Den Sista Profetian – Del 8

14 maj 2006

Shalanden och trollkarlen hade färdats österut länge nu, och var inne på människornas territorium. Snart skulle de ta av åt norr för att till sist komma till den efterlängtade Månskensdalen.
De hade nu tagit in på ett värdshus och satt i matsalen för de lite finare gästerna och åt en enkel men välsmakande kvällsvard på robust husmanskost.
Värden, en lång, rundlagd man, hade varit överväldigad av att få besök av en Shaland och en trollkarl och många hade tittat undrande på Sharechkas vingar.
Plötsligt stelnade hon till.
”Andiel!”
Han såg upp från sin tallrik och såg hennes bleka ansikte förvridet av fasa.
”Vad är det?”
”Vi måste bort härifrån. Ut. Genast!”
”Men vad…” han såg snabbt på himlen. Den var helt svart, inte en tillskymmelse till måne.
”Sharechka, vi kan inte…”
Hon förvandlades.
All den skönhet som Shalannës forna drottning ägt förbyttes mot en fasa som större än vad som går att beskriva i ord. Och efter en lång fängsling och utan minsta motstånd släpptes demonen fri.

Först gav hon sig på de värdshusgäster som inte flytt. Och efter det invånarna i staden. Och när inte ett enda liv fanns kvar där gav hon sig på husen, byggnaderna. Till sist kom hon tillbaka till värdshuset och med tänderna slet hon sönder möbler av solitt trä.
Så gick hon på mannen hon älskade. Med ett enda slag med sin kloförsedda hand slog hon svärdet ur hans händer och kastade sig mot honom. Hennes klor klöste, tänderna bet, han kropp slets i stycken, men ansiktet förmådde hon inte vanställa, inte ens i demonens galna sinne. Hennes klor klöste hans kropp, men hennes egen själ klöste än värre efter sin frihet. Men det galna monster som besatt drottningen under månlösa nätter släppte inte taget.
Så steg solen.
Den prisade rundeln av ljus. Med ett slag återvände drottningens sinne. Hon stod, stel och skälvande med naglarna och tänderna djupt begravna i Andiels kropp.
Hon stapplade bakåt.
Den store magikers hjärta stannade och hans andetag slutade dras när han, sönderriven och dödssårad låg i hennes famn.
Han sista ord sade att han älskade henne.
Sharechka grät där hon satt, böjd över hans blodiga kropp. Och så skulle hon sitta hela dagen.
I solnedgångens röda strålar sken hennes hår i sin gyllene färg. Dess blodiga fingrar sträckte sig som giriga tiggare efter hennes alabastervita hy.
Svärdet framför hennes fötter var också blodigt, skinande och pulserande av livsvätskan i skymningsljuset.
Sharechka hade fattat ett beslut.
Hon grät.
Tårar av frätande syra rann längs hennes kinder, vanställde hennes skönhet. Från smärtan i de sönderfrätta kinderna spred sig en eld i hennes kropp, själva hennes själ.
Demonen började återta sitt grepp om henne. Men nu skulle det ta slut.
Halvt förvandlad, med halva ansiktet i demonens skepnad och halva i sin egen tog hon svärdet, fläckat med sin älskade Andiels blod och rände det genom sin kropp.

Så slutar historien om Andiel och Sharechka. Drottningen av Shalannë tog sitt liv med det svärd som tillhört hennes älskade.
Vad deras son, Semawilen, gjorde i sitt liv är en annan historia. Och nu, min vän, är den här historien slut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *