Den Sista Profetian – Del 4

14 maj 2006

Dörren slog igen bakom Andiel och han kunde höra odjurets vansinniga klösande mot den. Han var svettig, darrade i hela kroppen och kunde inte tänka klart. Då demonen var säkert inlåst vacklade han på darrande ben tillbaka till sin bostad. Utan en tanke satte han sig vid bordet och fick en tjänare att hämta en mugg te.
De den skickats upp till honom drack han den långsamt, lät dess lugnande effekt sprida sig och dämpa hans panik.
Så snart trollkarlen kunde tänka klart igen kom han fram till att han sett allt han behövde se av Sharechkas demon. Det fanns inget mer han kunde göra i natt.
Med en plötslig, överväldigande trötthet klädde han av sig och gick till sängs.

Andiel hade inte sovit i mer än två timmar innan han varsamt väcktes av en försiktig hand. Sharechka satt på huk vid hans säng och sade han namn, eller viskade, eftersom att mörkret har den inverkan att man viskar fast det inte riktigt behövs.
”Andiel. Andiel, vakna.”
Han slog upp ögonen. Hennes ansikte var som vanligt och hon var insvept i en vit morgonrock. Hennes händer hade inga klor och deras hud som försiktigt strök hans kind hade samma lenhet som siden. Men hennes ögon var skrämda och i det närmaste övergivna och ansiktet nästan härjat.
”Ja?”
Han var av någon anledning helt lugn.
”Demonen konstaterade att den inte kunde göra något i det tomma rummet och lämnade mig.” hennes ögon blev plötsligt tårfyllda. ”Jag minns vad som hände… nästan. Skadade jag dig eller gjorde jag…?”
”Nej. Det hann den inte.” Andiel var fast besluten att tala om demonen som en person och Sharechka som en annan.
Hon andades ut.
”Prisad vare gudinnan! Om något hade hänt dig hade jag inte velat leva längre.” hon försökte att sedesamt slå ned blicken, men lyckades inte. Hennes ögon visade den störta ärlighet. ”Andiel… jag ber dig att ha överseende om det jag säger sårar dig… men jag… jag älskar dig…”
Detta slog Andiel som ett hammarslag. Han hade drömt, han hade önskat, men han hade aldrig trott på det.
Sharechka slog ned blicken och böjde undan huvudet.
”Jag är ledsen… jag borde inte ha…”
Hon avbröt sig när han varsamt lyfte hennes huvud och lade sina läppar mot hennes i en lång, kärleksfull kyss.
Hennes läppar stelnade till i något som nästan kunde jämföras med en chock, men sedan slappnade de av, besvarade kyssen.
På något sätt hamnade de i sängen. Sharechkas morgonrock gled av och strax låg de bredvid varandra.
Hans händer smekte henens ansikte, kyssarna som han lät regna över hennes ansikte, hals och bröst var varma och händerna som smekte hans torso och hals var lena. Hon log, särade en aning på benen.
Andiel trängde in i henne och överväldigades av en vällust som han trodde skulle kväva honom. Under honom stönade Sharechka lågt.
Han kysste hennes hals och läppar, sög på hennes bröst och kände hur hon strök händerna över hans rygg och hals.
Han hade velat vara kvar så, inne i henne, med varma kyssar och lena händer omkring sig. Men så rörde han sig och kände åter en kvävande vällust. Hennes huvud föll tillbaka på kuddarna och hon slöt ögonen i njutning.
Sharechka stönade lågt i takt med hans, nästan ceremoniellt långsamma, stötar och över hennes ansikte spelade miner av de underbaraste känslor man kunde tänka sig.
Så stegrade hans njutning sig till ett nästan smärtsamt starkt klimax. Andiel slöt ögonen och kände tårar, av blandad vällust och smärta, sippra fram mellan ögonlocken. Smärtan centrerade sig i korsryggen och den unge trollkarlen böjde ryggen bakåt och slöt händerna hårt om drottningens axlar. Han skrek, men ville aldrig att smärtan skulle ta slut, ty med den följde de ljuvligaste känslor.
Han kände tårarna rinna ned för hans kinder och droppa från hans haka.
Och hela tiden var Sharechka med honom. Hennes naglar borrade sig in i hans rygg och hennes huvud kastades bakåt när också hon nådde denna ljuvliga extas.
Så försvann känslan. Andiel slappnade plötsligt av, såg sina tårar långsamt sippra ned för hennes ännu skälvande ansikte.
Han sjönk ned över henne och hon viskade till honom:
”Du darrar.”
Det gjorde även hon, skälvde i hans armar som ett asplöv. Sharechkas kropp var varm och plötsligt kände sig Andiel så hel, så fullständig.
Han drog sig ur henne, lade sig utmattad bredvid henne, smekte hennes ansikte med ett darrande finger.
”Jag älskar dig, Sharechka. Över allt.”
Hon nickade.
”Imorgon följer jag dig till Imnialoc. Sedan skall vi tillbringa livet, döden och evigheten tillsammans.”
Han slöt ögonen i medhåll. Så tog han sig ring, den han fått av sin mor att ge till kvinnan han älskade och satte den på Sharechkas vänstra ringfinger.
”För evigt.”
”För evigt.”
Den natten somnade de i varandras armar.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *