Den rostiga hingsten

12 mars 2008

Vårluft.

Vinden blåser genom hennes hår. Fort, fort åker hon. Som en regndroppe som faller eller en gyllene kungsörn som dyker mot sitt byte.
Hon ser inte de bleka krokusarna mellan träden. Inte solblänken i fönstren. Människornas leenden när de ser henne.

En flicka på en för stor damcykel.
Rostig och eländig, med framlampa som håller på att trilla loss. Det ser lite galet ut. Benen rör sig som om hon dansar. Klumpigt. Hon når nästan inte ner till tramporna så hon står gränsle över den välvda stången och balanserar med sadeln som stöd mot korsryggen.
En sån man flyttar sig för.

Allt det ser människorna hon svischar förbi, men de anar inte sanningen.

Cykeln är ingen cykel.
Det är en förtrollad springare, fångad och tämjd av den ondaste av snöhäxor.

Flickan har just fått veta vad hon kan göra för att befria honom. Hingsten som fjättrats till metall och hjul.
Nu minns hon hur hon räddade honom. Den kalla vinterdagen när hennes klasskompisar, som aldrig blivit vänner, hade målat med svart tusch på hennes jacka. Skrivit det de kallat henne sen första dagen så att hela stan skulle kunna se.
Hon vågade inte gå hem, ville inte att mamma och pappa skulle veta. Gick ner till sjön istället. Lyssnade på ändernas tjatter och fiskmåsarnas skrin. Klättrade i de sovande träden, försökte gräva i den frusna sanden.
Det var då hon såg honom. Fastfrusen i isen. Han låg där bryggan brukar ligga på somrarna, den hon aldrig vågar hoppa från. Halva styret och lite av framdäcket var det enda som stack upp.
Hon visste det på en gång, att hon skulle dra upp den där gamla cykeln. Det var en viskning i vinden. Ett prassel i häcken mellan badplatsen och cykelvägen.

Ibland är det så, det är som att världen själv säger åt henne vad hon ska göra. Och när hon gör det så händer alltid något bra.

Så är det nu också. När hon rullar fram genom allén och blir randig av skugga och solljus på vägen ner till sjön.
Samma sjö som i vintras, fast nu har isen smält.
Hon tycker att hon nästan kan känna hur hingsten andas under henne. Hur han sträcker på benen och galopperar sådär långsamt och lekfullt som hästar gör när de trivs riktigt bra.

Den där vinterdagen slöt hon ögonen. Kroppen vred sig ett halvt varv som om små händer ledde henne.
När hon öppnade ögonen såg hon stenen.
Lika stor som hennes huvud var den. Tung, grå. Det var den hon skulle använda för att få loss honom.
Hon försöker komma ihåg hur kallt det var när hon gick genom isen första gången, men det går inte. Och sen spelade det ingen roll, då var hon ju redan våt upp på låren. Med isvatten i stövlarna.
Stenen fick isen att spricka lite mer för varje gång hon kastade den. Isen kved. Knakade. Vattnet under var så mörkt och kallt, men hon visste att hon måste vara modig. Fortsätta ändå, fast hon visste hur farligt det är att vara ute på svag is. Armarna värkte, för stenen blev mycket tyngre efter en stund. Men hon gav inte upp.
Hon gick igenom isen två gånger till. Sedan drog hon i styret igen. Då släppte snöhäxan taget med en trött suck och ett sista brak från isen.
När hon släpade hem cykeln, med is i hjulen så att det inte gick att cykla, var den lyckligaste stunden i hennes liv.

Det spelade ingen roll att den nya jackan var förstörd. Att mamma blev så arg att hon började gråta när hon förstod att hon varit ute på isen.
Det gjorde inget att pappa ringde till hennes lärare så att hon fick sitta i flera timmar och prata om vad de andra barnen hade gjort och sagt.
Hon hade sin hingst ute i skjulet.
Han tinade sakta, men en dag när solen sken skulle hon byta kedja och pumpa däcken. Sedan skulle de ge sig iväg på äventyr som ingen annan kunde följa med på.

Det känns som att den dagen är länge sen nu.
Allt har blivit bättre. Men bli vän med de i skolan vill hon inte. Det är mycket bättre att vara ensam.
Hon ger sig iväg på upptäcksfärder istället. Hingsten bär henne fram genom allt.
Ju längre de färdas tillsammans desto mer får hon veta. Det tar tid att förstå vad han menar, för han berättar med bilder. Han talar om den bittra vinden från söder, som häxan försökt tämja, och som fyllde henne med vetskapen att han fanns. Han talar om småfolket i häcken som visade stenen, till och med häxan när hon försökte hålla kvar dem i sjön.
Och hon minns faktiskt. Det fanns ett ansikte under isen, men det vågade hon inte se just då. Hon var tvungen att vara modig.

När hon känner den första sjölukten i vinden är det som att luften börjar vibrera.
Hon stannar i kurvan nedanför sista huset. Står en stund och tittar på blänket där framme. Lyssnar på suset i trädens små löv.
Sedan fortsätter hon. Sakta.
Hjärtat slår hårt och hon vet inte om det är hennes eget eller hingstens. Gruset knastrar oroligt under honom. Hon försöker prata lugnande, stryker styret med handen. Det är alldeles varmt under fingrarna.
Han minns.
Till slut rullar de ut på gräsmattan vid badplatsen. Hon ser att häcken har fått ett grönt skimmer. Hon leder hingsten dit. Kikar mellan grenarna för att se om hon kan se småfolket, men det gör hon inte.
-Tack, säger hon ändå.
De hjälpte ju faktiskt till. Sedan sätter hon sig på bryggan. Tar av sig skorna och solar benen. Hingsten ligger i gräset. När hon kisar ser det ut som att han redan är täckt av glänsande päls.
Sjön kluckar lugnt. Häxan är borta och vinden från söder nynnar mjukt vårstrunt. Hade det inte varit för det hon måste göra så hade hon blivit sömnig.
Men det är mycket svårare att vara modig andra gången. Magen knyter sig lite hårdare för varje våg som snuddar vid stranden.
Hon funderar på att strunta i det. Inte för att det verkar fånigt eller dumt, utan för att det är så bra som det är. Hingsten är redan den bästa vän man kan få.
Ett av hjulen snurrar till. Surrar.
Hon stirrar på det. Sedan ser hon honom för första gången helt och hållen. Den stolta nacken, den långa manen som flyger i vinden och den glänsande bakdelen med alla sina muskler.
Vattnet glittrar så att det värker i ögonen.
Plötsligt har hon rest sig. Småfolket är bakom och knuffar på. Deras små ansikten skrattar mot henne. Cykelhjulet snurrar fortfarande när hon reser den upp.
Det enda hon behöver göra är att sätta sig på sadeln och rulla den sista lilla biten genom sanden. De borde stanna, men fortsätter rakt ut i vattnet utan att hon trampat en enda gång. Hon tittar ut i sjön, plötsligt blank som en spegel.
Onaturligt.
Det kryper i kroppen på henne av det kalla vattnet som letar sig längre och längre upp längs benen. Hjulen slutar inte snurra fast moståndet från vattnet borde ha fått dem att stanna för länge sen. På samma sätt som hon ibland vet att hon ska göra vissa saker vet hon att det är för sent att vända.
Vinden blåser undan den sista molnslöjan, solen lyser med full kraft. Hon blir alldeles bländad när ljuset reflekteras mot vattnet, som i samma stund sluter sig helt runt hennes huvud.

Det är ljudet av malande käkar som väcker henne. Doften av nytuggat gräs och något annat, varmt och lite sött.
Han buffar på henne. Frustar lågt.
Huvudet snurrar när hon sätter sig upp. Kläderna är fortfarande fuktiga och det börjar bli kallt. Solen glöder stilla borta i väster. Han slutar äta, börjar undersöka hennes hår istället. Det kittlar och hon skrattar. Känner den mjuka mule mot nacken.
Det kan inte vara sant.
Men hur hon än tittar så är den gamla cykeln borta.
Och hingsten är där. Han bara är där. Hon går ner och sköljer ansiktet i sjön, men han försvinner inte ändå. Han kommer fram och lägger huvudet på hennes axel. Vill bli kliad på halsen.
Småfolket skrattar åt henne från sin häck.
-Kom! ropar de. Sitt upp, sitt upp. Han har väntat på dig.
De kommer ut. Leder hingsten fram till bryggan, visar henne upp på hans blanka rygg.
Ett ögonblick står han helt stilla så att hon hinner fläta in händerna i hans roströda man. Sedan kastar han sig iväg. Bort från sjön, in i den gryende natten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *