Den Sista Profetian – Del 6

14 maj 2006

Det tog dem ännu tre månader. Paret färdades långsamt och kom fram till klostret sent på kvällen. Med tanke på Sharechkas religion hade de valt ett kloster som tillbad alla gudarna. Såväl luftens Shalanna som jordens Merdelk.
Den vitkalkade byggnaden med sin mur omkring låg längst ned i en stor dal, som bara fick det lilla klostret att se mindre ut. Det var en idyll av porlande bäckar och fruktträd som skulle blomma lagom till deras barns födelse.
Nunnorna var tillmötesgående och de tilldelades var sitt rum med en dörr emellan.
Efter ännu fyra och en halv månad fick Sharechka värkar. Årstiden var tidig vår och klostrets omgivande trädgårdar var nu ett hav av rosa körsbärsblommor och vita äppelblommor. Det var runt sjutiden på kvällen när hon plötsligt flämtade till och lade handen mot sin nu stora mage. De hade precis kommit tillbaka från middagen och Andiel satt bekvämt i en djup fåtölj medan Sharechka var på väg mot byrån för att byta till nattlinne.
”Sparkar den?”
Hon skakade på huvudet. Värken släppte och hon andades häftigt ut, plötsligt medveten om att hon hållit andan.
”Nej… Andiel, hämta abbedissan!”
Andiel kom på fötter, plötsligt medveten av vad som hände.
När abbedissan kom, nästan dragen av den chockade Andiel stod Sharechka vid väggen. Hennes ansikte var blekt och händerna grep hårt om dörrkarmen.
”Sharechka! Borde inte du ligga i sängen?”
Andiel var på väg att lyfta upp henne och bära henne till sängen när abbedissan ingrep.
”Släpp henne, mitt barn. Hon är fortfarande i ett tidigt skede och måste fortfarande röra på sig.”
Under abbedissans lugna ledning fick Sharechka gå omkring i rummet, ibland sitta och ibland ligga. Den äldre kvinnan vände sig mot Andiel.
”Nå stå inte bara där, pojke. Hämta syster Andora och syster Milenn, de vet vad som behövs här.”
Andiel störtade iväg utan att tänka på att hans tunika var uppknäppt fram och hans min mycket chockad. Abbedissan skakade leende på huvudet och vände sig sedan till Sharechka.
Syster Andora var en söt kvinna på runt trettio, hon skickade iväg den unge trollkarlen för att hämta allt som man brukar säga behövs vid en födsel. Sedan gick hon iväg för att hämta syster Milenn och gå till abbedissan och Sharechka.
Resten av Sharechkas kväll var ett gatlopp mellan total utmattning och värkar som nästan fick henne att skrika högt. Hon hade övertalat abbedissan att låta Andiel stanna i rummet istället, som så ofta var fallet, sjasa ut honom på något meningslöst uppdrag.
Så föll det sig i alla fall att ungefär mitt i natten låg Sharechka i sängen med Andiel vid sin sida och de tre nunnorna omkring sig.
Natten var ljus, med stor fullmåne och svart himmel beströdd med stjärnor så Andiel behövde inte oroa sig för demonen.
Det var då, mitt i natten på förvåren i ett litet kloster i utkanten av människornas territorium, som Andiels världsbild ändrades en aning. Från och med nu skulle han tycka att kvinnan var den starkaste varelsen i världen. Han skulle resten av sitt liv minnas hur han satt bredvid sängen och såg på Sharechkas förvridna ansikte. Hur hon bet ihop tänderna och kramade hans hand så hårt hon kunde med sina smala fingrar.
”Bra, krysta nu!” Det var syster Milenns uppmuntrande rop som fick Shalannës gamla drottning att nästan sätta sig upp i sängen med hårt hopbitna tänder och ett fast grepp om Andiels hand.
”Du får skrika, mitt barn.” abbedissans lugna röst bröt igenom de båda nunnornas hejarop.
Och Sharechka skrek. Hon skrek och svor över den smärta hon för tillfället kände på ett sätt som fick de milda nunnorna att släppa det de hade för händer och backa flera steg. Abbedissan fick i starka ordalag tvinga dem att ta sitt förnuft till fånga och hjälpa den bevingade kvinnan genom sista skedet av förlossningen.
Med ett sista utmattat skrik reste sig Sharechka till hälften i sängen och föll sedan flämtande tillbaka på kuddarna. Sekunden senare steg ett starkt, friskt barnaskrik från klostret.
”En pojke!” skrattade syster Andora.
Det var då, när Andiels och Sharechkas son lades i sin mors armar som ännu en stjärna tändes på himmelen. Sedan ännu en, och ännu en. Till sist sken en ny stjärnhop upp himmelen med ett starkt, vitt sken.
Det nyfödda, lindade barnet flyttades till sin fars darrande händer när Sharechka åter fick värkar. Nunnorna undersökte noggrant efterbörden och städade sedan snabbt upp.
När de tre kvinnorna lämnade den lyckliga lilla familjen hade abbedissan ett otolkbart leende på läpparna.
Pojken var inte riktigt som andra nyfödda barn. Han ögon var öppna och visade ett hav av dimgrå toner dom faktiskt virvlade om varandra i irisen. På huvudet hade han en liten kalufs av månskensblont hår och han skrek inte längre.
”Vad skall vi kalla honom, Andiel?” undrade den utmattade Sharechka.
”Såg du himmelen efter att han fötts?”
”Ja. Andiel, vad heter ’Stjärnskapare’ på älvspråk?”
”Semawilen.”
”Vad tycker du om det? Semawilen.”
Andiel nickade. Sedan tänkte han efter lite och sade:
”Han borde ju ha ett tillnamn också, det har vi ju båda två. Du är Lufthärskarinnan och jag Månskäran. Borde inte vår son också ha ett?”
”Jo…” hon verkade tänka efter lite. Sedan såg hon in i sin sond ögon och sade: ”Dimslöja. Se hur hans ögonfärg förändras.”
”Semawilen Dimslöja? Säg Semawilen Lónwarath istället. På alviska heter Dimslöja Lónwarath.”
Så var det bestämt.
Vad det lyckliga paret inte visste om var att deras son, Semawilen Lónwarath, skulle komma att spela en mycket stor roll senare i livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *