Den Sista Profetian – Del 3

11 maj 2006

”Så. Berätta för mig.”
Andiel satt med Shalannës härskarinna i hennes privata svit.
Drottning Sharechka var en vacker kvinna. Hennes hår var honungsblont och hennes ögon stormgrå. Hennes kropp var smidig och byggd med fantastiskt kvinnliga behag. Ansiktet var ofattbart välskapat.
”Vad ska jag berätta, ers majestät?”
Av någon anledning roades Andiel av att se hennes grå ögon mörkna av plötslig ilska.
”Det vet du väl! Du ska…”
Han höjde en hejdande hand.
”Lugn, ers majestät, jag bara retas med er.”
”Men så sluta då med det.”
Hon försökte undantrycka ett leende, men det lyckades inte. Sharechka kämpade med att släta ut det.
”Låt bli, ers majestät. Ni är vacker när ni ler.”
Hon rodnade. När allt kom omkring var Sharechka som vilken ung kvinna som helst. Andiel kände hur hans blod började rinna fortare när hon rodnade och log på samma gång.
Så försökte hon bli allvarlig.
”Då är jag inte vacker annars?”
”Jo, men då är ni så oåtkomlig. Ett leende gör er mer mänsklig, och det är alltid bra för en monark att vara upphöjd och mänsklig på samma gång. Så som ni är nu.”
Hon rodnade än värre. Andiel skrattade och hon skrattade med honom.
Men så blev de plötsligt allvarliga.
”Drottning Sharechka. Jag vet vad som plågar er. Jag vet vad som skapar er förvandling under nätter utan måne och jag vet hur man skall bota det.”
”Vad skapar den?”
Nu var hon i idel öra. Spänd som en stålfjäder och mycket angelägen om att få höra.
Och Andiel berättade.
”Det är en ande, eller ni Shalannë skulle kalla den en demon.”
”Gode trol…”
”Stopp! Kalla mig aldrig ’gode trollkarl’! Det finns inget värre tilltalsnamn, det ger intrycket av att jag på något sätt skulle vara upphöjd över andra och jag förkastar den sortens tilltal!”
”Jag ber om ursäkt.”
Han log, ångrade genast sitt utbrott.
”Det gör inget. Kalla mig Andiel.”
”Som ni vill, herr Andiel – Andiel”, ändrade hon sig när han harklade sig menande. ”Men jag blir en demon.”
”Nej, ni besitts av en. En galen ande tar över ditt liv under nätter utan måne, din kropp förändras till dess kropp och ert sinne trängs undan och ger plats för dess sinne.”
”Finns det något sätt att…?”
”Ja. Ni måste färdas med mig till Imnialoc, månskensdalen. Där skall vi söka efter alverna som skall omvälva dig med månljus. Anledningen till att det bara är under månlösa nätter som ni besitts är att anden inte tål månljus. Det går inte att utplåna den, men vi kan hålla den från dig.”
”Men kommer den i så fall inte bara söka upp någon annan?”
”Nej. En ande kan bara besitta en person som den väljer ut. Om personen i fråga dör kommer anden att dö med den, och om man på något sätt håller anden borta kommer den att irra runt i tomrummet mellan stjärnorna till dess utvalde dör. Alla varelser har andar. De flesta är goda och håller sig till att ge råd, det är de som ofta kallas samveten. Vissa är, som min, starkare än så och har ett eget liv. Det är ofta personer med sådana andar som blir trollkarlar eller trollkvinnor eller helt enkelt magikunniga på någon grad.”
”Vad heter din ande?”
”Erowatka.”
Sharechka spärrade upp ögonen.
”Sändebudet?”
”Ja, jag fick aldrig någon ande och gudarna satte Erowatka på den posten. Hon berättade för mig om mina krafter.”
Sharechka drog ett andetag för att ställa någon annan fråga. Andiel hejdade henne.
”Nej, ers majestät. Jag vill inte svara på fler frågor om det. Det är en mycket personlig händelse.”
Hon nickade medgivande.

Så ville händelserna, och kanske gudarna också, att Andiel skulle stanna i Shamallan några veckor. Han ville studera drottningen då hon förvandlades och beräknade att det skulle komma en natt utan måne ungefär en och en halv månad efter att han tillfångatagits.
Så ville det också så, och den här gången var det gudarna, och främst Áthodera, kärleksgudinnan, att drottningen och trollkarlen förälskade sig i varandra. Ingen kände till den andres känslor och ingen skulle avslöja dem, om inte det som skedde skett. Men Andiel insåg ungefär en månad efter att han kommit till Shalannë att han älskade drottning Sharechka. Och samtidigt accepterade drottningen att hon älskade den vithårige man sån kanske skulle komma att frälsa henne från det som hon hela tiden trott skulle bli hennes öde.
Så skulle det ha förblivit, att de älskade varandra och ingen av dem visste om det, om inte Sharechka förvandlats tidigare än de trott.
Andiel hade låtit iordningställa ett rum där drottningen skulle få tillbringa sin förvandlade tid. Men samma kväll som han visade det för henne, ungefär en vecka innan det att han beräknat att hennes förvandling skulle infinna sig, förvandlades hon.

”Vad tycker du?”
Rummet var stort, kupolformat. Dess väggar var helt blanka och den enda vägen ut var dörren.
”Det är perfekt.”
Sharechka hade den dagen uppvisat ett underligt tungmod. Hon hade inte skrattat alls och sällan lett.
”Andiel.”
”Ja, Sharechka?”
”Kommer demonen att besitta mig hela natten eller…?”
”Jag vet inte. Den kan bara ta sig in i din kropp och ditt sinne en gång per natt, men hur länge den stannar är helt upp till den.”
Hon nickade.
De gick omkring i det stora rummet en stund, kontrollerade att allt var som det skulle.
Till sist vände sig Andiel mot drottningen.
”Allt verkar bra eller vad ty… Sharechka?”
Hon hade stelnat till, hennes ansikte uppvisade den starkaste smärta. Hon darrade okontrollerat och sade med halvkvävd röst:
”Andiel, ut härifrån!”
Han brydde sig inte om det.
”Sharechka, vad hän…”
Hon avbröt honom med ett i det närmaste panikslaget skrik:
”Andiel! Ut!”
Så förvandlades hon. Lika vackra som hennes anletsdrag innan varit, lika fruktansvärda blev de nu. Hennes kläder slets sönder och visade upp hela hennes kropp som nu täcktes inför han blick av svarta ärr och skuggliknande märken. Hennes hud blev grå och hennes händer fick långa klor. Vingarna på hennes rygg blev fladdermusvingar och det gyllene håret på hennes huvud blev svart.
Med ett blodtörstigt skrik, helt tömt på mänskliga känslor, steg hon till väders med klorna hungrigt framsträckta mot den förstenade trollkarlen.
Andiel brukade bära svärd, så gjorde han också nu, och han var en skicklig kämpe, men inför den fasa som nu närmade sig honom med mäktiga vingslag var han förstenad.
Då demonen som en gång varit Sharechka skrek blottades en mun fylld av spetsiga rovdjurständer, glimmande vita och vassa som rakblad.
Då en av de svarta klorna visslade förbi hans ansikte vände Andiel och flydde för sitt liv, bistådd av den vingfotade Erowatka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *