Den Sista Profetian – Del 7

14 maj 2006

Men den lilla familjen fick inte tillbringa mycket tid tillsammans. Redan en vecka efter Semawilens födsel sade Sharechka till Andiel:
”Älskade, vi måste härifrån.”
Det var på kvällen och hon hade precis vaggat deras son till sömns och gungade försiktigt hans vagga med foten.
”Vad menar du? För första gången sedan vi rymde kan vi ta det lugnt, utan att oroa oss för någonting.”
Hon gav honom en skeptisk blick.
”Inte oroa oss för någonting? Andiel, jag känner hur demonen klöser inom mig. Hur lång tid är det till nästa period av månmörker?”
Andiel tänkte efter en stund och sade sedan, med fasa i rösten:
”En månad.”
”Just det. Demonen vill ut, och den är stark. Jag tvivlar på att dina månskensmantlar kan hålla den instängd längre.”
”Men…” han ändrade sig. ”Som du vill. Vi reser så snart Semawilen är stark nog.”
”Nej, Andiel. Jag tänker lämna honom här. Och du skall också stanna.”
”Vad menar du?”
”Jag kommer att förvandlas. Vi kommer inte att kunna förhindra det, och det sista jag vill är döda min egen son. Så jag lämnar honom här. Och om jag inte klarar mig, som demonen har jag varit självdestruktiv förr, så vill jag att vår son åtminstone skall ha en far.”
”Sharechka, jag tänker inte låta dig färdas genom halva den kända världen ensam!”
”Jag är ledsen, Andiel, man du har ingen talan.”
Han reste sig ur stolen.
”Vad menar du med det? Det har jag som kom med din räddning från din ande, jag som ledde sig till den här platsen, jag som hittar till Imnialoc och jag som kan tala med alverna! Utan mig så hade du fortfarande suttit i Shamallans palats, barnalös och…”
Hon avbröt honom med ett skrik.
”Tror du att det är ett lätt beslut för mig då, Andiel? Jag vill ta med vår son, jag vill helst ha dig med också! Men jag kan inte riskera hans liv – eller ditt! Men demonen är min, Andiel! Min börda! Och jag måste bära den ensam! Vilket också betyder att vandra vägen ensam. Om jag hade kunnat hade jag helt enkelt stannat här med dig och Semawilen! Men det går inte! Jag kommer att förvandlas! Jag kommer att döda dig och vår son och abbedissan! Och syster Milenn och syster Andora och jag kommer att döda alla i hela klostret! Sedan kommer jag att förbanna mig själv och nästa natt kommer jag att döda igen!”
Hon hade börjat snyfta och nu rann tårarna nedför hennes kinder.
Sharechkas mun rörde sig fortfarande i ord, men ingen röst fanns där. Andiel lade armarna om henne och höll om den bevingade kvinnan. Det var först då han förstod vidden av hennes beslut, hur ont det gjorde i henne och hur starka hennes tvivel var.
Han ledde bort den snyftande Shalanden till sängen, satte sig på dess kant och lät henne sitta i hans knä och gråta en lång stund.
När Sharechkas tårar till sist tagit slut vände han upp hennes strimmiga ansikte och sade med lång röst:
”Jag förstår, och vi reser imorgon. Vi lämnar Semawilen här, han kommer att bli val omhändertagen av nunnorna. Vi kan lämna honom speciellt till Milenn eller Andora. Sedan reser vi till Imnialoc.”
”Du då?”
”Jag följer med dig. Du måste ändå han någon som tolkar alviskan.”
Hon log en aning.
”Det lilla faktumet glömde jag visst bort.” Sharechka började skratta glädjelöst, ”Jag talar inte alviska.”

Och nästa dag reste de. Milenn skulle ta hand om Semawilen, med understöd av Andora. Det var i gryningen som de båda nunnorna tog farväl av det unga paret, med den månskensblonde pojken i famnen.
Klostret var nästan utom synhåll när Sharechka vände sig om och såg efter deras son en sista gång.
”Lugn, min älskade. Vi kommer tillbaka.”
”Jag vet. Men jag vill ändå titta.”
Han log och lade armen om henne.
Och så stod de båda en sund och såg ned på det lilla klostret.
Men för en gångs skull hade Andiel fel. De skulle inte återvända.
Aldrig någonsin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *