.
Janko ville bara skrika åt tiden att stanna. Men det gick inte. Tiden går alltid. Han vände en sista blick mot Jassie. Såg in djupt i hennes ögon för sista gången. Det var hans sista chans. Han ville säga några tröstande ord till henne men kunde inte. Det var för sent nu. Kniven flög genom luften och framtiden förändrades för alltid. Den skulle aldrig bli sig lik igen. Så sent som för en vecka sedan hade han haft en klar bild över hur den skulle se ut. Framtiden. Det var en konstig sak. Den kunde förändras på bara några sekunder. För ett par dagar sedan hade han varit säker på att han och Jassie skulle åldras och dö tillsammans. Nu var framtiden helt suddig. Som om någon rört om i den med en pinne. Inget skulle någonsin bli klart längre. Man kan aldrig förbereda sig för en kommande framtid för då förändras den bara.
Knivhugget träffade Jassie i hjärtat och var direkt dödande. Inget kunde rädda henne från döden nu. Janko var beredd på att det nu var hans tur att dö. Att kniven nu skulle stickas i hans hjärta. Men istället började halvjätten gå mot Links bänk. Herregud, nu måste han se sina egna söner dö. Det är för Guds skull inte meningen att fadern ska få se sina söner dö! Det är emot all logik. Link var som tur var fortfarande medvetslös. Janko ville blunda, men tvingade sig själv till att titta. Halvjätten höjde för andra gången denna dag sin kniv och alla tystnade.
– Mokando, tag nu emot denna offergåva, ty det är för din skull vi gör detta.
Janko blundade. Han kunde inte se detta. Det var alltför hemskt. Han hörde kniven som flög genom luften. Ljudet av stål som träffar kött. Blodet som droppade mot marken. Allt detta hörde han utan att göra något för att förhindra det. Som fader ska ju han skydda sina söner från sånt här. Nu låg han bara här, helt hjälplös, medan de människor han älskade högst av alla dog. Det gjorde ont i hjärtat. Janko öppnade ögonen och såg halvjätten nu stega mot Sams bänk. Vad hade han gjort för att förtjäna detta? Janko försökte slita sig loss men upptäckte att repen satt fast stenhårt. Det fanns ingen chans för honom att få upp det utan hjälp från ett vasst föremål. De hade tagit ifrån honom svärdet och dolken. Han måste få tag på ett vasst föremål och ta sig loss. Det var hans enda hopp. Halvjätten stod nu framför Sams säng och höjde nu för tredje gången kniven. Nu var det bråttom. Han letade igenom fickorna efter ett vasst föremål och fann till sin belåtenhet sin plånbok. Janko hörde hur halvjätten mässade sin besvärjelse. Nu var det redan för sent. Kniven skulle när som helst falla och tillsammans med den alla hans drömmar. Janko tog fram en Solar från plånboken och började snabbt skära på repet. Han visste dock att det redan var för sent. I sitt inre öra hörde han kniven som flög genom luften och krossade Sams alltför nyfödda hjärta. Om han bara hade varit lite snabbare. Janko förbannade sin trögtänkthet och fortsatte skära på repet. Nu hade all smärta förbytts till sorg och hat. Hatet översteg allt. Dessa halvjättar hade krossat alla hans drömmar. De måste få sitt straff. Han kunde höra hur halvjätten nu var på väg mot hans bänk. Nu gällde det om sekunder. Han var så nära nu. Plötsligt brast Repet och Janko hade sin högra arm fri. Nu hade han halvjätten framför sig. Janko såg för första gången in i mannens ögon men var tvungen att snabbt se bort. Halvjätten var galen. Ögonen var tomma och hatiska. Janko skakade på huvudet. Det var dags att skrida till handling. Halvjätten öppnade munnen för att för fjärde gången mässa sin besvärjelse när Janko plötsligt grep tag om mannens högra hand. Janko vred armen ett halvt varv så att halvjätten skrek ut sin smärta. Kniven föll till marken med en duns. Janko böjde sig ner för att ta upp den. Han fick med nöd och näppe tag i kniven innan halvjätten som nu öppet skrek ut sin ilska. Janko skar fort av repet som band fast hans andra hand och fötter. Nu var han fri. Men smärtan skulle alltid finnas kvar.
Han reste sig sakta upp. Halvjätten försökte springa undan men Janko körde snabbt in kniven i halvjättens rygg vars vita laken snabbt färgades rött. Återigen fylldes Janko av hat. Han hade varit med om detta tidigare. Han visste vad hatet gör med människor. Gör oss till monster. Till barbarer. Men just i det ögonblicket brydde han sig inte. Det var nämligen inte längre Janko som stod där med en blodig kniv handen, väntande. Det var någon annan. Hatet. Det hade tagit över hans kropp. Det styrde hans steg. Styrde hans tankar. Halvjättarna i cirkeln var obeväpnade och nu gjorde de allt i sin makt för att undkomma Jankos vassa klinga. Det gick inte. I det ögonblicket kunde inget stoppa Janko. Det är egentligen konstigt. Vad hatet gör med människor. Det gör oss mäktiga. Ger oss förnyad kraft. Kraft som vi egentligen inte har. Janko högg och högg genom kött. Allt som tidigare varit levande i detta rum tog han nu död på genom sin vassa klinga. En halvjätte tog tag i hans arm för att slita till sig kniven. Så himla meningslöst. På endast ett par sekunder var halvjättens huvud genomborrat. Janko såg med ens att en av halvjättarna hysteriskt försökte fly mot dörren. Janko hindrade honom genom att kasta sin dolk. Den träffade halvjättens hals. Han föll till marken död. Blodet spred sig snabbt i en pöl under honom. Det var inte mer än rätt. De ska alla få sitt straff. Ingen skulle få gå ostraffad härifrån. Ingen! Jag är Gud! Jag är den ultimata domen! straffet! Jag är den mäktigaste. Janko. Namnet Janko ska bringa skräck överallt. Inget kan stoppa mig! Ingen kan fly från rättvisan!
Plötsligt kände han sig yr och var tvungen att sätta sig ner på golvet. Så mycket blod. Nu var alla döda. Så mycket blod. Livlösa kroppar fyllde hela rummet. Spetsade av hans kniv. Dräpta av hans hand. Obeväpnade halvjättar utan en chans att försvara sig. Alla slaktade av honom. Herregud, vilket blodbad. Vad hade han ställt till med? Vad hade han gjort? Janko vände sig om och såg med ens Jassies livlösa kropp liggande på bänken. Herregud, vad hade han nu att leva för? Vad skulle han nu göra? Lycka? Janko skakade på huvudet. Ett tag hade han varit lycklig. Ett tag hade han haft en framtid. Tänk så dum han hade varit att tro att den lyckan skulle vara för evigt. Allting tar slut. Även lycka. Allting har ett slut. Janko drog fram sin kniv för att även göra slut på en annan sak. Göra slut på ett liv så meningslöst att det ej längre var värt att leva för. Allting har ett slut. Han skulle precis skära sig i pulsådern när dörren in öppnades och ett hav av halvjättar strömmade in. Janko skakade på huvudet. Han kunde lika gärna låta dem göra det åt honom. Men de skulle få kämpa lite för det. Han reste sig upp och höjde kniven framför sig. Det var dags för den sista striden.

2
Han sprang skrikande fram mot de beväpnade halvjättarna. Janko insåg ganska snabbt att dessa män ej var några goda stridskämpar. De slogs på ett klumpigt och förutsägbart sätt. Janko högg av armen på sin motståndare innan han körde in dolken i mannens hjärta. Kanske hade han ändå något att leva för. Kanske var livet ändå inte så meningslöst som han för endast ett par minuter sedan trott. Janko lyckades precis ducka för ett hugg innan han högg huvudet av sin motståndare. Men först måste han komma levande ut ur den här striden. Janko insåg ganska fort att de var alltför många för att döda. Han måste alltså fly. Janko sparkade till sin motståndare så att han tappade andan. Han skulle inte överleva länge till. De var alltför många. Plötsligt kände han en förskräcklig smärta i vänster axel och var nära på att tappa balansen. Svärdshugget hade inte gått särskilt djupt men tillräckligt för att han skulle förlora känseln i hela armen. Janko svor tyst för sig själv. Nu var han en lätt måltavla för vem som helst. Nu var det verkligen dags att fly. Han sprang rakt fram mot dörren som halvjättarna täckte. Han högg mot allt som var i vägen. Slag efter slag. Nu kämpade han för en endaste sak. Att komma fram till dörren. Han körde in sin dolk i en utav halvjättarnas ansikte. Sedan sprang han. Efter ett tag vände sig Janko om för att se ifall han hade några efter sig men upptäckte till sin glädje att de hade alltför stora problem med att ta hand om sina sårade. Nu skulle han bara finna vägen ut härifrån vilket verkade vara lättare sagt än gjort. Hela stället var någon slags underjordisk labyrint. Han svängde in i en korridor kantad av ljus och porträtt av gamla Kungar. Janko kände hur smärtan i axel blev alltmer påtaglig för varje steg han tog. Svetten rann nerför hans panna. Herregud, vad varmt det var. Janko försökte ignorera smärtan men misslyckades. Den var alldeles för påtaglig. Han måste hålla ut lite till. Tills han var i säkerhet. Vart var vägen ut? Han gick in genom en dörr till höger om sig och fann sig stående i ett tomt rum, sånär på ett tiotal människor liggande på golvet bundna. De verkade precis som han och hans familj blivit tagna av halvjättarna och misshandlade. De skulle antagligen offras efter honom. Misshandlingen pågick kanske samtidigt som striden utbröt i offrings rummet. Vad i helvete vad det som pågick här egentligen? Han kunde inte låta dem ligga här. Han måste befria dem. Janko stegade fram och skar loss repen på människorna som sakta började återfå medvetandet efter misshandlingen. När han skurit loss repen öppnade han munnen.
– Kan ni resa på er? För vi måste snabbt härifrån. Detta handlar om liv och död!
Människorna började sakta, trots den intensiva misshandlingen, resa på sig och efter ett tag var alla på benen. De såg trötta, rädda och förvånade ut.
En smutsig man öppnade med ens munnen.
– Vad handlar detta om egentligen? Jag och min fru blev bortförda av en halvjätte och misshandlade. Nu är vi här. Kan du förklara för oss vad som pågår?
Männen och kvinnorna nickade instämmande.
– Jag vet lika lite som ni. Men en sak vet jag säkert. Om jag inte hade räddat er hade ni gått en säker död till mötes. Nu måste vi härifrån fort.
Janko gick mot dörren och hörde att de följde efter honom. Bra. Han öppnade dörren på glänt för att se om det stod någon ute i korridoren. Den var tom. Han gick ut i korridoren och vinkade åt de andra att följa efter. Janko valde att följa korridoren åt höger och sedan ta av åt vänster. Han hade fattat rätt beslut för bara ett par meter framför sig såg han nu ljus som bara kunde komma från solen. En glädje spred sig genom kroppen när plötsligt en halvjätte sprang fram runt hörnet. Janko hindrade snabbt hans framfart genom att köra in dolken i halvjättens hals. Mannen föll sakta till marken. Janko gjorde tecken åt människorna bakom sig att stanna. Han väntade i en minut utan att ett ljud hördes. Det var återigen säkert. Han gjorde tecken åt människorna bakom sig att fortsätta gå och kom snabbt fram till trappen som ledde upp till friheten. När han väl kommit upp var han först tvungen att blunda, ovan vid det starka ljus som solen gav denna tidiga eftermiddag. Men ögonen vandes ganska fort vid ljuset som sken och han kände igen sig. Han befann sig precis bakom den bar som han och Larry hade supit i för evigheter sedan. Han tänkte med ens tillbaka på tiden som varit och kände återigen av den olidliga smärtan i axeln. Han hade verkligen lyckats ignorera den ett tag. Janko suckade djupt medan han började gå längs Sasis nu soliga gator. De tio människorna befann sig fortfarande bakom honom och han väntade in dem.
– Nu måste vi ta oss ut ur den här staden fort som tusan, förstår ni?
Människorna nickade och rädslan var tydlig i deras ansikten. Det var återigen dags att fly.

3
De hade lämnat Sasi för en dryg timme sedan. En timme som kändes som veckor. Han hade slitit loss en bit av sin tröja för att täcka såret. Man skulle knyta åt det hårt. Så mycket visste han. Detta skulle i alla fall hindra blodets framfart som vällde fram i mängder. I den här delen av världen kunde vädret ändras på bara ett par sekunder. Från att vara skinande sol kunde det börja snöa. Han tittade oroligt upp på de mörka molnen över sig. Snart skulle det mörkna. Janko skakade på huvudet. Snart skulle regnet ösa ner. Han vände sig om och tittade på sina medföljare. De var trötta och hungriga. Men han hade ingen mat att ge dem. Han hade ingen sömn att skänka dem. De måste fly ifrån Sasi så fort som möjligt. Halvjättarna kunde fortfarande vara efter dem. Det fanns ingen tid att förlora. Ingen tid för vila. Janko kunde inte sluta att anklaga sig själv för vad som hade hänt. Han kunde ha förhindrat det. Han kunde för Guds skull ha stoppat det. Men Jassie skulle alltid vara så himla envis. Janko skakade på huvudet. Det hade varit någon slags sjuk sekt. Så mycket hade han fattat. Dessa människor han hade bakom sig skulle också ha blivit offrade. Detta måste få ett slut. Han måste förhindra det på något sätt. Annars skulle fler människor bli offrade. Han måste varna Konungen för den hemska fara som väntade de människor som besökte Sasi. Hans frus och söners död fick inte gå ohämnade. Men den här gången var det inte han som skulle utdela det avgörande slaget. Han skulle aldrig någonsin återvända till Sasi. Nej, det här fick Konungen och hans mannar ta hand om. Det var inte längre Janko Morsins problem. Han skulle bara varna för ondskan. Plötsligt stegade en man vid namn Jacob fram bredvid honom. Jacob hade varit i Sasi för affärer när plötsligt en halvjätte fört iväg honom till helvetet. Nu var hans ansikte rynkigt och gammalt som om han hade åldrats tjugo år på endast ett par timmar. Hans blick var nästan tom och hans röst matt efter flykten.
– Det har mörknat nu. Vi behöver vila, Janko. Vi är trötta. Vart är vi egentligen på väg?
Janko lade sin hand på Jacobs axel. Jacob var en bra man.
– Vi är på väg emot Rampy. Det är den närmaste staden. Där söker vi upp Borgmästaren och berättar allt vi varit med om. Sedan är detta inte längre vårt problem. Okey, vi slår upp läger där inne i dungen.
Janko pekade och Jacob gick tillbaka till de andra för att meddela vad Janko hade sagt. Plötsligt började regnet ösa ner och Janko bad en stilla bön för att träden skulle skydda dem mot den värsta kylan. Janko kom plötsligt ihåg den galne mannen i drömmen och undrade i all hast vem det egentligen hade varit. Vissa frågor får man inte svar på och ibland är det lika bra. Janko undrade med ens om han även inatt skulle besöka samma öde skog? Han ryckte plötsligt till av åskan och insåg med ens att han hade annat att tänka på än drömmar.

Snön låg tät i skogen. Janko kände plötsligt igen sig men kunde inte säga varifrån den känslan kom. Den bara fanns i bakhuvudet. Framför sig hade han en man som formligen lös utav galenskap. Även denna man kändes på något sätt välbekant. Mannen höll en kniv i handen och hans blick var hatisk. Janko rös till. Det var verkligen något välbekant med mannen. Han hade sett honom tidigare. Var detta en dröm? Nej, det kändes verkligen verkligt.
– Vem är du? frågade Janko.
Mannen öppnade munnen och de ord som kom ut lät inte mänskliga.
– Vem jag är?
Janko nickade.
– Jag har många namn. Varav inget utav dem är mänskligt. Vad jag är skulle mer rättvist beskriva mig. Jag är ingen men samtidigt allt och alla. Jag är vinden som blåser i träden. Jag är skriken du hör om natten. Jag är den här världen. Den här världen är min skapelse. Mitt lilla barn.
– Du är alltså…
– Gud? Det är endast ett av mina många namn. Ett annat namn är Mokando. De andra Gudarna kan även kalla mig sluga räven. Det beror dock främst på min förmåga att alltid lyckas vinna ett schackparti.
– De andra Gudarna?
– Du kan väl ändå inte i din vildaste fantasi kunna tänka dig en enda Gud skapa allt detta?
Janko skakade på huvudet.
– Jag tror dig inte. Du är galen. Det ser man lång väg. Sjukdomen som kallas vansinne har drabbat dig sedan länge. Nu lever du i tron att du är något speciellt. Nu lever du i en dröm om makt när du egentligen är en meningslös galning.
Janko fick plötsligt en känsla utav att de ord han alldeles nyss hade sagt var felaktiga. Herregud, detta var verkligen en Gud.
Mokando skrattade.
– Kanske har du rätt. Men det svarar fortfarande inte på den frågan du hela tiden ställer i ditt huvud.
Janko ryckte till.
– Vart är jag?
– Vi är inte i den värld du känner till. Det finns en ännu viktigare fråga du har att ställa. Jag ser hur du grubblar på den.
Janko tänkte efter.
– Har vi setts förut?
– Irrelevant.
Janko suckade.
– Varför är jag här?
– Där slog du huvudet på spiken. Jag har fört dig hit. Det här händer egentligen bara i ditt huvud men det är nog så verkligt ändå.
– Så du har alltså tagit dig in mitt huvud? Detta är en slags dröm?
– Ja, detta är en dröm. Enda sättet för en Gud att ta kontakt med er dödliga är att ta oss in era huvuden.
– Varför?
– För att varna er för faror. Jag ville varna dig för den annalkande faran som väntade dig i Sasi. Som Gud kan jag nämligen se in i framtiden. Jag tog kontakt med dig för att förhindra det. Ni alla är trots allt mina små barn. Skapade av mig. Jag kan tyvärr inte rå för att vissa varelser inte sköter sig som de ska. Vissa dödar i mitt namn. De offrar levande varelser och säger att de gör det för mig. Tror att de genom död och blod kan vinna mig sin gunst. När du återkommer till Sasi vill jag att du ska ge ett meddelande till dessa varelser. Säg dem detta: Oavsett vilket namn ni gör det i så skall ni straffas utav mig. För varje offergåva ni skänker till mig straffar jag er hårdare och ni får lida ytterligare.
Janko tänkte efter.
– Sasi. Jag känner igen det namnet. Av någon anledning mår jag illa av att tänka på det. Som om jag av någon anledning hatar det ordet. Konstigt.
Guden öppnade munnen.
– Inte så konstigt ändå. Du lyssnade ju inte på mig, Janko. Du tog mig för en mardröm och ignorerade mina varningar. Du vet väl att man genom att veta om framtiden kan förändra den? Du hade genom mina varningar kunnat förhindra katastrofen. Men du lyssnade inte på mig. Det kommer du att ångra i resten av ditt liv. På många sätt är du delaktig i det som skedde. Du kunde för Guds skulle ha förhindrat det; Janko. Om du hade lyssnat på mig så skulle din fru och dina barn leva nu. Men det gjorde du inte, och det förflutna kan inte förändras. Det som är gjort kan inte göras ogjort.
Janko kände plötsligt hur hatet spred sig inom sig.
– Det där är inte sant! Jag försökte verkligen förhindra det! Men hon ville ju inte lyssna. Hon trodde att jag var paranoid och galen! Det var inte mitt fel, Gud! Om du nu är så mäktig som du säger så borde du ju veta det!
Janko visste inte varför han hade sagt dessa ord. Nu i efterhand lät de helt obegripliga även för honom.
– Du har rätt, Janko. Nog såg jag den skräck du hade inom dig. Nog såg jag den kamp du stred inombords.
Janko tänkte efter.
– Om du nu kan se in i framtiden så säg mig hur detta kommer att sluta.
Mokando Skrattade för sig själv.
– Det kan jag inte, min vän, och även om jag skulle se det så skulle jag inte berätta det för dig.
– Varför inte?
– Det finns många anledningar varav inget av dem är ämnade för dina öron.
– Varför ser du ut som en galning? Gudar ska ju se ståtliga och mäktiga ut.
Återigen skrattade Guden.
– Du har många frågor, min vän, och jag ska försöka besvara dem så gott det går. Jag kan naturligtvis ta vilken gestalt som helst. Jag valde denna galne man för att skrämma dig. Jag ville ju trots allt skrämma iväg dig ifrån Sasi.
Plötsligt förvandlades Guden till en ståtlig man med guldkappa och ett respektingivande leende.
– Detta kanske är bättre, skrattade Mokando glatt.
Sedan försvann han, lämnande Janko ensam med alltför många obesvarade frågor.

4
Janko slog upp ögonen med ett skrik. Han tittade sig oroligt omkring i natten och allt han kunde se var mörker. Han reste sig sakta upp och lät tankarna flyga runt i huvudet. Det här var för mycket. Det gick bara inte att smälta. Han hade talat med Gud. Gud existerade alltså trots allt. Det var inte bara ett spel utav kyrkan. Han skakade på huvudet. Kanske hade han mått bättre lyckligt ovetande. Janko tog ett par stapplande steg i mörkret. Det här fick han inte berätta för någon. De skulle bara skratta åt honom. Ta honom för en galning. Han hade hört talas om personer som sade att de talat med Gud. Eller som de sade ”blivit upplysta”. De blev alla utskrattade och idiotförklarade. Även han hade skrattat åt dem. Aldrig mer. Nej, det här fick han inte berätta för någon. Det var även över hans egen fattningsförmåga. Det var lika bra att låtsas som om det aldrig hade hänt. Det var lika bra att försöka förtränga denna natt, men innerst inne hela tiden veta sanningen. Sanningen om världen. Sanningen om allt.
Nu skulle han inte tänka mer på det. Någonsin. Snart skulle solen gå upp och ännu en hård dag väntade. Lika bra att väcka allihop och ge sig av. De kunde trots allt fortfarande vara förföljda. Janko såg sig omkring i mörkret. Det fanns ingen tid att förlora. Det var återigen dags att ge sig av. Med ens väckte han alla i lägret och den tystnad som alldeles nyss infunnit sig försvann nu lika fort som solen om kvällen.

Det fanns stunder då han helt kunde glömma bort smärtan. Stunder då han kunde i viss mån känna lycka och hopp. Men dessa stunder kom alltför sällan. Det fanns även stunder som var värre än andra. Stunder då hopplösheten och hatet tog överhanden. Under dessa stunder kunde han bara skrika rakt ut. Skrika ut sin smärta och sitt hat. Dessa stunder kom alltför ofta. Janko skakade på huvudet. Mestadels av tiden befann han sig i ett passivt tillstånd. Där han ensam, oberoende av den verkliga världen, gick runt och grubblade över vad som inträffat. Anklagade sig själv och förbannade det faktum att han överhuvudtaget var i livet, när inte de var. Så fort han kom att tänka på Jassie och barnen, den framtid de en gång skulle ha tillsammans, kände han bara en stor meningslöshet. En stor tomhet blandat av hat. Ibland ville han bara ge upp. Lägga sig ner på marken och låta ödet visa honom väg. Men hatet höll honom vid liv. Tanken på att dessa varelser som gjort detta mot honom skulle få sitt straff. Det var den enda anledningen till att han levde. Han måste komma fram till Rampy och varna Borgmästaren. Borgmästaren måste göra något åt detta. Denna skugga som vilade över alla människor som besökte Sasi. Sasi, Mokando hade sagt att han ännu en gång skulle återvända till denna stad. Återvända för att ge de skyldiga ett budskap från Guden själv. Janko skakade på huvudet. Varför skulle han återvända till Sasi? Det fanns ingen som helst logik i detta. Han skulle aldrig återvända till Sasi. Det fanns för många minnen där. För mycket ondska. Janko suckade djupt och lät regnet piska honom i ansiktet. Framtiden var verkligen ovis. Han visste inte någonting längre. Allt var bara mörkt och dimmigt. Han visste ju för Guds skull inte ens om han överhuvudtaget skulle uppleva ett till årsskifte. Vad gjorde det för skillnad förresten? Vad hade han egentligen att leva för? Ingenting. Absolut ingenting. Janko skakade med ens av sig alla pessimistiska tankar. På något sätt så skulle han skaffa sig själv en framtid igen. Det fanns alltid hopp.
Killian, en bonde ifrån Sakradalen i Norr, stegade med ens fram till Janko. Killian gick med beslutsamma steg men i hans kalla ögon syntes rädsla.
– Vad är det, Killian? Frågade Janko med en trött röst, uttråkad av alla klagomål.
– Det är kallt idag. Kallare än någonsin. Kylan kan i viss mån ibland vara välkommen, som en glädjefaktor för de som lidit utav solens varma strålar. Jämfört med solen är kylan rena miraklet. Men jag börjar bli trött, Janko. Trött på allt detta gående. Dagarna i ände. Ingen rast och ingen ro. Det tar död på vem som helst. Du förstår, samtidigt som att kylan tränger sig genom mitt kött och mina ben har jag även utvecklat ett visst…Hat.
– Hat?
Mannen fortsatte med samma kalla röst.
-Mot dig. Mot världen. Mot den jävla Gud som gav oss detta helvete. Jag är arg, Janko.
– Jag förstår vad du känner. Jag förstår den rädsla du har inom dig. Vi har nog alla ett visst hat inom oss. Jag förlorade hela min familj där. Hela min framtid, mitt liv. Vad har jag att leva för nu? Ibland vill jag bara lägga mig ner och dö. Ibland känner jag för att bara ge upp. Vad som än händer så kan det ju inte vara värre än det här, eller hur? Men det finns ändå något inom mig som håller mig vid liv. Som säger till mig att jag har något att leva för. Att jag fortfarande har en framtid. Det är den känslan, min vän, som håller mig vid. Om den skulle försvinna så…
Janko tystnade och såg rakt fram utan att fästa blicken på något. Killian tog återigen till orda.
– Jag och min fru skulle gifta oss där. I Sasis storkyrka. Vi skulle för Guds skull bli lyckliga. Men ödet ville annorlunda och vår framtid, fick precis som din, ett abrupt slut. Gud spelar ett hemskt spel med oss och det är vi som är brickorna. Ett spel som jag ej vill vara delaktig i längre. Jag trodde att allt i och med giftemålet skulle förändras. Att min lycka för en gångs skull skulle vända.
Killian skakade på huvudet.
– Jag inser nu att det var att hoppas på för mycket.
Janko nickade och såg sig omkring i det vita landskapet. Skogen var väldigt tät just här och då och då kunde man höra en uggla hoa i fjärran. Janko hade alltid varit fascinerad av dessa djur. Han mindes en gång för länge sedan då han endast hade varit ett litet barn, högst fem år. Det hade varit natt och mörkret som låg överallt hade varit skräckinjagande. Han mindes fortfarande den skräck han hade upplevt. Ravem. Den stad där han hade alla sina minnen ifrån. Den stad där han växt upp och lekt. Den stad som nu var bränd till aska och alla de han någonsin älskat döda. Bara tanken på Ravem gjorde honom gråtfärdig. Han kunde fortfarande minnas den gången för så länge sedan som han kom till Ravem och…Alla var döda. Nu började tårarna falla ner utan kontroll. Han måste behärska sig. Det var historia nu. Ett avslutat kapitel. Vägen dit hade dock varit både smärtfull och lång. Tänk så många gånger han hade vaknat skrikande mitt i natten. Men nu hade han kommit över den chocken endast för att mötas av ännu en. Livet var verkligen orättvist. Janko tog ett djupt andetag och började återigen försöka minnas den där mörka natten för så länge sedan. Han hade gått där i mörkret helt ensam, förutom vargarna, utskickad av pappa för att hämta vatten i brunnen. På något sätt hade han gått vilse, han mindes inte hur. Brunnen stod ju där den alltid hade stått. Men denna gång hade han gått vilse. Så hade den stått där. Ugglan. Med all sin ståtlighet och glans gav den honom ett sorts lugn. Han var inte längre ensam i mörkret. Janko skrattade lite tyst för sig själv. Han hade sovit där i mörkret helt ensam tillsammans med ugglan. Helt orädd för alla vargar som smög omkring om natten. Han hade en beskyddare. Men när han hade vaknat igen var ugglan försvunnen. Som om den aldrig hade existerat. Janko skulle aldrig glömma den ugglan. Den som en gång hade beskyddat honom i mörkret och fått alla faror att verka lätta.

5
Ytterligare två dagar gick utan att något speciellt inträffade. Janko och hans medföljare började till och med få ett visst lugn. Som om de redan befann sig utom all fara. Om bara ett par timmar skulle de sikta staden Rampy framför sig. Sedan var detta inte hans problem längre. Han skulle på något sätt återfå sin alldeles nyss förlorade lycka. Det fanns alltid en framtid. Han skulle överleva även detta.
Det fanns dock ett talesätt som löd: Man skall ej ropa hej förrän man kommit över bäcken. Detta skulle alltför snart bevisa sig vara alltför sant.
Janko vände sig när plötsligt någon ropade hans namn. Det var Rob, en bonde som bodde bredvid Jakusa bergen. Rob var kraftigt byggd och hans röst lika mörk som natten.
– Titta, Janko.
Rob pekade på…
– Det var som självaste…
Janko började plötsligt skrika åt sina män att börja springa allt vad de orkade. Konstigt nog såg han dessa människor som sina män. Det var ju han som hade räddat dem från dödens käftar. Bakom sig hade de fyra halvjättar till häst. De var fortfarande en bit bort men Janko visste innerst inne att det var lönlöst att springa. Ingen kunde springa ifrån en man till häst. Det var omöjligt. De sköt bara upp det oundvikliga. Janko vände sig om en sista gång, sedan sprang han in i den täta skogen tillsammans med sina män. Halvjättarna skulle vara tvungna att lämna ifrån sig sina hästar och jaga dem till fots. De hade alltså trots allt en chans att komma undan. Janko undrade med ens om halvjättar sprang fortare än människor men sköt ifrån sig tanken. Det återstod att se. Janko skrattade lite tyst åt sig själv. Så här gick det när man tog för mycket för givet. Självklart hade halvjättarna skickat iväg några för att stoppa rymlingarna. Han sprang fram genom den täta skogen. Allt annat i hans huvud försvann. Nu gällde det att springa så fort som möjligt. Allt annat var irrelevant för tillfället. Nu handlade det om att överleva. Men att springa genom den täta snön var svårt och det krävde varje uns av hans styrka. Flera gånger såg han en av sina egna snubbla för att snabbt resa sig igen och fortsätta. De måste helt enkelt överleva det här. Janko vände sig om och såg att halvjättarna nu hade stigit av sina hästar och börjat följa efter till fots. Herregud, vad nära de var.
Han kände hur tröttheten spred sig genom kroppen. Varje enskilt steg blev en utmaning i sig och axeln gjorde ont som aldrig förr. Han måste kämpa vidare. Och så den förbannade kylan. Den som bet sig genom kött och ben. Han måste hålla ut. Nu var de precis bakom honom. Han kunde nästan höra deras flåsande andetag i nacken. I ögonvrån såg han Killian snubbla i snön. Han skulle aldrig resa sig igen. Nu var han inte längre någon bricka i livets stora spel. Så meningslöst. Det fanns ingen tid för tårar nu. De fick komma senare. Nu måste han springa. Janko ville bara skrika rakt ut av smärta men höll inne den. Hans fot hade nu domnat bort och hoppet om att överleva dagen försvann. Snart orkade han inte springa mer. Snart skulle han bara falla ihop på marken skrikande av utmattning. Men det var en säker död. Han måste kämpa. Plötsligt spred sig meningslösheten genom kroppen och han insåg med ens att det var lönlöst att fly från döden. Det var dags att välkomna den. Janko stannade med ens upp och vände sig om mot sina fiender. Han uppbådade all sin styrka och kraft och log mot dem. Han skrattade rakt ut och spottade ner i marken. Jankos män hade nu också stannat och ställt sig bredvid honom. Fienderna såg förvånat på den nu gapskrattande Janko. Men plötsligt förbyttes leendet till tårar.
– Varför gör ni så här mot mig? Har inte jag lidit nog? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
En av de fyra halvjättarna tog med ens till orda och hans röst lät kall och mörk. Som om han redan var död.
– Du var där. Du såg oss. Du vet att vad vi gör. Vi kan inte tillåta att några som ni riskerar vår överlevnad. Vi ska stanna i det dolda utan någons vetskap. Vi kan inte riskera att ni överlever.
Janko drog med ens sitt svärd. Han var trött, men det var även halvjättarna. Detta var trots allt hans enda möjlighet till överlevnad. Det fanns ingen tid att förlora nu. Rob och de som ej fallit under jakten ställde sig nu bredvid honom redo för strid. In i döden. En ensam räv skuttade plötsligt förbi på sin jakt efter föda. Han försvann snabbt bakom träden. I flera minuter stod de där och bara tittade på varandra, väntande på att fienden skulle göra sitt första drag. Lugnet före stormen kallades det. Ännu ett av dessa ordspråk. Sedan bröt stormen ut. Och den rasade med all sin styrka. Världen hade nog aldrig skådat en kraftigare storm än denna. Janko insåg ganska snabbt att dessa halvjättar var mycket skickligare än de han tidigare mött. De var skickliga och snabba med sina svärd. Det var dock föga förvånande att man hade skickat sina bästa män på jakten efter rymlingarna. Janko högg kraftfullt mot sin motståndare, en stor man med liten mun och skägg. Halvjätten var skicklig men inte tillräckligt. Efter ett utfall lämnade han nämligen hela magen oskyddad och lät Jankos klinga klyva den i två delar. Janko skrattade. Jag är verkligen stormen. Det var dags att söka efter nästa fiende. Rob befann sig mitt i en strid och det såg ut som om halvjätten höll på att utdela det dödande slaget. Rob var för Guds skull bara en bonde. Det var dags att skrida till handling. Janko skrek ut sin ilska medan han körde in svärdsspetsen genom halvjättens rygg som skrikande föll till marken. Janko skrattade högt för sig själv. Han sökte desperat efter nästa fiende men upptäckte till sin besvikelse att de var alla döda. Till sin besvikelse? Herregud, hade han börjat att njuta av att döda? Nej, det fick inte vara sant. Han hade för Guds skull njutit av att sticka svärdsspetsen genom fiendens kött. Vad hade hänt med honom? Det här var inte normalt. Janko skakade på huvudet. Han var verkligen kall. Allt detta dödande hade fövandlat honom till stål. Till ett monster. Snart skulle han inte ha några känslor kvar alls. Han var stål. Janko släppte greppet om svärdet. Det föll till marken med en klang. Han satte sig ner och begravde ansiktet i sina händer. Herregud, vad var det som hade hänt med honom? Hade allt detta dödande förvandlat honom till sten? Inget svar. Endast tystnaden. Denna förbannade tystnad.
Rob stegade med ens fram till honom och lade sin hand på hans axel.
– Vi klarade det ju, Janko. Vi besegrade ju dem. Janko?
Janko puttade undan handen.
– Lämna mig i fred! Hör ni det? Lämna mig i fred! Jag är stål!
De män som överlevt stegade med ens ifrån honom. De måste verkligen tro att han var galen. Vilket i sin tur inte var långt ifrån sanningen. Han hade blivit ett monster.

Fredrik Wollentz 2004

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *