Den Sista Profetian – Del 5

14 maj 2006

Nästa morgon väcktes Andiel tidigt – mycket tidigt.
Medan han halvsovande satt på sängkanten och drog på sig kläderna gick Sharechka omkring i rummet och samlade ihop nödvändiga saker att ha med sig.
Den unge trollkarlen vaknade tvärt när Haran knackade på dörren och kom in, bärande på färdmat som bestod av mestadels torkat och saltat kött, barkbröd och torkad frukt.
”Sharechka”, under natten hade de kastat bort allt vad titlar hette.
”Ja, Andiel?”
Hennes röst var lugn, faktiskt lycklig.
”Vet Haran om…”
Han avslutade inte meningen.
”Ja. Haran vet och han kommer se till att vi får tillräckligt med tid för att hinna bort från de Norra Regionerna innan man börjar leta efter oss. Han kommer också att ordna med min ’begravning’”, när hon sade ordet gjorde hon citattecken med fingrarna i luften. ”efter det kommer han att vara min systers förkämpe och hon kommer att sättas på tronen.”
Drottningen suckade när Andiel gav den allvarlige Haran en lång, misstänksam blick.
Drottningens förkämpe sade:
”Ni kan var fullkomligt obekymrad, herr Andiel. Jag bryr mig mer om drottningen och hennes lycka än om hennes ministrars sinnliga lugn.”
Detta fick trollkarlen att skratta och han fastslog att han tyckte om mannen med de svarta vingarna.
”När ger vi oss av, Sharechka?” sade han sedan. ”Du känner ditt folk bäst och vet när ingen kommer att se oss.”
”Två timmar före middagstid. Då samlas hela staden i templet för den dagliga bönen. Och eftersom att Haran då har rapporterat att jag är svårt sjuk så kommer de att be för mig, vilket ger oss tid nog att försvinna från staden.”
”Så du får dem alltså att be för ditt liv när vi egentligen utnyttjar den tiden för at rymma från dem för alltid?”
”Ja.”
”Du är en grym kvinna, Sharechka.” sade han anklagande, men med ett leende i mungipan.
”Jag vet”, hon såg på honom, först fullkomligt allvarlig, sedan log hon. ”Likna det vid politik så verkar det inte alls lika farligt.”

Sagt och gjort, två timmar före middagstid ringde tempelklockorna och kallade folket till bön. Att se över tio tusen Shalanner samlas i ett enda hus kunde bara liknas vid att se en enorm flock fåglar dras till ett och samma ställe.
Avskedet mellan Haran och Sharechka blev kort, men känslosamt. Drottningen grät öppet medan Haran knäföll framför henne och mottog hennes välsignelse. Sedan kysste hon hans svarta hår och fick honom att genast gå.
Andiel såg hur den vanligtvis benhårde soldaten torkade sig i ögonen då han vände och gick, bort från sin drottning som han beskyddat i över två decennier.
Sharechka torkade tårarna och vände sig mot Andiel.
”Skall vi gå då?”
Han nickade, förstummad över hennes självbehärskning.

Då drottningen och trollkarlen flydde höll de sig i stadens skuggor. Även om alla var i templet så kunde det mycket väl finnas något barn eller gamling som var för svagt för att flyttas, och av misstag kunde se dem.
I handen bar Andiel sitt svärd, draget och klart om någon skulle se eller försöka stoppa dem. Sharechka hade fört motsatt sig detta häftigt, men till sist hade hon inte haft något annat väl än att ge efter för honom. Skoningslöst hade Andiel betonat vikten av att de flydde helt osedda och bekräftat det faktum att han inte skulle rygga för att gå över lik för att uppnå det.
Men till de bådas lättnad krävde inte nöden att svärdet användes.
När de båda kommit bort från staden vände Sharechka ansiktet mot solen och såg på den, lugnt beräknande.
Andiel skulle många gånger förundras över Shalannës förmåga att se rakt in i solen utan att varken blinka eller bländas.
”Middagstid.” sade hon efter en kort blick på skuggorna. ”Det kanske dröjer en halvtimme till innan folket börjar ta sig ut ur templet, och sedan ytterligare några dagar innan de börjar ana oråd.”
”Flera dagar? Men om folket tror att du är sjuk så måste ju vårdare släppas in i din kammare.”
”Min syster är en utmärkt läkare och hon vet allt om det här.”
Vad?”
”Ja. Jag berättade för henne medan du ännu sov och hon höll med mig. Alla avsked är tagna och hon skulle hellre dricka gift än förråda mig.”
”Så du menar att hon inte kommer att säga något av pur syskonkärlek?”
”Nja. Kanske inte enbart syskonkärlek, kanske lite maktlystnad också. Hon blir ju trots allt drottning av det här.”
Det var tyst en stund, och sedan frågade Andiel:
”På tal om det. Kommer du inte att sakna det?”
”Första tiden kanske, sedan aldrig mer. Jag är med dig, Andiel, och dig älskar jag. Långt mycket mer än jag någonsin älskat min tron.”
Han skrattade och kysste henne. Sedan skyndade de sig att komma utom synhåll från staden.
I början gick de till fots. Men Shalannë bor på höga klipplatåer vars väggar ofta stupar tvärt nedåt, och eftersom att deras huvudstad låg på denna platå så var den mest ointaglig av dem allihop. Hela staden vilade faktiskt på en smal pelare som bar upp de istappsliknande och spiralformade tornen i staden. Det var ovanpå denna som de låga byggnaderna i den del av staden som inte var huggen ur berget låg. Och mitt bland dem reste sig Shalannatemplets smäckra spira.
Som ni säkert förstår var det i princip omöjligt att ta sig från staden till fots. Visste, det fanns en trappa uthuggen i den smala pelaren som föll upp staden, men att gå nedför den skulle ta alltför lång tid.
Så till sist gav Sharechka Andiel sin packning, höll honom om midjan i en ställning som liknade en omfamning och steg till väders med mäktiga vingslag.

Deras flykt lyckades. De första dagarna flög Sharechka med Andiel i famnen. Efter det hade de kommit så långt österut att underlaget för deras fötter inte längre var snö och is, utan torr skogsmark.
Drottningen verkade så fascinerad av skogens klara färger och dess porlande vatten att de stannade där i flera veckor.
Varje natt tog Andiel månsken, på ett sätt som han lärt sig av en alvisk trollkarl, och vävde en mantel av det till sin unga älskarinna. På så sätt hölls demonen borta även under månlösa nätter.
Efter två månader i skogen, lugnt vandrande mot den dal de sökte, började Sharechkas hälsa bete sig underligt. Hon åt mer än vanligt och kräktes varje morgon. Ibland var hon retlig som en tjur och ibland var hennes humör lika glatt som… ja det fanns inte ord att beskriva det.
När Andiel till sist frågade henne vad hennes underliga beteende berodde på skrattade hon.
”Andiel, har du inte kunnat gissa det?”
Han skakade på huvudet.
”Hur mycket har du lärt dig om folkslagens kroppar och läkekonst?”
”En hel del, hur så?”
Hon skrattade igen.
”I så fall måtte du vara både döv och blind.” Hon satte sig på en sten och han satte sig på huk framför henne. Sharechka tog hans händer och sade, med ett okynnigt leende:
”Min käre Andiel. Jag har kräkts varje morgon, mitt humör ar varit lika ombytligt som vädret i april, jag äter mer än vad som är normalt och jag har inte fått min måntaliga blödning på två månader nu. Tänk på det och våra nattliga aktiviteter så borde du nog komma på vad som händer med mig.”
Andiels hjärna måste ha slutat fungera vid just det tillfället, för han skakade på huvudet, utan en aning om vad det kunde vara.
”Andiel. Jag är havande.”
Den unge trollkarlen tappade balansen och föll tvärt baklänges. Han stirrade på Sharechka med känslor som var både chockade och på något underligt sätt skrämda. Och avlägset var han, fast det var den starkaste känslan av alla, mycket lycklig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *